Fosterhem/fosterfamiljer - Är de verkligen bra?

Hur är egentligen ett hem i en fosterfamilj. Det jag har hört att det kan finnas familjer som bryr sig mer om pengaran de för in än att ge kärleken till barnen.

Men hur vanligt skulle det vara egentligen?

Hur många barn mår bra i en fosterfamilj och får den tryghheten de behöver?

Jag har väldigt dåliga erfarenheter av avlastning och fosterhem men mer psykiskt då. Förutom det ville jag själv förr bli fosterhem och hade varit ett bra sådant. Men jag fick sådana problem och sedan papper på mig att de sista saker jag ville göra av livet inte gick att uppnå. Man kan flytta men jag är emot sådana system själv. Det är som så att det verkar vara dem som helt engagerar dem i barnens bästa och de andra gör det för pengarna och social status av att vara duktiga. Sedan kommer det kanske en annan sorts människor som är direkt olämpliga och farliga för barnen. Jag vill tro eller hoppas att de är sällsynta.

Man hör många dåliga historier men jag tänker att de även kan vara färgade av att det innebär trauma för barn att flyttas på från föräldrarna. Som det verkar så finns det många starkt engagerade och välvilliga människor som gör det för barnens skull. Förhoppningsvis är de i majoriteten. Det är knappast en karriär att välja för pengarna men om någon är av tvivelaktig kvalitet kan de nog så väl tänkas att de tänker barnen som pengar

Vår familj har varit fosterfamilj för ganska många år sedan. Vill minnas att det var en ersettningsdel för kostnader, och en vanlig lönedel som var ca 4000:- i månaden för en tonåring. Fick även en summa som var fickpengar till fosterbarnet som vi gav oavkortat i till barnet.

Det är ganska svårt att ha ansvar för någon annans barn. Speciellt när de är i perioder när de försöker ställa till problem för alla för att revoltera mot allt.

De som gör det för pengarna måste ha enormt små krav på sin tillvaro. Det blir inte många kronor i timmen om man räknar ut hur många timmar ett fosterbarn är hemma på en månad.

Jag kan dock anta att vissa tröttnar och slutar engagera sig i fosterbarnet efter ett tag när man inte märker att man får till någon förbättring.

Jag tror fosterfamiljer är jättebra för vissa barn. Andra fall så tror jag att det hade varit bättre med en annan lösning som tyvärr inte jag sitter på.

Vissa familjer borde kanske ha något annat att göra i stället.

Stödjande insatser för familjerna är bäst för barn. Det är ett svårt dilemma då det måste finnas bra hem som tar emot dem. Jag tror att omhändertagna barn har särskilt dålig statistik senare i livet. Men barn som far väldigt illa eller lever i riskmiljöer måste omhändertas.

Summan är högre men inte gigantisk. Du får ju en del för barnet och en lika stor arvodesdel. Tar du ett par stycken barn och är en idiot, kan du tjäna på det. Är du engagerad och driven för att kriga för barnen, är det en låg summa i förhållande till den insats som krävs. För det är ett riktigt arbete att ta hand om barn och särskilt dem med särskilt mycket i bagaget, problem etc. Man måste göra mycket för att lägga en god grund för barnets framtid. Det är absolut inte enkelt och du måste vara förmögen till en god relation till föräldrar osv. Dessutom gör sig Soc av med människor som ifrågasätter för barnets skull. Blir nog för mycket jobb för dem.

För några år sen var de ungefär 35 000 ungar i familjehem. Nu är det fler - dels har trenden varit stigande och dels så har alla ensamkommande asylanter omsider placerats ut i familjehem. Hur många av dem som har det bra är ännu mer osäkert.

Vi vet att i åtminstone några fall blir det inget vidare. Indirekta data pekar på att hela hanteringen kan göras systematiskt bättre. Vi vet att familjehemsplacerade barn över lag underpresterar kraftigt i skolan. Det är en sån där sak som är ganska lätt att hämta data om och statistiken är solid. Andra frågor om livskvalitet och ohälsa är mer komplicerat att mäta på, statistiken är ofullständig men helt klart utgör placeringen en riskfaktor.

Å andra sidan vet vi också, utifrån framgångsrika försökt, att man kan få till bra skolresultat och en objektivt uppmätt psykisk utveckling hos dessa barn. Det kräver dock avancerad kunskap och framför allt en driftig organisation av verksamheten. Så är det mycket sällan, såvitt jag vet. Hr ska jag nog påpeka att kommunernas socialbyråer vanligen påstår sig, och själva tror, att det har en vettig organisering och styrning av familjehemshanteringen. Den torra tillsynen talar dock ett annat språk, utan att de någonsin går på djupet.
Du har alldeles rätt i att några familjer, dvs vuxna, borde göra annat. Men som du också säger så är det klurigt att jobba med barn som ställer speciella krav. Det är ömma och stukade själar som behöver en omsorg av ett helt annat slag än vad vanlig god och kärleksfull fostran räcker till för. För detta behövs kvalificerad handledning och på den punkten är uppdragsgivarna ofta snåla och har över lag ingen kompetens för saken.

Skillnaden mellan det faktiska utfallet av placeringarna och vad man skulle kunna få med relativt enkla medel kan formuleras som en kvalitetsbristkostnad. Jag tror den är stor, och jag tror också med tanke på frågans natur att den är väldigt angelgen.

Fler barn borde egentligen placeras i fosterhem. Alldeles för många växer upp i miljöer som påverkar dom negativt för resten av livet. Mycket av det sociala arvet kan garanterat brytas om dom får spendera åtminstone viss tid i fosterhem.

Jag växte själv upp i fosterhem. Före sju års ålder flyttades jag runt mellan olika fosterhem och fick aldrig riktigt chansen att rota mig. När jag var sju år kom jag till en fosterfamilj, där jag förvisso hade det betydligt bättre än hos min biologiska pappa, men nu när jag själv har barn inser jag verkligen vilken hemsk barndom jag hade. Fosterfamiljen jag kom till vid sju års ålder blev jag kvar hos i tio år. Det var bra att få rota sig, men jag fick aldrig bli en del av familjen (fast jag inget hellre ville). Min fosterpappa lärde jag aldrig känna, han var helt ointresserad av mig. Min fostermamma tyckte nog om mig stundtals, men när de fick tre biologiska barn i tät följd så var jag inte så mycket annat än en hjälpreda. Jag vågar nog säga att de pengar mina fosterföräldrar fick in var lättförtjänta pengar. Jag var en snäll tjej som inget annat ville än att bli omtyckt. Jag skötte skolan, hjälpte till hemma, tog hand om allt och alla. Och var stundtals en väldigt ledsen tjej som bara ville ha trygghet och kärlek. Kontrollen på fosterfamiljen var inget vidare. Soc kom en gång per år på ett förvarnat hembesök. Till dess städades det. Dessutom var mina fosterföräldrar alldeles för unga. Det skiljer bara tretton år mellan mina fosterföräldrar och mig (jag var sju år och de var tjugo när jag kom till dem). Reglerna på den tiden sa att man skulle vara minst 25 år och leva under ordnade förhållanden. Jag älskade min fostermamma, men valde att bryta med dem för några år sen eftersom jag insåg att jag aldrig kommer att vara en likvärdig medlem i deras familj. Jag var bara "fosterungen" även sen jag blev vuxen.

Inte enligt alla som haft någon form av placering ur min släkt. Mitt eget liv förstördes av att jag var extremt illa omtyckt av en kortvarig fosterplacering där de ljög om mig för att skydda sina egna ryggar. Det var början på att slås ut i utanförskap mer än min egen familjesituation. Det hon påstod om mig, finns dessutom kvar och belastar (jag var nio, tio år) och varje gång någon ur samhället arbetat emot mig har det gett konsekvenser. Jag strulade lite några månader på våren och sommaren när jag fyllde femton och klassades som yrkeskrimenell sedan med att allt alltid vändes emot mig. Och så har det fortsatt. Det är samhället som skapar det sociala arvet genom diskriminering etc. Min släkts utanförskap i raka nedåtstigande led, började med just en fosterhemsplacering för över 70 år sedan. Det har gått illa för alla mina släktingar som på något vis hamnat i samhällets klor med rätt tydlig jämförelse mot dem som inte gjort det.

Ska det sociala arvet brytas, måste man komma åt diskrimineringen och synen på människan som det gäller som kriminell, okunnig, genetiskt belastad. Problematisk och av en särskilt dålig sort. Det ligger inte i människans natur att bara blint foga sig efter andra människors negativa åsikter om en. Tvärtom.

Dumheter.. Läs Bengt Sänds "barnhemsbarn" så kommer du ändra uppfattning omgående.

Min fostermor var toppen men det var nu längesedan!

Nu vet jag att denna tråd är väldigt gammal, men jag har en annan fråga om fosterhem så jag hijackar denna tråd genom att svara på ursprungs frågan OnT och sedan ställer min fråga som är lite OT för att se om någon hoppar in i tråden och besvarar den!

Tror det är huggets som stucket, finns alla varianter, de som genuint bryr sig om barnen, eller bara pengarna samt både och och någon där i mellan.

Tror många som väljer att bli fosterhem kanske tror det är en kul grej men att de inte inser allvaret med att vara förälder åt ett barn som inte är ditt, Du "älskar" ju inte barnet på samma sätt som om du skulle ha ett biologiskt barn och för barnets del så är du en främling som försöker nästla dig in i dennes liv, absolut finns de de fosterföräldrar som älskar på samma vis och de barn so känner att hemmet är bättre än sin riktiga familj men tror det är ovanligt att barnen älskar fosterfamiljen mera än sina egna föräldrar, Alla fall där någon blir fosterhemsplacerad beror ju inte alltid på föräldrarna barnen i sig kan ju vara problemet, ena förälder kan ju vara problemet men inte den andra, Så att ställa fråga om det mår bra/får trygghet är väldigt enkelt ställd finns så mkt mera variabler att ta hänsyn till, ålder, anledning av placeringen, typ av familj, vart i landet, vart kommer du ifrån etc i de frågeställningen. Men kort svar jag/nej bra familj ja det får de som gör att de mår bra, dålig familj de får inte vad de behöver få. Och tror tyvärr det är det inte är bra då det inte riktigt finns någon tillsynsmyndighet vad jag vet för fosterfamiljer liknande Transportstyrelsen, Livsmedelsverket, Läkemedelsverket etc som har tiden resurserna och kunnandet att ha koll på alla hem, Vi vet ju i dagens läge hur mkt skriverier det var om sis hem och barn som rekryteras till det kriminella och att hemmen inte får säkerställa eller gå igenom ett barns tillhörighet och leta efter "farliga saker" vilket gör att på ena sidan sitter barnen och få ta stryk för ingen har koll på dem och andra sida sitter familjerna med bundna händer och kan inte säkerställa sin hem.

Känner 2 person som bott på foster hem den ena som var mitt ex bode både på bra och dåliga ställen inga katastrofdåliga ställen men inget som hon trivdes på eller där det skar sig med familjen och henne. Den andra verkade bo på 1 ställe väldigt länge och trivdes där och hade fortsatt kontakt efter att hon blivit "vuxen"

Nu till min fråga! Frågan är till er som är men mest ni som har varit fosterhemsplacerade är det vanligt att man åker och hälsat på sitt hem/håller kontakten efter man kommit hem/blivit vuxen och kanske bor där under en vecka som typ "semester" självklart vet jag det är fall till fall men är det något som ni som vart fosterhemsplacerade har gjort/gör? I så fall berätta gärna varför ni gör det och vad det ger er att göra det.