Citat:
Jag får ursäkta mig för mitt otrevliga påstående i sammanhanget.Nej det har jag verkligen inte gjort. Mitt liv har kantats av både tragiska dödsfall i min närhet och traumatiska upplevelser som format mig som människa. Upplevelser som bidragit till att jag har ett mycket starkt psyke. Det krävs något exceptionellt för att jag ska bryta ihop. Jag har varit nära att dö två gånger och senast för några år sedan bara.
Men skälet till att jag noterar ditt kön är inte för att jag är sexist. Jag menar att du nämner typiska exempel på kvinnlig empati och reaktioner som orsakas av dina hormoner. Kvinnliga hormoner sägs innehålla ämnen som stimulerar bildandet av tårar, era tårkanaler är grundare än våra (gör er känsligare) och ni är vanligtvis empatiskt lagda. Skillnaden ligger i att empatiska män oftast reagerar på dina tårar inombords. Vi känner oss bedrövade och vill trösta dig. Men rent biologiskt är få av oss så blödiga att vi själva skvättar en tår.
Därför tycker jag det är svårt att dra några egentliga paralleller mellan barn och vuxna. Det rör sig sannolikt om två olika företeelser. Barn gråter för att de är emotionellt omogna. Mogna människor gråter av helt andra anledningar. Det är inte helt könsbundet men rätt mycket beror på hormoner, psykisk styrka och tidigare erfarenheter.
Men skälet till att jag noterar ditt kön är inte för att jag är sexist. Jag menar att du nämner typiska exempel på kvinnlig empati och reaktioner som orsakas av dina hormoner. Kvinnliga hormoner sägs innehålla ämnen som stimulerar bildandet av tårar, era tårkanaler är grundare än våra (gör er känsligare) och ni är vanligtvis empatiskt lagda. Skillnaden ligger i att empatiska män oftast reagerar på dina tårar inombords. Vi känner oss bedrövade och vill trösta dig. Men rent biologiskt är få av oss så blödiga att vi själva skvättar en tår.
Därför tycker jag det är svårt att dra några egentliga paralleller mellan barn och vuxna. Det rör sig sannolikt om två olika företeelser. Barn gråter för att de är emotionellt omogna. Mogna människor gråter av helt andra anledningar. Det är inte helt könsbundet men rätt mycket beror på hormoner, psykisk styrka och tidigare erfarenheter.
Jag vet inte. Jag ser att barnen ur min släkt gråter ungefär likt mig gällande andra (sorgliga eller positiva situationer). De flesta i min släkt, är nog mjukare. Jag tror att det är vanligare att dem av manligt kön gråter när det blir för mycket och kan inte riktigt se det ur samma synvinkel.
Jag har även kallats för stark genom hela mitt liv av människor i särskilt svåra liv och som själva genomlevt enorma påfrestningar. Det är först nu som jag plötsligt ska räknas som svag, för att jag inte längre orkar ens höra talas om problem i min närhet. Jag känner inte rädsla i vardagen, lustigt nog då min amygdala har löpt amok under evigheter men den gick tydligen att laga med någon period av lugnande. Så jag köper inte att jag pga kön eller svaghet lider av särskild vekhet. Det var bara någon månad sedan förra människan jag var bekant med begick självmord och att lida av vanföreställningar är en sak men styrka är inte förknippat till kön. Jag gråter hellre än hoppar framför tåget också. Fixar nog liiite mer genom att gråta än skvätt ibland.
Det är bättre att gråta än att trycka undan känslor. Säger ingenting om karaktärsdrag som mognad eller styrka. Förr grät de manligaste toppskiktet av samhället för att det innebar status.
__________________
Senast redigerad av Ordmojlig 2018-05-31 kl. 12:51.
Senast redigerad av Ordmojlig 2018-05-31 kl. 12:51.
