Varför överger Gud en när han behövs som mest?

Och vilken 'gud' refererar DU så till?

Det kanske ligger i sakens natur att vi ser gud efter vissa strapatser. Därför att vi ändrar oss efter strapatsen.

Eller så ser "vi" inte 'gud' efter att ha upplevd vissa strapatser.

Apropå natur, och den mänskliga naturen - så söker inget barn efter Gud med utsträckta händer i något slags kognitivt uppvaknande eller nåt.

Däremot socialiseras barnet av förälder eller annan vuxen och vuxna som den möter under sina utvecklignsfaser, inte minst i identifieringsfaser.

Vad betyder t.ex gestaltandet av kristi lekamen och sådant, vad menar de religiöst anfäktande eller missionerande med "den goda fostran", de menar väl att en god individ, inte finns med mindre den först underkastar sig "Gud" - vilket den aldrig gör i sin natur! Den är inte, naturligt disponerad för gudssökandet.. utan får "gudspresentationen" den i sin hand precis som en handgranat placeras i handen, innan det går att förstå sig på mekanismen.

Gud, är alltså en konstruktion , med vidskepliga rötter. Så, hur i hela friden kan en vidskepelse plötsligt börja hjälpa den som är i nöd? Det går ju inte, den sökande förlorar sig och många kommer aldrig ur det. Medan andra nyktrar till.. och kan erkänna att den får lära sig, att utstå livsvillkoret och inse att enbart erfarenheten av liv på jorden är hjälpen som behövs vad detta liv anbelangar.

Du ska alltså kunna gå, det kommer långt före "att kunna be" ÄVEN om många skolar barn och implementerar ordet i dem, för prestigens skull. Så som en förälder sätter sitt barn i finaste musikskola och sedan privatlektioner, i hopp om att skapa en konertpianist, inbilla inte mig att man sätter stradivariusfioler i händerna på barn för att de ska mysa och känna sig harmoniska i sina liv.

Inbilla mig inte heller att det är harmoniskt att leva som t.ex påve eller kardinal. Det är ju en SCEN, scenkonst.. som ska!! uppvisa prestige , av "högre människovärde"

Bara människor som speglar sig i varandra och vill upp.. inbilla inte mig att gatusopare i världen någonsin får känna av en 100-del av vad en påve får av beundran och respekt en endaste timme en vanlig dag. Nej det ligger många hundar begravda i fenomenet "religion" och detta:

Vad ska man ha gud till?
Behövs gud?

När den riktigt godtrogne ju har fullt upp av sig själv och inre monologer, och de mer drivna.. ju får applåderna och därmed uppnåt narcissismens högre grader.

Att erkännas som den oerhört gode, kräver ingen gud.. däremot kräver den många mandat tills den blir berusad och så yr att inte längre förstå att den är en människa bland människor, fast det inte var gud, spm svarade i bönen som gjorde att några barn någonstans plötsligt fick sina efterlängtande skolböcker.. att det var människans försorg och umbäranden som lät dem plötsligt få böcker i händerna, eller tyg på kroppen eller ett bröd att stoppa i sig.

Så gud är väl en begraven hund bland allt annat spökeri , som ju religiösa faktiskt tror på.

Gud är väl storspöket bland alla andra spöken, som "vi korkade" inte ser eller märker eller värdesätter...

Varför spökar det inte för alla? Vissa "ser" eller "känner" ständigt att någonting-inte-är-bara-vanligt.. men många går inte och känner efter i den typ av tankar.

Hypokondrikern accepterar icke! att kroppen är i prima läge.. icke-hypkondrikern skuttar däremot av glädje över besked att inga avvikelser går att finna...

Så gud, är något MENTALT, något PSYKISKT, till syvende o sist. Take it or leave it.

Om någon säger att det bor ett spöke under min säng, så börjar jag inte forma mitt liv efter påstått spökes existens under min säng, men vissa anpassar sig faktiskt efter att enbart snudda vid läsning om "konstiga fenomen" , kan ha med labilt känsloliv att göra.. "om varför gud inte anmäler sig, för alla...."

nåja, skriver för ,mycket.. men det som är meningen ändå.. jag bara målar lite i tomrummet, som man kan göra på vitt ark.. när lusten faller på.

Men kontentan : jaa.. alla är inte vidskepliga.. det kan vara också genetiskt, man är inte mentalt disponibel för trams, vilken tur det!

Nu är trådämnet iofs formulerat så, att det inte är guds existens eller frågan om hurvida nån gud öht överger alla som är centralämnet (även om dessa frågor KAN vara sekundärt relevante).

Han såg vad han skapat och hatar sig själv för det.

Knappast (om du refererar till en av GT- eller koran-guderna). Han försöker faktisk att stjälpa ansvaret för sitt eget misslyckande över på månniskan.

En vidare diskussion om detta deltar jag gärna i på tråden om teodicéproblemet.

Han provar din tro, precis som när han provar föräldrar vars nyfödda bäbis dör och hamnar i helvetet (limbo)

Japp. Och detta är bara att flytta målstolparna till ett nytt postulat.

Dvs den människotypen som hade den typen av begär, men hela den och de generationerna har å andra sidan mist all sin makt - bara det att psykopati tycks gå i arv.

Enm psykopat har väl knappast något utvecklat sinne för människan där bredvid, vem har väl inte hört vad som händer över världen vad människor gör och står i beredskap att göra. T.o.m en granne, kan sitta och vara så sjuk så det inte är sant, och dupera hela grannskapet.. Fritzl.. en av många sjukhuvuden.

Så knåparen som präntade, satte namn på fantasin som är nästan som en långkörande tv-serie , "alla" blev hängda på storyn.. det ena avsnittet sämre än det andra och ju sämre desto större genomslagskraft. Anstiftarna till onda uppsåt brukar inte de gärna hålla sig i bakgrunden? nåja men de är döda och borta för alltid. Därav .. frånvaron av gudaskaparen. han, som skapade gud, om det inte var en kvinna, vilket jag inte tror.. då vetenskapen redan fastställt att människor betedde sig som grobianer förr, mycket oborstade.. finess fanns inte som begrepp.

Tror de klubbade ihjäl varandra, gnydde kvinnan en minut för länge så for hon in i bergväggen.. sådan gudastoryteller kan jag vara helt utan.

Är princip alltid ångestfylld mer eller mindre. Tror inte på att prata med psykologer eller öppna upp sig för grupper, för ångesten har alltid en anledning. Ingen kan ta bort eländet som finns i världen och i våra liv. Det är helt enkelt vår vardag att stöta på problem och slåss med det.

Jag bär det inom mig och inser att rädsla inte utesluter glädje och lycka, men det kommer i olika vågor. Man måste se glädjen i små saker också. Allt är inte storvinsten.

Hade min mor dött så hade min ångest överstigit graden för att stå ut, det är helt enkelt otänkbart och då hade min tro vacklat rejält. Kanske dött och ebbat ut i tomhet och sorg utan något hopp alls.
Men det är det värsta tänkbara.
Hoppas därför jag får träffa alla mina kära igen, för jag vet ju att alla dör...

Men det finns måttlig ångest också, även om det känns hårt i stunden. Har haft mycket ångest över drömmar, planer och idéer som spruckit eller förstörts. Det känns omöjligt och man undrar varför det gick snett, men i slutändan så kanske det var lika bra.
Trasiga relationer, jobb som gått förlorade eller likande. Sånt biter inte lika hårt längre, för hade det varit så bra... så hade det gått bra också!
Ibland ser något lockande ut, men när man väl kommit runt hörnet så är det inte lika roligt.

Givetvis inte kul att drabbas av hemlöshet, svält eller sjukdomar. Då vet jag faktiskt inte hur hoppet ska hålles uppe längre.

Ursäkta ordbajseri, men satte mig in i känslan.
Läste bara första inlägget av dig, TS.
Så vet inte vilka problem just du tvingas utstå.
Önskar dig dock lycka till!