Citat:
Ursprungligen postat av
MataRengi
I ett enda stort svart hål? Nej, det kommer aldrig att hända! Och jag ska förklara varför:
Universum expanderar, och det till och med accelererar sin expansion. Det innebär att det finns regioner i universum som ligger på ett avstånd från varandra med en relativ rörelse som överstiger ljusets hastighet. Dessa regioner kan alltså aldrig längre ha kontakt med varandra, utbyta information med varandra, och därmed aldrig kan komma nära varandra igen.
Om din syn stämmer måste alltså stjärnor (och annat) färdas till en och samma punkt för att bilda ett gemensamt svart hål med en hastighet överstigande ljusets. Det skulle bryta mot naturlagarna och kommer därmed aldrig att ske.
Tidigare trodde man att universum en gång in i den djupa framtiden skulle kontrahera och återgå till en Big Crunch och ett enda svart hål. En teorin har man emellertid övergett. Hade den stämt hade du haft rätt i din syn på universums öde.
Jag är medveten om detta, jag är inte utbildad via skolan utan har tagit reda på egen fakta av intresse. Jag har haft dessa grejer i mina tankar, att universums expansion accelererar och att många galaxer ligger så långt bort att vi inte ens kan se många av dom. Men jag har även tänkt på hur gravitation fungerar när den är samlad i en punkt. Svarta hål står inte still i rummet utan dras med expansionen, precis som allt annat. Samtidigt så skickar den ut gravitationsvågor och jag antar att desto större massa ett svart hål har, desto starkare är gravitationsvågorna.
I mitt scenario så växer dessa svarta hål hela tiden, vad är då logiskt med det? Att universum har skapats perfekt för att vi ska existera, livet skapas och sen ska vi dö ut i en evig expansion. Jag hittar inga logiska slutsatser med att varför livet skapades och varför människan föddes med en nyfikenhet på sin omgivning. Varför skulle evolutionen se till att vi lär oss allt det här, för att universum sen ska ta död på oss och i evig tid expandera?
Jag tror att alla supermassiva svarta hål kommer att påverkas av gravitationsvågorna som uppkommer när hålen blir så tunga. Allt annat som jag följt i universums utveckling pekar på att det som har hänt och händer, var menat från första början.
Innan Big bang, vad fanns då? Vissa säger ingenting, andra säger att all massa var samlad i en punkt. Vilket låter mest logiskt? Att all massa i universum har skapats i "INGENSTANS" från ingenting, eller att all massa i universum alltid har varit här, men att den varit samlad i en punkt?
Personligen tror jag på att det varit samlat i en punkt. Jag förstår tankegången med att det skapats från ingenting i ingenstans, men det gäller kvantfysik, detta gäller enstaka molekyler, inte extremt många molekyler. Om det har skapats fler molekyler så borde väl rummet som det skapas TILL alltid ha funnits? Hur skulle alla molekyler kunna träffa samma "ingenting", om det inte fanns någonting? Om det inte fanns någonting så betyder det att det finns oändligt många universum och oändligt många molekyler. Då bör väl dessa molekyler ha hamnat i olika universum och Big bang bara handlar om en molekyl som föds och dör.
Men nu pratar vi om universums massa, det är jävligt många molekyler. För mig låter det ologiskt att det finns fler universum och att det från början inte fanns någonting. För att dessa molekyler inom kvantfysiken ska kunna uppstå så måste det finnas ett rum, vi har uppenbarligen inte studerat kvantfysikens egenskaper i ingenting.
Hänger du med eller är jag osammanhängande? Min poäng är att all massa som finns i universum alltid har funnits, men att det varit samlat i en singularitet. Det sägs att det inte finns någon tid inom singulariteten, men det tror jag inte stämmer helt och hållet. För även om tiden inte går framåt så finns den där, men den står still. Den går inte framåt men den existerar, men med en annan egenskap än tiden vi uppfattar nu.
Jag tror att just innan Big bang, så var allt i singularitet och att tiden stod still. Ungefär såhär:
----------- = TIDLINJE (Oändlig)
. = singularitet (tiden står still/PAUS)
o = big bang (tiden ändrar form och börjar flöda)
Då skulle det se ut såhär:
. o -------------------------------->
Men om tiden är OÄNDLIG åt höger, dvs framåt, då betyder det att tiden inte har någon riktig start, utan att den alltid har existerat, men under en annan form. Någonting som har en start är inte oändlig, utan det tiden har varit i är ett annat tillstånd, det är fortfarande tid men vi kan inte uppfatta den eftersom att vi uppfattar tid som flödande. Det är en rak linje som sträcker sig oändligt åt båda hållen. Då måste det väl någon gång i oändlig tid ha funnits någonting innan "Pauset"?
Med Big bang så ändrade tiden form och började flöda framåt. Det är allmänt känt att tiden har underliga egenskaper när den uppfattas i rummet, men att uppfatta att tiden står still är tror jag ganska omöjligt för någon att förstå, då det går emot vår naturliga logik om hur tiden fungerar.
Vi måste tänka annorlunda, försöka förstå att även om tiden kan stå still så existerar den.
Nu blev det en jävla roman och jag ber om ursäkt för det. Jag hoppas att jag inte var för krånglig när jag förklarade, jag kunde ha gjort det enklare men jag vill försöka att undvika att bli missförstådd.