Tjej 18 Autism/Aspergers?

Jag har aldrig haft det svårt för killar för att det är en person jag fokuserar på och då är det lättare för mig. Jag som kvinna har det lättare på så sätt. Jag kan få vänner som är som jag (dvs mer logiskt tänkande kvinnor eller killar), dock har det konsekvenser. Jag kan inte föra en konversation med en "vanlig" kvinna. De kvinnor som finns på min skola eller i min omgivning är alla sådana som är på många fester och andra sociala event och tycker inte om att tänka mer komplexa tankar. Jag blir på så sätt utstött. Jag tror att om du söker dig till folk som är intresserade av vad du är så kommer du kanske hitta vänner. Låtsas inte vara någon annan. De med hög social status är inget att söka sig till. De är inte värda det, även om det verkar så då de är populära och omtyckta, tro mig.

Oj vad sorgligt att höra det där! Jag beklagar om jag inte märkte dessa fakta när jag läste tråden men det verkar som att du berättar dem här just första gången.
Mitt första inlägg skulle ha varit helt annorlunda om jag visste det där.
Du kan verkligen vara stolt över dig själv i så fall för du har genomgått ganska svåra tider och har inte gett upp. Det som inte dödar oss gör oss ännu starkare. Och man brukar också säga att om du har ett par trogna vänner och en älskad person nära dig då är du redan lycklig.

Kan föreställa mig att de måste ha varit en kämpig resa och leva under de omständigheterna.

Hoppas det löser sig med professionell hjälp.

Mitt tips till dig så länge tänk på att dricka, äta, motionera och sova.
Så kommer du få en ökad levendsstandard omedelbart.

Tänk på att det finns hundratals diagonser.
Ha inte för höga förhoppningar att någon annan förutom du själv ska ta nästa steg och utvecklas.

Lycka till!


/ Yasha

TS, hur har det gått med utredningen, har du påbörjat den? Jag är också tjej och är i samma ålder som dig, väntar på att få remiss från ätstörningsmottagningen jag går till då min behandlare misstänker Asperger. Vill gärna höra hur lång tid det tagit för dig och om du fått hjälpen du behöver

Asperger är en innediagnos som folk överdiagnostiseras med.
Har man inga problem att förstå ironi/sarkasm, använder kroppsspråk och mimik vid samtal har man helt enkelt inte denna form av autism.
Man kan vara socialt efterbliven ändå.

Nja, att det är ovanligt med aspergers hos kvinnor, har snarare att göra med att många kvinnor
inte blivit upptäckta ännu, de har dolts av andra diagnoser.Den myten finns kvar inom vården.
Är inte så säker att man kommer hålla fast vid den iden längre fram.
Vid asperger är det ju snarare så att man har underdiagnosticerat den diagnosen,med ADHD
är det snarare tvärtom.
Autister får ju många gånger andra typer av diagnoser innan som döljer roten till den psykiska sjukdomen.
Som ångest, ätstörningar,psykoser, självskadebeteende,fobier, depressioner osv
Har aldrig stött på en människa som är stolt över sin autism, däremot många som tjatar om sin
ADHD.
All forskning och kriterier vid utredningar har utgått från hur killar gör, beter sig och det gör ju
att man ansett att kvinnor inte verkat ha haft autism, för att de inte tycks ha haft lika grava och
övertydliga symptom och för att de är mer socialare, imiterar, döljer och undviker.
Men lidandet för de som haft problem, är ju densamma.Det är ju också därför alla psykiska
problem återfinns bland autister.

Jag är en kille som fick diagnosen Aspergers när jag var 10. Mycket av samma problematik och självbild som du beskriver (jag hade dock mycket lättare för att umgås med boknördstjejerna än killar), men anledningen till att skolan begärde en utredning var ett ganska så obehindrat utlopp från mig när det uppstod bråk för att jag inte ville göra saker på andra sätt än mitt. Problemet var inte att jag var onormal utan de missförstånd och bråk som uppstod när jag inte kunde uttrycka mig eller behandla intryck på samma sätt som klasskamraterna, ett litet samförstånd.

Skillnaden mellan killar och tjejer med den här diagnosen är nog att killar till högre grad ger utlopp och det blir bråk, då blir det lättare att upptäcka problemet. Psykiatriker är de enda som är meriterade att ställa en diagnos och man får en så liten bild av någons livshistoria från en enda tråd på ett internetforum, men den flummiga grunden för alla diagnoser är att det måste finnas problem till följd av sjukdomen som individen inte kan lösa trots utveckling. Du har nog tänkt över en hel del om varför du mår dåligt eller människor känns ointressanta men det blir svårt att skaffa något annat perspektiv än sitt eget om man inte kan bilda öppna relationer.

Så jag fick träffa en psykiatriker på BUP och det slutade med en diagnos. Två saker hände, jag lärde mig trycka på nån jävla "röd knapp" när jag blev arg så att det inte skulle sluta i bråk och jag fick en stämpel. Kontakten med vården tog slut och den lilla lantskolan med skolsköterska närvarande typ 1ggr/vecka var också nöjda så ingen uppföljning där heller. Kommer ihåg lite från barndomstiden men ett klart minne är hur mycket jag grina när domen förkunnades sista mötet hos BUP. Jag ville passa in och inte vara onormal och det här innebar att det aldrig kommer vara en verklighet så det blev en oerhörd skam jag gömde för precis alla under många år, fick problem att ens gå till VC för orelaterade saker. Stämpeln blev något man kunde skylla på i brist på insikt och som stal allt hopp om en framtid, och de flesta utvecklar nog en rätt så kass självbild under tonåren men den bidrog nog till att jag blev oerhört inåtvänd och självhatande utan att ifrågasätta något om den bilden eller inse hatet.

Blir förbannad när jag ser folk med inställningen att den här stämpeln är ett privilegium eller flykt från ansvar. Ännu värre är idioter som vill skapa nån slags alternativkultur för autister och blint acceptera problemen som följer, de drar ner allt som har med bilden av oss och förståelsen för diagnosen att göra för att de vill visa alla hur jävla goda de är. SJW-fittor som stolt bär diagnosen de själva ställt och som vill använda mig och andra för sin politik utan att se oss som människor med egna åsikter.

Psykologi/psykiatri har lite fläckig historia förutom vanvårdande anstalter t.ex. idiotisk psykoanalys som ett skenvetenskapligt verktyg för att trycka ner åsikter och självbilder och som har tyngre grund i filosofisk religion än medicinsk vetenskap, och överlag finns en allmänt skakig grund för att skapa modeller och fungerande metoder för åtgärder som är bevisbara och inte slutar i en massa käbbel. Charlataner har florerat som den barnmisshandlande Bruno Bettelheim med hans ogrundade idéer om autism och de sätter sina spår så jag förstår att de flesta blir väldigt förstörda innan de överväger att ta hjälp från främlingar beryktade som hjärntvättare. Du verkar dock kunnat prata med psykologer sen innan, känner du att det hjälper? Vet nämligen hur svårt det kan vara att tala om när de inte verkar förstå något eller kunna bidra på ett sätt som blir förstått. Är man funktionell så blir det lätt att se standardbemötandet de flesta terapeuter anammar som dömande men de lär sig från att möta hopplösa fall.

Den invända överanalysen är ju karakteristiskt för funktionella autister men kan man inte relatera och skapa band med någon så får man liksom bara sitt eget perspektiv. När jag började försöka relatera med andra på riktigt var det svårt att hitta "övningstillfällen" eftersom jag hade drivit bort nästan alla i mitt liv. Obegripligt svårt att inse skitsnacket och samspelets roll, vad som kunde vara till hjälp och hur jag skulle ta till mig det eller när jag bara blev utnyttjad och att sluta rikta precis allt jag hörde mot min egen självbild. Kan ännu inte läsa av humör per automatik utan man måste liksom medvetet gå igenom en lista av inlärda beteenden och signaler, det blir ett detektivarbete som tar kraft och konversationen stannar upp.

De flesta jag får nöjet att träffa är fortfarande lika jävla tråkiga på ytan och det krävs nästan alltid lika mycket energi att se om något värdefullt finns under den ytan. Underhålla relationer på ett sätt som förväntas av mig har jag iaf fått lite insikt om, och jag känner helt igen det där med ångesten om hur andra ska dra av masken när det aldrig är ett illa menat beteende. Ett livslångt arbete och inget man nog kommer kunna "bota" på lång tid, men du går in med en vilja att träffa någon som kan hjälpa dig bara det är nog ett stort steg för de flesta oavsett en diagnos eller inte. Annars finns ju knarket och alkoholen när förväntningar, intressen och vuxenansvar inte går ihop och livsmeningen börjar svikta lite och ingen väg känns värd, men man kanske upptäcker att dö var jobbigare än att leva när utvägen slutar fungera och då är det en ännu längre väg upp igen.