Lionel Shriver stoppas av Ordfront – "..problem med hur hon skriver om invandrare.."

Det var en hätsk strid inom Ordfront efter att de gav ut Diana Johnstones Dårarnas korståg eller vad den hette. Eller om de bara intervjuade henne i tidningen kommerinte riktigt ihåg. Orsaken till det var att Johnstone upptäckt att man svartmålade serberna och att massakrerna på bosnierna till stor del var påhitt. Om Srebrenica med bilderna på utmärglade bosnier var ett påhitt - hur kunde man då veta att inte själva förintelsen också var samma slags överdrift? Sagt och gjort det blev en utrensning på Ordfront. Finns info om detta på nätet.

Processen slutade med att Johan Berggren blev chefredaktör för tidningsdelen. Sedan dess har tidningen inte skrivit många kritiska ord om USA:s krig i mellanöstern , mot kapitalismens avarter eller bankväsendet. istället blev det identitetspolitik och flyktingvurmande.

Om man läser på Wikipedia kan man se att Johan Berggren kom från DN där han gjort en oförklarlig karriär med tanke på hans usla begåvning och slackerattityd. Där framgår även att Berggren är nära släkt med Bonniers via sin farmor Elin Larsson Bonnier.

Exakt vad som hände på förlagssidan känner jag inte till lika bra.

/Johan

Ja, just det, det minns jag. Det handlade nog bara om en intervju men det blev ett väldigt hallå och snabbt ett starkt tryck från kultursidorna, PEN-klubben m fl på att Ordfront skulle göra avbön för historierevisionistiska tendenser (märkligt krav när det handlade om en intervju med någon som berättade om sin forskning och sina åsikter). Normalt anses det självklart att man inte ska dras inför rätta (eller medias domstol) för att man intervjuat den ene eller andre. Och Johnstone uttalade sig enbart om Jugoslavienkriget och Kosovokriget, inte om andra världskriget.

Apropå Berggren, det finns en rolig episod som Anneli Jordahl plockade upp i sin debattbok Klass- är du fin nog?. I en inställsam intervju med någon äldre medelålders dam på Bonniers (publicerad i DN. Månadsjournalen eller någon liknande tidning) berättade denna dam om hur hon under kvinnligt gemytliga former hade tagit emot Berggren, Johannes Cornell (DN) och någon yngre kvinnlig författare/medietjej, alla tre med nära familjeband till Bonniers eller klanen Lagercrantz/Lönnroth, med (ungefär) orden: "Det är så roligt att se er här tillsammans, för jag har kunnat följa er tre ända sedan ni var små och tänkt att en dag kommer jag att få se er alla tre här för att prata jobb. Och här är ni nu!" Jordahl tolkar det, fullt riktigt, som nepotismens ansikte.

Kopplingen DN/Bonnier och Ordfront var intressant. Det råder ju knappast någon tvekan om att flyktingvurm och identitetspolitik har varit ett extremt effektivt sätt för globalistiska marknadsliberaler att pacificera vänstern och få den att i princip acceptera en agenda som går tvärt emot klassisk vänsterpoitik/socialism. Därav Bonniers intresse att ta över tidningar på den planhalvan.

Nepotism inom Bonnier är å andra sidan inget att beklaga sig över. Det ligger väl snarast i saken natur att familjeföretag är nepotistiska? Ikea är väl inte mycket bättre? Problemet i fallet DN är att tidningen har erhållit en halvofficiell status vilket passar hemskt dåligt med tanke på ägandeformen. Det går ju faktiskt inte att kritisera familjen Bonnier för att landet i stort accepterar ett familjeägt propagandaorgan som någon slags officiell sanningssägare.

Undrar hur mycket man talar om ägande och trovärdighet på journalisthögskolan. Inte mycket omjag får gissa. Faktiskt mestadels lite.