Mackan52s samlade alster

Över, under och bortom

-En personlig rapport och privata åskådningar rörande frågor om "Den antropologiska världens terra incognita"

Av:
Johan N Stålfeldt
Fd. Forskare inom rasbiologi och antropologi vid Uppsala universitet och Statens institut för rasbiologi, Konungariket Sverige


Jag skriver denna rapport på inrådan av mina personliga uppdragsgivare som de senare åren efter min resa till centralafrikas innandöme som jag i denna skrift ska redovisa har bidragit till min egen informella forskning bortom universitetsvärldens byråkratiska band. Trots upprepade tillsägelser och råd från desamma om att jag kanske gör rätt i att avsluta min forskning och återgår till universitetens kontrollerande miljöer fortsätter de betala angenäma summor för mina teorier och rapporter om diverse ”artefakter” som jag ombeds benämna exemplaren de med jämna mellanrum under konstant observation låter mig undersöka. Med denna introduktion vill jag ur personlig synvinkel meddela min absoluta ovilja att avbryta min forskning och att det är min övertygelse att ni som skickar dessa artefakter och ekonomiska medel vitala för min forskning säkerligen inte önskar att jag gör detta. Således ber jag både som individ och forskare att era agenter upphör med dessa informella tillsägelser eftersom de är fullkomligt onödiga.

Händelserna som beskrivs följande är på heder och samvete helt sanningsenliga men kan inte bekräftas från oberoende källor eftersom lokala medarbetare avled under expeditionen, min närmaste följeslagare professor John T. Willow avled förra året genom okontrollerbar alkoholism och opiummissbruk till följd av expeditionen, karaktären känd som ”King Nigger” är okontaktbar av okända omständigheter och även hela stammen han administrerade (se medföljande bilagor från brittiska myndigheter rörande infödingsstammar och dess hövdingar i det brittiska protektoratet Norra Rhodesia).

---------------------------------------

Historien jag redogör skedde under 1932 (av praktiska skäl ska jag inte ge exakta datum, dessa kan redogöras genom officiella resedokument, se bifogade kopior) när jag som nyexaminerad forskare ville över allt annat lämna mitt lärosätes böcker och ändlösa föreläsningar bakom mig, praktisera min specialitet i den riktiga världen bortom mitt fäderneslands ordnade tillvaro med en ung mans reseiver.

Under min tid som student stiftade jag bekantskap med professor John T. Willow från London som besökte vårt lärosäte 1930 för att hålla en gästföreläsning på engelska om vad i översatt mening betyder ”Fältobservationer av afrikanska icke-nativa kulturer” där han förmedlade sina teorier och faktamässiga observationer om att avancerade, okända och främmande folk i forntid etablerat en närvaro i Afrika långt innan Alexander den store ledde sin hopliter österut. Vi var få som närvarade då föreläsningen endast fick besökas av oss studenter med ”dokumenterad förståelse för det engelska språket” på inrådan av styrelsen som inte ville att professorn skulle störas med språkmässiga frågor.

Vi lyssnade alla intresserat på professorns föreläsning men jag är övertygad om att de flesta bara var upprymda över att en utlänning från London var på besök hos vad vi ansåg var vår blygsamma lilla institution. Efter föreläsningen fick vi möjlighet att samtala med vår gäst, lovorden från mina medstudenter var många, det stacks även in från dessa och från mig själv uttryck av personlig beundran för det brittiska imperiet och dess forskning och vår tacksamhet var inte liten när professorn förklarade sin egen beundran för Carl von Linné och vårt rikes egna som han själv beskrev ”långt överlägsna forskning inom rasbiologins område”.

Det var nog med dessa ord i ryggen jag tog mod till mig och till mina kamraters uppenbara förvåning vågade ifrågasätta delen av professorns föreläsning där han uppvisade ett ovanligt format kranium som bevis för sina teorier om ”utrikes inblandning i lokala förehavanden”. Jag påpekade för professorn faktumet att primitiva stammar även som vårt germanska broderfolk ofta med rep band ihop skallar under barns utvecklingsstadium för att särskilja olika kaster ifrån varandra och förklarade att vad han visade mycket väl bara kunde vara en lokal härskarkast eller kanske ett slags prästerskap vars kranium manipulerats i unga år. Jag överdriver inte när jag säger att blickarna jag fick från mina kamrater och min lärare liknade de jag säkert skulle ha fått om jag så precis hade kritiserat en vacker målning jag fått från Hans Majestät själv.

Men vår gäst bara skrattade gott och förklarade att min teori var mycket riktig och att han fått samma frågor i London. Han tog då tillfället i akt och visade två andra kranium som han enligt egen utsago tagits ifrån kungagravar samt ett exemplar av en ”allmän negroid skalle”. Skallarna som tagits från kungagravarna visade tydliga tecken på manipulation som jag beskrev men dessa kunde ändå jämföras med ”lokal negroid struktur” och det ena kraniet uppvisade även defekter som tydde på ”slapphänt konstruktion i det infantila stadiet”. Men exemplaret som uppvisades under föreläsningen saknade likheterna som fanns mellan konungar och undersåtar hos de dokumenterat negroida exemplaren och således är det logiskt att anta att det rör sig om en helt säregen och omanipulerad ras som efterlevande negerkungar försökt efterlikna genom en blandning av fysiska tvångsmedel och inavel. Våra unga sinnen och även vår lärare blev uppenbart illa berörda av dessa barbariska sedvänjor, de var en sak att läsa om men något helt annat att få framlagda inför oss så öppet.

Efter denna diskussion började jag och professorn frekvent skriva till varandra där vi utbytte teorier, medlade nyheter från våra respektive universitet och jag själv fick även direkta råd och information som för tiden ibland låg över min kompetensnivå, under denna tid kunde känna en märkbar avundsjuka inte bara från mina kurskamrater utan även från mina lärare och rektorn själv att jag, en simpel student fick sådan uppmärksamhet från vad de ansåg var Londons lärosäte självt. Snart efter det att jag tog min examen fick jag från en formell förfrågan från professor Willow med officiellt stöd University of London ifall jag snarast möjligt kunde infinna mig i London för att deltaga i en expedition som professor Willow snart skulle företaga sig som krävde "Ett kompetent, kritiskt och oberoende sinne för antropologi och rasbiologisk förståelse." Föga visste jag att denna expedition varken skulle diskuteras eller ens erkännas i officiella sammanhang igen.

Jag avböjer att redogöra varken min resa till eller mina upplevelser när jag anlände till denna stad som fick min egen att se ut som en oansenlig liten by i jämförelse, men jag reste gott med Uppsalas välsignelse, med rektorns handskakning och egna ord "Du kommer i Storbritanniens ögon representera vårt egna konungarike unge man, tänk på det.” Med de orden i mitt minne spenderade jag många nätter på båten från Köpenhamn, i London och även under hela min resa till Kapstaden i Syd Afrika undrandes om jag verkligen visste vad det var jag egentligen gett mig in i. Min största rädsla då och som i eftertanke var välsignade dagar var att jag på något sätt genom personliga felaktigheter skulle förminska mitt fosterlands betydelse bland dessa kunskapens titaner.

Under resans gång till Kapstaden slösade professor Willow inte med tiden om att utbilda mig i inte bara de olika Afrikanska stammarnas historia och seder så att jag återigen kände mig som en aningslös skolgosse som fortfarande kämpade med i vilken ordning A B och C skulle vara i utan förklarade även hur vad vi i den civiliserade världen ser på som betalningsmedel saknar värde bland de primitiva stammarna. Hur man skulle byta tyg, pärlor, knivar och glas för att tillskansa sig tjänster, tjänare, bärare och krigare vid behov och hur man skulle ge tribut till de olika negerkungarna som fanns bortom imperiets städer och utposter. Han varnade mig för att inte beblanda mig med promiskuösa negresser, att se upp för oärliga vita missionärer, inte dricka lokalt tillverkad alkohol eller andra snarlika drycker och andra lokala företeelser jag aldrig någonsin tänkt mig att jag skulle uppleva men inte minst att se upp för myggor som bar allehanda främmande sjukdomar, lejon, flodhästar, elefanter, okända infödingar som mycket väl kunde vara kringströvande kannibaler och andra hemska ting jag bara läst om och sett på bilder.

Under dessa föreläsningar som blev allt grymmare och brutalare ju närmare vi kom Kapstaden bröt jag nästan ihop och förklarade att hade professorn förmedlat denna information till mig redan i London hade jag direkt tagit värvning som kolskyfflare på ett smutsigt handelsfartyg tillbaka till mitt kära, trygga Sverige, där skogarna var befriade från de monster han beskrev och hade städer där alla folk betedde sig kristligt och civiliserat. Vad som helst för att inte sluta som en febersjuk måltid åt ett hungrigt lejon eller en kannibal som inte ens den onde själv skulle acceptera i sitt helvete.

Men professorn bara skrattade åt min oro och förklarade ”Chockar jag dig nu kommer du uppriktigt sagt bli besviken när du möter verkligheten unge man.” Han förklarade att han bara förklarade det mest extrema av verkligheter som man kunde uppleva i denna gudsförgätna kontinent ifall man var obildad och oförberedd. Han förklarade att vi endast skulle färdas genom områden som stod inom brittisk kontroll, att vi skulle bära vapen av den bästa kvalitet och endast skulle förlita oss till de resurser som så många andra redan brukat före oss samt att vår destination var relativt oansenlig. En utgrävning i norra Rhodesia vid gränstrakterna till Kongo som han själv färdats till och från vid flera tillfällen. ”Jag vill endast ge dig något att berätta om när du kommer hem unge man och ber dig hålla ögonen öppna. Säkerligen när dina kamrater i Sverige frågar om din resa vill du väl inte att historien ska bestå av att vi reste flera dagar genom ett stort ingenting för att undersöka ett hål i marken?”

Även om hans försäkran lugnade mitt sinne så lämnade min oro inte mig helt oerfaren av fältstudier som jag var. Under vår resa från Kapstaden och in i Rhodesias innandöme fick jag inte bara se de svarta folk som av våra förfäder kallats ”blåmän”, deras dagliga förehavanden, deras primitiva habitat och chocken jag fick uppleva över kvinnofolkens uppenbara skamlöshet då de går närmast nakna utan anständighet bär jag än idag. Dessa ändlösa markers djurliv föreföll mig vid första anblick som obefintligt, torrt gräs, några få träd och närmast ödemark så långt ögat kunde nå för att sedan brisera i ett skådespel där flockar av fler djur av sorter jag knappt kunde uppfatta rusade blint över dessa slätter med majestätiska lejon i hälarna. Det var en värmande känsla att inte bara färdas i professorns närhet genom detta barbariska land utan även att vi åtföljdes av inköpta arbetare som bar med sig vår civilisation i form av tält, smaklös men energigivande konservmat, kaffe, te, patroner, servis, bord och stolar samt tryggheten av att bära ett tungt gevär som enligt professorn inte bara kunde slå ner en skenande elefant utan även kunde slå sönder mitt nyckelben om jag inte hanterade den varsamt.

Det var när vi närmade oss mörk och okänd djungelterräng i norr som jag fick förklarat för mig av professorn att vi skulle besöka en lokal stamhövding som tagit på sig namnet ”King Nigger” efter att en amerikansk expedition som kallat honom det vägrat ge honom tribut och sedan dess varit försvunna. Oron som präglat mig under båtfärden blossade nu upp igen närmast i en panik där jag funderade på hur lång tid det skulle ta att springa hela vägen tillbaka till Kapstaden men professorn med sitt självsäkerhet förklarade att ”King Nigger” och hans stam inte var av en krigisk art, de hade helt enkelt eftersom amerikanerna vägrat ge tribut vägrade bidra med vägvisare till markerna norr om hans by och att de dumdristiga amerikanerna bara hade sig själva att skylla. Även om min oro var påtaglig dämpades den något över att när vi inträdde i byn nära mörkrets inbrott så fick jag se vad som uppenbarligen var ett kapell med korstecknet på även om det var av en primitiv natur så fanns det även en vit, protestantisk präst bland dessa folk jag sen länge gett upp allt hopp om bot och bättring för. Han var en from man och hälsade oss välkomna till denna kristenhetens yttersta utpost i södra Afrika som han själv beskrev sitt lilla kapell som. Till min förvåning var prästen av tysk börd från Holstein vid namnet Klaus Weiß och min glädje var den största att på denna avlägsna världsände kunna finna någon som var det närmaste en landsman jag kunde hitta så här långt ifrån västerlandets ljus, på min knackiga skoltyska frågade jag honom ”Warum bist du hier?” Varför är ni här? Varför ger sig en tysk präst så långt ifrån sitt hemland för att bosätta sig i vildmarken? Efter att ha förklarat sin glädje över att äntligen få höra sitt modersmål från en annan själ berättade han hur han såg det som sin plikt att bringa korsets ljus varhelst i världen där det ännu inte sken. Detta skådespel roade uppenbarligen professorn som såg detta som en angenäm överraskning men samtidigt bakom mig från byns bredaste hydda kunde jag då höra det djupaste och högsta skratt jag någonsin hört i hela mitt liv.

Det var då jag fick se denna gestalt som jag fått beskriven för mig under dagen, ”King Nigger”. Ett namn som jag direkt förstod varför det givits till detta monster. En svart massa, armar stora som en normalväxt människa, den största negroida best jag någonsin sett, munnen full av stora gula huggtänder och klädd i lejonskinn han säkert slitit av de stackars djuren med sina bara händer medan de fortfarande var vid liv kom dundrande ut ur sin hydda. Hela min kropp frös till is där och då, jag var övertygad om att slutet var nära, att han skulle äta upp oss som om vi vore karameller, hela byn som samlats kring oss föll till marken med ansiktet tryckt till marken. Men prästen bara förde handen till sitt hjärta och bugade nätt och professorn bara lyfte sin ljusa safarihatt och sa på sin gentlemannamässiga engelska ”King Nigger, long time no see.” Min hjärna skrek åt mig att skjuta monstret men min kropp, stel i sin chock var övertygad om att King Nigger bara skulle skratta åt min bössa och sen bryta itu den och mig som om det vore en träkvist. Och King Nigger skrattade, huggtänderna blottade och hans röst ekande genom skogarna så att fåglar i fjärran tog flykt. Men King Nigger gick själv ner på knä och sa till min enorma förvåning ”Professor John T. Willow. Det är så trevligt att se er igen.” Efter det svärtande det för mina ögon.

Slut
Del 1