Jenny Weimers lämnar Kd för SD 06-2018. Charlie Weimers gör sammalunda 09-2018 [mod]

I början av vår tid i Bryssel hörde vänner och familj ibland av sig oroliga för säkerheten i vår nya stad. Sanningen att säga var ”Brussels lockdown” för mig som höggravid dagar av mörker och framtidsångest.
Våra barn har alltid varit fascinerade av de soldater som varit en del av gatubilden under hela minstingens liv. För dem är automatkarbiner en vanlig syn - när jag flyttade till Bryssel som 26-åring var det något jag såg för första gången. Många frågor, och vi försöker svara på ett lämpligt sätt till två små oskuldsfulla barn: ”Soldaterna skyddar de snälla mot de dumma”. Vår äldsta dotter vinkar ibland blygt till de modiga män och kvinnor som är beredda att riskera sina liv för oss. ”Vad vill de dumma göra, mamma?”…
Den 22 mars 2016 och den 7 april 2017 är dagar som jag aldrig glömmer. Dagar då terrorn kom alldeles för nära.
Ja, det brukade vara våra vänner som skickade oroliga meddelanden efter Aktuellts nyhetssändning. Nu är det vi som oroar oss om det finns en framtid för våra barn i ett Sverige där även idyllen Lysekil har blivit en orolig plats på grund av en invandringsvolym som saknar historiskt motstycke. Där problemet med destruktiva krafter som gör livet otryggt – och därigenom begränsar lokalbefolkningens frihet - sprider sig i Sverige.

Den demografiska förändring som sker i Sverige där gruppen med utomeuropeisk bakgrund ökar kraftigt, samtidigt som gruppen med svensk bakgrund minskar, kommer att förändra Sverige i grunden. Inte på grund av hur vi ser ut utan på grund av att de normer och seder som utgör grunden för den kultur vi är fostrade i inte längre kommer att vara utgångspunkten för en väldigt stor andel av vår befolkning. I ett sådant läge kommer inte tomma slagord om att ”mångfald berikar” att ta oss framåt som samhälle. Jag är inte beredd att möta islamister på halva vägen. Jag tänker inte börja förhålla mig till att klankulturer dominerar i vissa delar av Sverige. Jag vill att mina döttrar ska kunna röra sig lika fritt som jag kunde göra.
För ja, jag tycker på fullt allvar att principen om att ta seden dit man kommer fortfarande håller.
Men min instinkt är att göra som jag gjorde när jag som cyklande femåring ner för en alldeles för hög backe fick panik: blunda för att jag inte visste hur jag skulle bromsa. Snart 25 år senare kan jag inte stänga ögonen och hoppas att fallet inte blir alltför hårt - då jag nu är mamma och har som skyldighet att skydda mina barn.
Det är akut men det får inte vara för sent att göra det som är möjligt för att säkerställa att svensk kultur och lagar kommer prägla Sverige under kommande århundraden. Därför har jag valt att bli medlem i Sverigedemokraterna.