Artikel av Malcom Kyeyune om "ressentimentmänniskor", från senaste numret av Kvartal.
https://kvartal.se/essaer/aawylu27vw...7mxqgthl832x7z
Några citat, sedan följer min fråga:
Malcom Kyeyune menar att en stor del av det hänsynslösa våld som omger oss i dag – bland annat gruppövergrepp mot kvinnor och barn och attacker på räddningspersonal – kan härledas till Nietzsches tankar om ressentiment: driften att kompensera sin egen känsla av maktlöshet. Den som upplever ressentiment känner hat gentemot en annan person eller grupp, därför att denna grupp identifieras som orsaken till det egna lidandet.
Denna självbild, där medel- och överklassens vardag präglas av en konstant strävan mot sanningen i ett hav av ignorans, täcker en ofta mycket annorlunda verklighet. Så som den slovenske psykoanalytikern Renata Salecl påpekat – och som Freud påpekade före henne – är vi människor egentligen mycket sällan drivna av någon dominerande törst efter kunskap. Ofta är det precis tvärtom: Vi har snarare en brinnande passion för okunskap, en kärleksaffär med att inte veta. Det finns många saker vi helt enkelt inte vill lära oss. Saker som vi är beredda att gå långa vägar och slåss mycket hårt för att glömma, förtränga, eller inte låtsas om.
Ironiskt nog blev responsen hos många feminister runtom Europa att peka på det inträffande som ett intyg på det omgivande samhällets kompakta kvinnohat. Manligt våld transcenderar gränser, tid, och kulturer, sades det, och massövergreppen ska således tolkas som en sorts förlängning av den inherenta misogynin hos det tyska samhället och tyska män. Det finns dock ett hål i denna sorts argument. Om ett övergrepp som det som skedde i Köln, eller de övergrepp som rapporterats i den långa, sorgliga lista över groominghärvor i England är ett utslag för en universell, manlig impuls: Varför är då dessa utslag så partikulära? Varför är det en eller ett par grupper som står för en majoritet av dessa specifika övergrepp?
Om Sverige var en hårdnackad våldtäktskultur, inte på något sätt ”bättre” eller mindre våldsbenäget gentemot kvinnor, varför skulle då svenska män behöva se sig så grovt utkonkurrerande i brottsstatistiken?
Den som upplever ressentiment känner en känsla av avund eller förakt eller hat gentemot en annan person eller grupp, därför att denna grupp identifieras som orsaken till det egna lidandet. Det som gör situationen komplicerad är dock att denna identifikation mellan den andre och det egna lidandet bär på en sorts inbyggd förljugenhet. Om person A slår person B i ansiktet är det inte nödvändigt för person B att känna ressentiment; för B är sambandet mellan orsak (slag) och verkan (smärta) tydligt, och B har också möjligheten att slå tillbaka. Ressentiment uppstår först i en situation av upplevd impotens: B kan eller vågar inte slå tillbaka, eller vet med sig att det utdelade slaget eller ofördelaktiga styrkerelationen är hans eget fel.
Denna upplevda känsla av impotens skapar också ett behov av att ta avstånd från, och förringa, de värden eller principer som förknippas med fiendegruppen. Den ressentimentsstyrda utvecklar över tid ett moraliskt och intellektuellt system där denne (och/eller dennes kultur, moral, religion, och så vidare) konstant måste befästas som överlägsen – och avlägsen från – motpartens, just för att täcka upp den underliggande känsla av underlägsenhet som skapar ressentimentet till att börja med.
Vid det här laget känner vi alla till den sortens förklaringar som ofta hittills ansetts tillräckliga, speciellt inom och från vänstern: Mäns våld mot kvinnor är konstant, detta är en produkt av en generaliserad kultur som sanktionerar hat och våld mot kvinnor, förövarnas karaktär är en fråga om socioekonomiska faktorer snarare än härkomst, och så vidare.
Detta är inte ett normalt sorts våld, sprunget ur helt vanlig misogyni. Det är inte ovanligt att hävda att den negativa kvinnosynen i väst egentligen inte skiljer sig särskilt mycket från attityder annorstädes. Detta kan till och med vara sant i vissa fall, men det är helt irrelevant. Det viktiga är inte förekomsten av ”taskiga attityder” eller en dålig människosyn, utan det viktiga är det psykologiska behovet att tortera och förnedra. Detta behov är inte jämnt fördelat över befolkningen! Detta behov att tortera och förnedra unga kvinnor under nästan ofattbart brutala förhållanden, återfinns i dag främst bland män härrörande från Mellanöstern och Nordafrika, enligt de undersökningar av förövarna som faktiskt gjorts.
Den avgörande skillnaden män emellan är inte nödvändigtvis deras ”attityder”, eller vad de är beredda att säga om kvinnor mellan skål och väg, utan förekomsten av ressentiment. Det är fullt möjligt att vara djupt misogyn och samtidigt helt sakna behov av att förgripa sig på kvinnor.
Fördelen med ressentimentshypotesen är att den inte lider av samma problem som det vi lite skämtsamt kan kalla för Gudrun Schyman-modellen brottas med. Låt oss anta att alla män verkligen har mycket nedsättande attityder mot kvinnor. Låt oss dessutom anta att den enda skillnaden rent attitydmässigt mellan män är att vissa explicit identifierar sig med detta misogyna förakt och män som tror att de är ”goda” (men som egentligen är precis lika föraktfulla undermedvetet). Undertecknad – och antagligen ganska många läsare – tycker exempelvis att myror är lägre stående varelser än människan. En individuell myra saknar i princip värde, men en människa är värdefull. Med detta sagt: Hur många av oss upplever egentligen ett starkt behov av att tortera och döda myror? Hur många av oss uppvisar ett behov av att leta reda på myror – var de nu kan tänkas gömma sig – och åsamka dem smärta? Sådana människor är ytterst sällsynta, och vi ser dem som exempel på patologiska individer när de väl dyker upp; en människa som behöver tortera myror är antagligen sjuk på något vis, och detta tycker vi trots att ingen av oss egentligen anser att myror är värda något bara för den sakens skull. Sjukdomen i dessa fall sitter uppe i människan, inte i myran. Teorin om att våld mot kvinnor enkelt kan förklaras genom misogyna attityder, och att misogyna attityder är allmänmänskliga, misslyckas med att förklara denna diskrepans.
Det är ofta dödande för dödandets skull; vilket praktiskt skäl fanns det för knivmannen i Åbo att attackera unga kvinnor ute med sina barn? Tänkte han att detta skulle leda till beviljad asyl, eller materiella fördelar? Svaret är självklart nej, men det betyder inte att handlandet inte går att förstå. Utifrån en ressentimentskalkyl är det logiskt att döda folk på gatan, och det är också logiskt att inrikta sig på dem som är mest svaga, de som är minst kapabla att försvara sig själva. Enbart på det sättet kan den internaliserade känslan av impotens vändas till sin motsats; den som har ett behov av att för en gångs skull känna en nästan obegränsad makt måste också ta till ett nästan obegränsat våld.
Sverige är ett land där vi diskuterar att ge skottsäkra västar till vår ambulanspersonal, utan att vi ens vill låtsas om eller reflektera över att detta inte är normalt, och att våra grannländer inte tycker att det är normalt. Liknande diskussioner existerar inte i våra grannländer, eller i länder som Polen, Ungern, eller Spanien.
Avslutningsvis finns det dock en ännu värre nyhet att tänka på i sammanhanget. Alla människor, utan undantag, är kapabla till ressentimentsstyrt våld. Exempel behöver man inte leta länge efter: Amerikanska soldaters krigsbrott i Vietnam, eller de ofta brutala våldtäkterna på tyska kvinnor under ockupationen efter andra världskrigets slut, eller varför inte de hemska scenerna som utspelade sig på Balkan för bara ett kort tag sedan? Ingen är säker; inte ens en genusskolad svensk. Detta är något man måste hålla i minnet.
Ressentimentet föds ur en känsla av impotens, underlägsenhet, maktlöshet. De människor som faller offer för dess grepp kan, i värsta fall, enbart undkomma denna långsamma psykologiska tortyr genom att tillfoga andra människor en än mer akut version av samma lidande; den totala maktlösheten, den totala förnedringen. Men den tillfogade maktlösheten och förnedringen hos andra är också den förgiftade mylla ur vilket ett nytt ressentiment alltid står berett att slå rot. Förövaren skapar ett offer i sin egen avbild; en svag person, med ett behov av en dag kunna bli en förövare för att äntligen befria sig själv.
I Sverige skapas det i dag en generation människor som fått höra att de måste vänja sig vid våldet, att våldet är ett pris som måste betalas för det ena eller andra, att det vapenvåld som griper omkring sig i svenska miljonprogramsområden egentligen inte är något utöver det normala eller vad man kan förvänta sig i Sverige. Men detta är svårt, långt svårare än vad många av våra tyckare och politiker hoppas eller tror. Att läsa om gruppvåldtäkter, eller grooming, eller invandrargäng som rånar pensionärer för alltid med sig risken att man börjar känna sig svag, och upplevelsen av svaghet kan tyvärr lätt härskna och förvandlas till något mörkare. Det är faktiskt inte svårt att föreställa sig svenska killar som i grupp våldtar flickor i slöja, som misshandlar eller dödar vanliga förbipasserande människor med utländskt utseende utan någon annan anledning än att bevisa att svenskarna är starka och invandrarna är svaga.
- - -
I sista stycket skriver Malcom Kyeyune att det inte är "svårt att föreställa sig svenska killar som i grupp våldtar flickor i slöja". Tror ni att det är en möjlig utveckling, att etniska svenskar så att säga påverkas och i slutändan anpassar sig till våldet, börjar att härma de ressentiment-beteenden vi ser breda ut sig i det svenska samhället?
https://kvartal.se/essaer/aawylu27vw...7mxqgthl832x7z
Några citat, sedan följer min fråga:
Malcom Kyeyune menar att en stor del av det hänsynslösa våld som omger oss i dag – bland annat gruppövergrepp mot kvinnor och barn och attacker på räddningspersonal – kan härledas till Nietzsches tankar om ressentiment: driften att kompensera sin egen känsla av maktlöshet. Den som upplever ressentiment känner hat gentemot en annan person eller grupp, därför att denna grupp identifieras som orsaken till det egna lidandet.
Denna självbild, där medel- och överklassens vardag präglas av en konstant strävan mot sanningen i ett hav av ignorans, täcker en ofta mycket annorlunda verklighet. Så som den slovenske psykoanalytikern Renata Salecl påpekat – och som Freud påpekade före henne – är vi människor egentligen mycket sällan drivna av någon dominerande törst efter kunskap. Ofta är det precis tvärtom: Vi har snarare en brinnande passion för okunskap, en kärleksaffär med att inte veta. Det finns många saker vi helt enkelt inte vill lära oss. Saker som vi är beredda att gå långa vägar och slåss mycket hårt för att glömma, förtränga, eller inte låtsas om.
Ironiskt nog blev responsen hos många feminister runtom Europa att peka på det inträffande som ett intyg på det omgivande samhällets kompakta kvinnohat. Manligt våld transcenderar gränser, tid, och kulturer, sades det, och massövergreppen ska således tolkas som en sorts förlängning av den inherenta misogynin hos det tyska samhället och tyska män. Det finns dock ett hål i denna sorts argument. Om ett övergrepp som det som skedde i Köln, eller de övergrepp som rapporterats i den långa, sorgliga lista över groominghärvor i England är ett utslag för en universell, manlig impuls: Varför är då dessa utslag så partikulära? Varför är det en eller ett par grupper som står för en majoritet av dessa specifika övergrepp?
Om Sverige var en hårdnackad våldtäktskultur, inte på något sätt ”bättre” eller mindre våldsbenäget gentemot kvinnor, varför skulle då svenska män behöva se sig så grovt utkonkurrerande i brottsstatistiken?
Den som upplever ressentiment känner en känsla av avund eller förakt eller hat gentemot en annan person eller grupp, därför att denna grupp identifieras som orsaken till det egna lidandet. Det som gör situationen komplicerad är dock att denna identifikation mellan den andre och det egna lidandet bär på en sorts inbyggd förljugenhet. Om person A slår person B i ansiktet är det inte nödvändigt för person B att känna ressentiment; för B är sambandet mellan orsak (slag) och verkan (smärta) tydligt, och B har också möjligheten att slå tillbaka. Ressentiment uppstår först i en situation av upplevd impotens: B kan eller vågar inte slå tillbaka, eller vet med sig att det utdelade slaget eller ofördelaktiga styrkerelationen är hans eget fel.
Denna upplevda känsla av impotens skapar också ett behov av att ta avstånd från, och förringa, de värden eller principer som förknippas med fiendegruppen. Den ressentimentsstyrda utvecklar över tid ett moraliskt och intellektuellt system där denne (och/eller dennes kultur, moral, religion, och så vidare) konstant måste befästas som överlägsen – och avlägsen från – motpartens, just för att täcka upp den underliggande känsla av underlägsenhet som skapar ressentimentet till att börja med.
Vid det här laget känner vi alla till den sortens förklaringar som ofta hittills ansetts tillräckliga, speciellt inom och från vänstern: Mäns våld mot kvinnor är konstant, detta är en produkt av en generaliserad kultur som sanktionerar hat och våld mot kvinnor, förövarnas karaktär är en fråga om socioekonomiska faktorer snarare än härkomst, och så vidare.
Detta är inte ett normalt sorts våld, sprunget ur helt vanlig misogyni. Det är inte ovanligt att hävda att den negativa kvinnosynen i väst egentligen inte skiljer sig särskilt mycket från attityder annorstädes. Detta kan till och med vara sant i vissa fall, men det är helt irrelevant. Det viktiga är inte förekomsten av ”taskiga attityder” eller en dålig människosyn, utan det viktiga är det psykologiska behovet att tortera och förnedra. Detta behov är inte jämnt fördelat över befolkningen! Detta behov att tortera och förnedra unga kvinnor under nästan ofattbart brutala förhållanden, återfinns i dag främst bland män härrörande från Mellanöstern och Nordafrika, enligt de undersökningar av förövarna som faktiskt gjorts.
Den avgörande skillnaden män emellan är inte nödvändigtvis deras ”attityder”, eller vad de är beredda att säga om kvinnor mellan skål och väg, utan förekomsten av ressentiment. Det är fullt möjligt att vara djupt misogyn och samtidigt helt sakna behov av att förgripa sig på kvinnor.
Fördelen med ressentimentshypotesen är att den inte lider av samma problem som det vi lite skämtsamt kan kalla för Gudrun Schyman-modellen brottas med. Låt oss anta att alla män verkligen har mycket nedsättande attityder mot kvinnor. Låt oss dessutom anta att den enda skillnaden rent attitydmässigt mellan män är att vissa explicit identifierar sig med detta misogyna förakt och män som tror att de är ”goda” (men som egentligen är precis lika föraktfulla undermedvetet). Undertecknad – och antagligen ganska många läsare – tycker exempelvis att myror är lägre stående varelser än människan. En individuell myra saknar i princip värde, men en människa är värdefull. Med detta sagt: Hur många av oss upplever egentligen ett starkt behov av att tortera och döda myror? Hur många av oss uppvisar ett behov av att leta reda på myror – var de nu kan tänkas gömma sig – och åsamka dem smärta? Sådana människor är ytterst sällsynta, och vi ser dem som exempel på patologiska individer när de väl dyker upp; en människa som behöver tortera myror är antagligen sjuk på något vis, och detta tycker vi trots att ingen av oss egentligen anser att myror är värda något bara för den sakens skull. Sjukdomen i dessa fall sitter uppe i människan, inte i myran. Teorin om att våld mot kvinnor enkelt kan förklaras genom misogyna attityder, och att misogyna attityder är allmänmänskliga, misslyckas med att förklara denna diskrepans.
Det är ofta dödande för dödandets skull; vilket praktiskt skäl fanns det för knivmannen i Åbo att attackera unga kvinnor ute med sina barn? Tänkte han att detta skulle leda till beviljad asyl, eller materiella fördelar? Svaret är självklart nej, men det betyder inte att handlandet inte går att förstå. Utifrån en ressentimentskalkyl är det logiskt att döda folk på gatan, och det är också logiskt att inrikta sig på dem som är mest svaga, de som är minst kapabla att försvara sig själva. Enbart på det sättet kan den internaliserade känslan av impotens vändas till sin motsats; den som har ett behov av att för en gångs skull känna en nästan obegränsad makt måste också ta till ett nästan obegränsat våld.
Sverige är ett land där vi diskuterar att ge skottsäkra västar till vår ambulanspersonal, utan att vi ens vill låtsas om eller reflektera över att detta inte är normalt, och att våra grannländer inte tycker att det är normalt. Liknande diskussioner existerar inte i våra grannländer, eller i länder som Polen, Ungern, eller Spanien.
Avslutningsvis finns det dock en ännu värre nyhet att tänka på i sammanhanget. Alla människor, utan undantag, är kapabla till ressentimentsstyrt våld. Exempel behöver man inte leta länge efter: Amerikanska soldaters krigsbrott i Vietnam, eller de ofta brutala våldtäkterna på tyska kvinnor under ockupationen efter andra världskrigets slut, eller varför inte de hemska scenerna som utspelade sig på Balkan för bara ett kort tag sedan? Ingen är säker; inte ens en genusskolad svensk. Detta är något man måste hålla i minnet.
Ressentimentet föds ur en känsla av impotens, underlägsenhet, maktlöshet. De människor som faller offer för dess grepp kan, i värsta fall, enbart undkomma denna långsamma psykologiska tortyr genom att tillfoga andra människor en än mer akut version av samma lidande; den totala maktlösheten, den totala förnedringen. Men den tillfogade maktlösheten och förnedringen hos andra är också den förgiftade mylla ur vilket ett nytt ressentiment alltid står berett att slå rot. Förövaren skapar ett offer i sin egen avbild; en svag person, med ett behov av en dag kunna bli en förövare för att äntligen befria sig själv.
I Sverige skapas det i dag en generation människor som fått höra att de måste vänja sig vid våldet, att våldet är ett pris som måste betalas för det ena eller andra, att det vapenvåld som griper omkring sig i svenska miljonprogramsområden egentligen inte är något utöver det normala eller vad man kan förvänta sig i Sverige. Men detta är svårt, långt svårare än vad många av våra tyckare och politiker hoppas eller tror. Att läsa om gruppvåldtäkter, eller grooming, eller invandrargäng som rånar pensionärer för alltid med sig risken att man börjar känna sig svag, och upplevelsen av svaghet kan tyvärr lätt härskna och förvandlas till något mörkare. Det är faktiskt inte svårt att föreställa sig svenska killar som i grupp våldtar flickor i slöja, som misshandlar eller dödar vanliga förbipasserande människor med utländskt utseende utan någon annan anledning än att bevisa att svenskarna är starka och invandrarna är svaga.
- - -
I sista stycket skriver Malcom Kyeyune att det inte är "svårt att föreställa sig svenska killar som i grupp våldtar flickor i slöja". Tror ni att det är en möjlig utveckling, att etniska svenskar så att säga påverkas och i slutändan anpassar sig till våldet, börjar att härma de ressentiment-beteenden vi ser breda ut sig i det svenska samhället?