You Were Never Really Here

Någon som har sett denna film och vad tycktes? Själv tyckte jag den var sådär, konstnärliga, skumma filmer är inte riktigt min grej. Det som gjorde mig intresserad var att den marknadsförs som en ny Taxi Driver.

Joe, en svårt traumatiserad krigsveteran och brutal hitman, utför olika former av våldsamma uppdrag åt kunder med krav på diskretion. Han är känd för att vara effektiv och pålitlig, men när han får i uppdrag att hitta en känd politikers försvunna tonårsdotter utvecklas fallet på ett oväntat sätt. Trefaldigt Oscarsnominerade Joaquin Phoenix vann skådespelarpriset i Cannes för sin insats i denna intensiva dramathriller av Lynne Ramsay (Vi måste tala om Kevin).

https://www.sf.se/film/NCG831299/you...er-really-here

Denna låter spännande, måste jag säga.
Skal ses!

Jag såg den och var rätt oimponerad. Tror jag hade lite för höga förväntningar.

http://tvdags.se/artikel/you-were-ne...ag-taxi-driver

Klart sevärd rulle, Joaquin Phoenix levererar ta mig fan alltid. Han har en fantastiskt obehaglig aura som är delikat när han spelar roller som denna. Kan även rekommendera Inherent Vice i sammanhanget, han gör ett strålande jobb där också.

Ett mästerverk av ett slag jag inte trodde kom från USA längre. Den fick blandad kritik i Cannes förra året, men då var filmen inte riktigt färdig. Det var också en väldigt märklig presskonferens med enbart regissören och Joaquin Phoenix närvarande, och han höll om henne konstant.

Den känns på flera sätt som en amerikansk 70-talsfilm, och det var ju den sista guldåldern för film i USA. Den blir ännu bättre när man ser om den. Jag har sett den tre gånger på duk, första gången i mars, och senast häromveckan. Fotot och inte minst ljudspåret är fantastiskt, och då syftar jag inte bara på Jonny Greenwoods musik.

Tekniskt sett är det en samproduktion mellan UK och Frankrike fast den är inspelad och utspelas i USA. Skotsk regissör fast förlagan är en bok skriven av en amerikansk författare. Men men.

Bara märkligt att du Oliveira som alltid kritiserar allt annat i filmväg oavsett om det är low- eller highbrow hyllar denna tediösa, intetsägande smörja som t.o.m. gör dem sömnlösa trötta.

Jo jag vet att Why not, med mästare som Desplechin i stallet, var en av producenterna och att inget amerikanskt bolag var direkt inblandat. Var regissören kommer ifrån är ju irrelevant. Annars skulle alla Hitchcocks filmer vara engelska också. Fast visst: Inget amerikanskt bolag var inblandat.

Ramsay är ju en väldigt speciell regissör. Som Lucretia Martel har hon bara gjort fyra långfilmer under en relativt lång tidsrymd. Och i båda fallen gillar jag inte deras andra filmer, fast jag såg Morvern Callar för väldigt länge sedan. Nu är jag medveten om att det inte finns särskilt många seriöst filmintresserade i det här forumet, men att en film som den här, som är mästerlig på alla nivåer, inte skulle uppskattas, förvånar mig. Alla som jag rekommenderat den för har älskat den, även de som var skeptiska och trodde det skulle vara något uppkok på Taxi driver. Jag brukar inte gilla Mark Kermodes recensioner, men med den här träffade han mitt i prick, och avslutade med ordet "It is a film that is a film."

Recensionen från TV-dags (vad det nu är) var idiotisk. Man undrar vad vederbörande lägger in i ordet "substans".

Det här är väl typ det enda aktiva filmforumet, på hela internet, där 99% av diskussionen inte cirkulerar kring Marvel och Disney?

You Were Never Really Here är riktigt bra, den gör många saker rätt. Framförallt är den obehaglig, och oförutsägbar. Jag gillade speciellt hur man använder berättarperspektivet till att få tittaren att tvivla på vad som är verkligt. Lite som Jacob's Ladder, fast bättre gjor här.

Det som är slående är hur samma historia skulle kunnat berättas mer konventionellt (i en John Wick stil) och det skulle funka. Men det långsamma tempot, Phoenix is huvudrollen, fotot, klippningen och att scener där en vanlig film skulle ha bakgrundsmusik har här statiskt bakgrundsljud eller tystnad gör att filmen får en helt annan nerv.

Joaquin Phoenix's kroppsförvandling till fetmuskulös är mer imponerande än när Gyllenhaal går upp 20 kg i anabolamuskler för Prince of Persia.

Visst kan arvet från Taxi Driver och Chinatown skönjas, men inte på ett sådant sätt att det skymmer filmen.

Exakt. Även där påminner den om Martel men kanske mer hennes tredje film, La mujer sin cabeza. Båda regissörerna har det gemensamt att de behärskar sina uttrycksmedel till fulländning, även om de ras stil är väldigt olika.