Derealisation p g a för lågt dopamin?

Är det någon som har hört talas om och/eller kan se att, man skulle kunna få derealisation p g a för lågt dopamin?

Jag har koll på derealisation men inte en aning om det har att göra med lågt dopamin.

Derealization kan ske när du t.ex hyperventilerar har inte riktigt med dopamin nivåerna att göra nej.

Inget jag känner till - dom mediciner som undersöks för att behandla DP/DR just nu påverkar inte dopamin i någon stor utsträckning i vart fall.

En känd trigger är snarare alldeles för högt GLUTAMAT - när folk tar höga doser NMDA-antagonister, som t ex Ketamin intranasalt, så orsakar det en backlash från hjärnans homeostatiska system - det utlöser en ENORM våg av frigjort glutamat, för att kompensera för att NMDA-receptorerna slutar signalera - detta höjer dock aktiviteten på alla andra glutamatreceptorer också och detta resulterar sedan i total Derealisation.

Det råd jag skulle gett dig om du har DP/DR är att du kör på en kombo av Lamotrigin (glutamatmodulator) och låg dos kappa-antagonist - t ex den experimentella drogen CERC-501.

Säkrare kappa-antagonism kan dock erhållas genom att kombinera dom recept-tillgängliga Buprenorfin och Naltrexon - när dom tas i EXAKT rätt ratio så blockerar dom Kappa-receptorerna enbart, vilket gör att signaleringen från dom två andra nätverken har större inverkan på hjärnan - således så minskar känslor av rädsla och skam från detta.

Jag gick omkring i en konstig bomullsväv ganska mycket förr. Vet inte när den dök upp men försvann något år efter trettio och har aldrig återvänt. Tror att det startade när jag var arton, definitivt vid tjugo iallafall. Jag har nyligen l att det är biologiskt och växer bort vid trettio.

Jag tror skarpt på att det är av biologisk karaktär oavsett varför och kan mycket väl bero på hormoner och signalsubstanser.

Derealisation är ju inte bara en frånvarande eller ifrågasättande känsla, det är en känsla av fullkomlig oförståelse inför "verkligheten". Som att du inte tror på att din omgivning verkligen existerar.

Men då borde ju inte en person som äter 1 800 mg NAC på morgonen och 1 800 mg NAC på kvällen (som jag gör) ha derealisation, väl?

Man får några träffar hos Dr. Google på det, så jag börjar tro att det antingen kan bero på för mycket eller på för lite dopamin.

Jag tror inte att vi talar om samma saker eller läser in samma saker. Det jag talar om är att gå omkring i en bubbla, bokstavligen. Inte att inte förstå att människor finns. Jag syftar inte på psykotiska sammanbrott där folk beskriver en helt annan upplevelse värld av att kunna styras i oändliga led o.d.

Jag förstår dock om det ingår i tankar som två barn med schizofreni i släkten en gång sa till mig. (5-6år och omkring 9år) : "Allt kanske är en dröm. Egentligen finns ingenting. Allt vi ser är bara drömmar." Osv.

Det är känslotillstånd och inte en faktisk tro utan upplevelse, precis som jag beskrev hur jag levt i en bubbla som plötsligt fångat in mig. När hjärnan får panik och inte kan avgöra känslomässigt om något är på riktigt, är inte som att inte fatta att det faktiskt finns en verklighet. Det är nog många människor utan svåra psykiska sjukdomar som någon gång drabbas av liknande känslor vid något tillfälle.

Jag tror att din kunskap är mycket enkelriktad i sammanhanget och inte beskriver tillståndet överlag.

Näe, det borde du inte ha.

Det är känt att lågt dopamin kan orsaka en massa elände:

https://mentalhealthdaily.com/2015/0...rse-reactions/

Testa att börja med 1000mg L-Tyrosin om dagen ett halvår eller nåt.

Försök att undvika läkemedel så mycket som möjligt.

Alltså, du ser ju att människor finns, och du vet ju hur de beskrivs fungera rent vetenskapligt, men du känner inte att världen alls är så naturligt "riktig" som när man inte har de känslorna. Min kunskap är kanske enkelriktad, men jag lever med de känslorna så jag kan jämföra med hur de beskrivs av andra och definieras av de lärda.

Absolut. Jag har levt i en bubbla kring 20 av att jag i mitt huvud ifrågasatte om jag fanns. Slutade även att prata och var mer som en robot. Sedan bröt världens symptom på ptsd ut. Och när väl de brutit ut har både innan som efteråt alltid inneburit en samtidig känsla av att nästan inte veta om stunden jag befinner mig i är på riktigt, hur vardaglig den än är.

Det kan vara som så att människor inte till fullo upplever det likadant.

Det jag menar är som att glida in och ut genom något. En bomullsvärld. Mentalt avstånd men väl medveten om att världen är på riktigt även om situationen inte känns som den ska.