Ett nytt perspektiv

Subjektivt och objektivt är två kategorier som ofta brukar användas inom vetenskapsteori. Dessa två kategorier brukar ställas emot varandra som om de vore varandras motsatser, där objektivitet brukar definieras som något som är oberoende av sinnena och detta i sin tur brukar vara den stående definitionen för rationalitet, saklighet och opartiskhet. Medan subjektivitet å andra sidan blir motsatsen, partiskhet, irrationalitet, osaklighet, personligt och sinnligt. Vetenskapen håller objektivitet som ideal eftersom vetenskapen strävar efter saklighet och opartiskhet.

Detta begrepp blir dock problematiskt ska det visa sig på grund av splittringen mellan objektivt och subjektivt, där det subjektiva bland annat innehåller det personliga. Det är ett problem eftersom ingen kan frångå sitt eget personliga perspektiv. Faktum är att om det inte fanns något personligt perspektiv så skulle vetenskapen vara omöjlig eftersom all kommunikation bygger på att vi var och en har ett eget perspektiv. Om vi inte hade ett varsitt perspektiv så skulle kommunikation vara omöjlig eller onödig och därmed skulle även vetenskapen vara omöjlig eller onödig.

Vad vi alltså först måste erkänna är att vi var och en har ett personligt perspektiv inom vilket dessa begrepp, subjektivt och objektivt, existerar. Men frågan är hur vi ska kommunicera med dessa begrepp. För så som de hittills definierats så bygger de på en förvrängd bild av verkligheten där vi på något sätt skulle kunna ha ett perspektiv som inte är personligt och å andra sidan ha ett perspektiv som på det hela taget tycks vara osakligt och därmed fullständigt irrelevant.

Den Spanske filosofen Xavier Zubiri kritiserade västerländsk filosofi för att göra en felaktig uppdelning mellan känsla och intellekt. Detta misstag har följt västerländsk filosofi från Parmenides och framåt och resulterat i en reducering av människans inre liv till å ena sidan ett stelt logos som enbart gör påståenden om verkligheten och å andra sidan tagit bort intellektets kännande natur. Zubiri menade att människans intelligens är kännande och känslan är intelligent och att det inte finns någon reell uppdelning mellan dem, de är två ord för samma sak.

Vi är begränsade av de begrepp vi använder. Objektivitet och subjektivitet är ganska tydligt förknippade med den artificiella splittringen mellan "tanke" och "känsla" och när vi använder objektivitet som ett ideal då befinner vi oss oundvikligen i Parmenides grepp och kommer inte förmå oss att se på objektivitet och subjektivitet som onaturliga följeslagare till det vetenskapliga projektet.

För när allt kommer omkring, ifall objektivitet ska betyda saklighet och opartiskhet, varför kan vi då inte bara säga att vetenskapen ska sträva efter saklighet och opartiskhet? Varför blanda in en spuriös filosofisk relik?

Om vi då istället erkänner att vi var och en har ett personligt perspektiv som innehåller både sakligheter och osakligheter, affekter såväl som aversioner, då har vi ett perspektiv, inte bara på världen omkring oss utan även på oss själva, som är psykologiskt mer hållbart och realistiskt. Istället för att reduceras till ett irrationellt subjekt så är vi en person med ett eget inre liv, istället för att reduceras till ett stelt operativt intellekt så är vårt inre liv (bland annat) kännande, reflekterande, medvetet och kreativt.

Jag förstår att av vana så är det svårt att lämna därhän dessa motsatspar som objektivt och subjektivt, tanke och känsla. Dels för att de är så inövade men också för att de ingår i en större tankematris av begrepp och föreställningar som vi ärvt av våra förfäder och filosofiska föregångare. Vi behöver med andra ord en ny tankematris inom vilket vi kan kommunicera enklare och utifrån mer hållbara synsätt.

Men vi måste först undersöka den tankematris som vi befinner oss i, vad den säger om verklighetens beskaffenhet och hur den styr våra tankar. Jag skulle hävda att uppdelningen tanke och känsla relaterar till det kulturella arvet från det gamla Grekiska systemet av fria män och slavar. Grekisk filosofi har i stort sett bygg upp västvärlden och trots att Grekerna hade en form av demokrati så var slaveri en normal del av tillvaron. På så vis så är tillvaron splittrad mellan ytterligheter. Å ena sidan herre och å andra sidan slav. Å ena sidan tanke och å andra sidan känsla, å ena sidan förnuftighet och å andra sidan irrationalitet, å ena sidan manlighet och å andra sidan kvinnlighet.

Den antika Grekiska kulturen håller oss fortfarande i sitt grepp i hur vi resonerar om tillvaron trots att vi inte längre praktiserar slaveri, åtminstone inte på samma sätt. Idag har vi en annan uppdelning av tillvaron som ändå är snarlik, vi har arbetsgivare och arbetstagare, arbete och fritid, och utifrån dessa uppdelningar av tillvaron får vi å ena sidan ett privatliv och ett arbetsliv. Så vi lever två liv vid sidan av varandra så det är möjligt att vi på något sätt förknippar objektivitet med arbetsliv och subjektivitet med privatliv och att vi därav vill skydda privatlivet på samma sätt som vi vill skydda våra mest intima känslor, medan när vi arbetar så lägger vi undan känslorna och går in i en roll.

Genom att vi har en sådan uppdelning så kan den Grekiska filosofin lätt passa in i vårt moderna system, ändock inte fullständigt. Men uppdelningen mellan tanke och känsla, objektivt och subjektivt finns kvar och överlever tack vare vår arbetstradition. Kanske är detta på väg att förändras genom internet och TV och liknande där folk i stort sett gör affär av sitt privatliv.

Problemet med ett nytt perspektiv är att det inte alltid finns en marknad för det. Hittills så har det funnits en bred marknad för splittring mellan objektivitet och subjektivitet, tanke och känsla, privat och allmänt. Men om vi kan förstå den psykologiska fördelen med att inte leva som en split-personality så kanske det så småningom kan skapas en ny slags marknad och med det en ny slags kultur.

För de som behöver frågor för att kunna diskutera vidare föreslår jag någon av följande exempelfrågor:

1. Innebär splittringen av subjektivt och objektivt att vi får en förvrängd bild av verkligheten?

2. Har subjektivitet och objektivitet någon reell existens eller är det ett föråldrat och felaktigt synsätt?

3. Finns det andra sätt på vilka Grekisk kultur och filosofi kan relateras till den moderna västvärlden?

4. Är vetenskapen beroende av begreppen subjektivt och objektivt?

5. Vad säger det om våra relationer ifall vi delar upp tillvaron i privat och allmänt och samtidigt vet att när vi agerar i det allmänna så befinner vi oss i en spelad roll?

6. Är reality-TV och Youtube trender ett tecken på en förändring av kulturen till att sträva efter individuation eller är detta bara ett nytt sätt att gå in i en roll och en slags prostitution?

7. Innebär splittring av subjektivt och objektivt en reducering av hur vi betraktar varandra och i så fall hur?

Det är väl ganska enkelt.
1. Det finns något som är objektivt, men människan kan inte med full visshet påstå att något är det.
2. Det vetenskapen kallar objektivt är de resultat man får med vetenskapliga metoder. Man har valt att kalla det objektivt.

Objektivitet och subjektivitet är av jag kallar kompletterande idéer. De existerar alltså inte i verkligheten. De förhållanden och fakta vi kan enas om är varken subjektiva eller objektiva, snarare lite av varje. Vi kallar dessa förhållanden och fakta för verkliga, vår verklighet.

Vad menar du med enkelt? Lättförståeligt? Klart och tydligt? Logiskt?

Det finns en konventionell betydelse av begreppet som du påtalar, men denna betydelse är godtycklig. Sedan finns det en betydelse som avslöjas först efter att man utsätter begreppen för en analys, vilket jag gjort i texten.

Det som är en förutsättning för att vetenskap ska kunna fungera är kommunikation. Om kommunikation inte fungerar då blir vetenskapen omöjlig. För att kommunikation ska vara möjlig så måste det finnas personliga perspektiv.

Men om man överordnar ett begrepp som "objektivitet" relegeras det personliga perspektivet till "subjektivitet". Objektivitet definieras även som saklighet och subjektivitet som osaklighet, så med objektivitetens överordning blir det personliga perspektivet definierat som osakligt.

Men då det personliga perspektivet är nödvändigt för kommunikation och kommunikation är nödvändigt för vetenskap så blir överordnandet av objektivitet ett hinder.

Om man vidare definierar objektivitet som något som finns "där ute" som inte bryr sig om "tankar och känslor" då faller definitionen av den anledningen att det även finns människor "där ute".

På det personliga planet när man delar upp objekt och subjekt, tanke och känsla, så agerar man onaturligt eftersom i sin ursprungliga form är människans tanke kännande och hennes känsla är tänkande. Den inre splittringen i objektivt och subjektivt leder till tankens överordnande och känslans underordnande och reflekterar därmed slavsamhället.

Som jag redan påtalat så har vi inte samma form av slaveri nuförtiden, uppdelningen är inte längre mellan herre och slav utan mellan arbetsgivare och arbetstagare och sedan även mellan privatliv och arbetsliv. Men att vi har splittrat vårt sociala liv i dessa kategorier gör att den inre splittringen mellan objektivt och subjektivt är så svår att lämna.

Jag är ganska säker på att om vi övergav löneslaveriet och uppdelningen mellan privatliv och arbetsliv så skulle vi skapa nya begrepp och tankeformer. Objektivt och subjektivt representerar nämligen inte bara vetenskapen, dessa begrepp representerar vår kultur och att vi tvingas dela upp oss i flera delpersonligheter för att kunna passa in.

Det finns viss kontextuell skillnad på definitionerna av dessa begrepp bör man ha i åtanke.

Själv ogillar jag att blanda dem, då det finns starka och farliga relativistiska krafter som önskar att få bort objektivitet helt och hållet, i syfte att manipulera fram lögner om objektiva sakförhållanden.

Det som är sant och korrekt oberoende av tolkning/erfarenhet eller andra person-specifika faktorer är vad som är objektivt. Om vi står framför en stor sten finns det liksom inte olika likvärdiga tolkningar huruvida stenen existerar eller inte. Antingen så existerar den, eller så existerar den inte.
Den som hävdar att den inte existerar får gärna pröva sin tes genom att sparka på denna.

I synnerhet när det gäller existensen av fysiska föremål är det viktigt att enas om objektiva slutsatser åtminstone finns, för det existerar ett sant eller falskt i dessa fall, oberoende av vår praktiska förmåga att bekräfta eller dementera påståenden om att X existerar.


Så länge vi kan enas om att det existerar en objektiv verklighet bortom våra subjektiva tolkningar av denna så är jag nöjd.

Oj, det här var ett välskrivet inlägg, med mycket att kommentera.


Det här med att subjektivitet behövs för att vetenskap skall vara möjlig påminner en hel del om Michael Polanyi: https://en.wikipedia.org/wiki/Michael_Polanyi

Är du bekant med hans tänkande? Handlar det som samma saker, eller försöker du artikulera något annat?

Det är väl med "objektivitet" som med andra honnörsord. Först introducerar någon ett begrepp och lägger möda på att övertyga folk att det är det bästa sedan färdigskivat bröd. Sedan, när begreppet etablerat sig, glömmer man bort argumenten, innehållet, ja egentligen allt utom ordet. Då invaderas det intellektuella territoriet av folk som använder begreppet för sina egna syften (kanske vet de inte att de töjer på begreppet, kanske bryr de sig bara inte). Till slut är begreppet förbrukat, alltså meningslöst. (Processen sker snabbast inom politiken, men mekanismen är mer allmän än så.)


Jag kommer osökt att tänka på David Stove och världens sämsta argument: "we have eyes, therefore we cannot see"

http://web.maths.unsw.edu.au/~jim/worst.html


Det tror jag inte. Till exempel förekommer de ju inte i de flesta artiklar och böcker. Man behöver inte det begreppsparet för att bedriva forskningen i sig. I stället används det för att prata om forskning. Mer specifikt för att kritisera andras forskning såsom varande subjektiv...

Det finns mycket mer att säga, men jag drar mig för att skriva ett längre inlägg än så här. Vi får se vart diskussionen går.

Man kan säga såhär att antingen är det sant att stenar existerar eller så är det inte sant. Att säga att det är objektivt att stenar existerar tillför inte någon ny information. Vad man gör är bara att skapa en tilläggsdefinition av vad som är sant vilket leder till absurda frågeställningar som "är det sant för att det är objektivt eller är det objektivt för att det är sant?" och detta leder återigen tillbaka till Parmenides och splittringen mellan tanke och känsla och den dysfunktionella världsbilden som motverkar sann kommunikation.

De relativister som du kritiserar, skulle du säga att de har en funktionell eller dysfunktionell världsbild? Strävar de efter sann och klar kommunikation eller försöker de att fördunkla och manipulera åhörarna? Som jag uppfattar saken så är kommunikation grunden för vetenskap och om någon eller något försöker att förhindra kommunikation då är det en del av pseudovetenskapen. Så med andra ord, splittring av vetandet i subjektivt och objektivt eller det inre livet i tanke och känsla är en del av manipulativ kommunikation som leder till en reduktion av tanken.

Med enkelt menar jag; enkelt att förklara och enkelt att begripa + logiskt + mycket klart och tydligt.
Förklaringen är pragmatisk och har TVÅ svar. Dels att det finns objektivitet, dels att det inte finns.
Det beror på hur vi definierar objektivitet och vilka krav vi har på objektivitet. Om vi övergav slaveriet skulle vi kanske skulle vi kanske skapa nya begrepp. Men framförallt är et nog tvärtom.
Att du överhuvudtaget kallar förhållandet mellan arbetstagare och givare för någon form av slaveri är synnerligen förbryllande. Möjligtvis är vi slavar under oss själva och inte herre över oss själva.

Det beror på vilken nivå den man talar med är på. Om denna hävdar att det bara är min subjektiva tolkning att det finns en sten framför oss så är påtalandet om dess objektiva existens ny information för denna person. Rimligen bör ju alla vuxna förstå att en sten existerar även för andra, men ändå.

Det är inte sant för att det är objektivt, och det är inte heller objektivt för att det är sant.
Ett objektivt påstående kan vara falskt, och ett subjektivt påstående sant.

Jag kan exempelvis hävda att det på Mars bor en högteknologisk galaktisk civilisation. Påståendet är objektivt i den meningen att det syftar till någonting i verkligheten och inte är beroende av någons sinnen eller någonting subjektivt (så länge jag inte utgår ifrån subjektivitet i min argumentation vill säga, att det "känns sant" eller liknande), men påståendet är med allra största sannolikhet helt falskt då någonting sådant rimligen bör ha observerats vid det här laget om det vore så.

Jag kan också exempelvis även hävda att jag tycker jättemycket om glass, vilket är helt subjektivt, och nödvändiggör mina personliga upplevelser och tolkningar av erfarenheten av att äta glass, och påståendet kan vara såväl falskt som sant. Så länge jag är hederlig så UTGÖR min subjektiva tolkning sanningen av påståendet emellertid, vilket är den stora skillnaden.
Det blir sant av att jag tycker det, min subjektiva tolkning utgör grunden för sanningen i påståendet.
Detsamma gäller inte påståendet om civilisationen på Mars, det är sant eller falskt helt oberoende av detta.

Postmoderna, relativister och dylikt vill sudda ut dessa skillnader genom att göra även det objektiva förankrat till subjektivitet, där vi alla har 'olika sanningar' om objektiva saker, varav alla är lika sanna för just dig, precis som 'att äta glass är gott' är olika sant eller falskt för olika människor. Om du tror på påståendet att det finns en galaktisk civilisation på Mars, så är det sant för dig, och även om jag skulle observera att så inte är fallet så förfalskar inte det någonting för DIG, utan påståendet blir då bara falskt för mig.


Däremot går så klart alla uppfattningar av det objektiva via ens egna subjektivitet, vilket man inom forskning försöker att kringgå genom att forma experiment på så sätt att resultaten blir detsamma oberoende av vem som utför dessa.


Jag skulle hävda att deras världsbild är dysfunktionell, men det beror nog lite på hur vi definierar det ordet. De bör rimligen använda sig av en del dubbeltänk, där de hyser olika logiskt inkonsekventa uppfattningar, och troligen agerar de i viss utsträckning som om det ändå fanns någonting objektivt oberoende av deras påstådda trosuppfattningar.
Intentionerna är säkert blandat, vissa försöker manipulera medvetet medan andra är kvasireligiösa stollar som tror på massa trams.

Kommunikation är så klart nödvändigt för vetenskap på annan nivå än den mest elementära, men om jag skulle framhäva något som grunden så skulle jag säga logik.
För logik krävs att man accepterar de logiska absoluterna och relativism är i direkt konflikt med detta.

Någonting är vad det är, och det är inte vad det inte är, och det är varken både och eller ingetdera. En märklig men oerhört viktig mening för att kunna formulera sanna dikotomier, någonting helt nödvändigt för att uppnå kunskap om någonting överhuvudtaget.

Att tanken och känslan är väldigt sammanvävda är dock något jag skulle instämma i, men det har mer med själva människan att göra och hur vi är begränsade till att uppfatta saker och ting, snarare än objektivitet och subjektivitet eller förståelse för denna märkliga värld vi befinner oss i.

Någon objektivitet går inte att bevisa.
Så det finns inte någon ultimat objektivitet.

Men visst, man kan bestämma sig för att tro/anta att objektivitet existerar.

De är motsatser.


Tja .. okej.

..

Ja men det är ju det som är skillnaden .. Du använder språk slarvigt. Det ska (för övrigt) vara "dessa" snarare än "detta" och sen är det definitionsmässigt en skillnad mellan objektivitet och subjektivitet. Det är ord med olika betydelse. Vad är din poäng?


Och vad är det?