Är det rätt att skylla på sina föräldrar?

Tack för dina svar!

Några tips på vart jag kan vända mig? Jag har både gått hos BUP psykolog där jag fick SSRI utskrivet vilket inte hjälpte ett dugg samt vuxen psykiatrin när jag vart myndig. Psykologer & terapeuter har inte gett mig någon vidare hjälp. Upplever mer att jag stänger inne allt och inte kommer någon vart. Har väldigt svårt att öppna upp mig för den typen av hjälp. Är så ohyggligt trött på att droga mitt sinne med diverse substanser som man får utskrivet på löpande band.
Finns det andra alternativ att vända sig till där man möts med respekt och där folk inte ser ner på en?

Det är vanligt bland missbrukare att skylla på sin barndom eller frånvarande föräldrar ...listan kan göras lång. Kan säkert ligga saker i det men det kallas resentments vilket är den bästa bensin en missbrukare kan ha. Alltid lättare skylla på något än att blicka sig själv i spegeln.

Tack för dina svar!

Några tips på vart jag kan vända mig? Jag har både gått hos BUP psykolog där jag fick SSRI utskrivet vilket inte hjälpte ett dugg samt vuxen psykiatrin när jag vart myndig. Psykologer & terapeuter har inte gett mig någon vidare hjälp. Upplever mer att jag stänger inne allt och inte kommer någon vart. Har väldigt svårt att öppna upp mig för den typen av hjälp. Är så ohyggligt trött på att droga mitt sinne med diverse substanser som man får utskrivet på löpande band.
Finns det andra alternativ att vända sig till där man möts med respekt och där folk inte ser ner på en?

Under hela min uppväxt har jag och min syster fått allt vi pekat på t ex Dator, datorspel till mig och häst och kläder, smink med mera till min syster. Vi har haft turen att ha väldigt snälla föräldrar. Däremot upplever jag att dom kompenserat sin brist av emotionell koppling till oss barn med materiela saker och ting. Min syster har blivit allt mer och mer oförskämd och kräver saker / tar saker för givet, tillexempel skjuts överallt. Hon har en väldigt stark personlighet och är väldigt extrovert och dominant och startar ofta konflikter när saker inte går som hon vill.

Jag däremot har aspergers och är väldigt introvert. Blivit mobbat och flyttat runt bland skolor. Vid 14 års ålder började jag på en mindre skola där människorna runtomkring mig verkligen engagerade sig i mig och fick mig att känna mig uppskattad och älskad för den jag var. På ett sätt såg jag mina lärare mer som föräldrar till mig än mina biologiska föräldrar. Dom gav mig kärlek och det emotionella stödet jag behövde. Jag började mer och mer ogilla materialismen som mina biologiska föräldrar gödde mig med medans min syster gick åt det motsatta hållet.

Vid 18 års ålder var det dags att gå vidare i min utbildning och hamnade då på en folkhögskola. Där kom det både droger och alkohol in i bilden. Jag fastnade det i det totalt. Jag hoppade av folkhögskolan efter något år då knarkandet och alkoholen blev för mycket för mig. Mitt liv sedan dess har jag levt i föräldrar hemmet och fyllt upp med droger och diverse substanser i runt 4-8 år. Jag vill helst inte specificera hur länge för att inte outa mig själv alldeles för mycket.

Mina föräldrar har såklart varit väldigt oroliga över mig då jag överdoserat och lagts in på psyket ett par gånger. Men jag känner fortfarande hur dom försöker kompensera med materialistiska saker och även hjälpt mig att införskaffa lättare droger (cannabis & alkohol) för att jag inte ska må alldeles för dåligt.
Sedan Januari 2018 har jag dragit ner rejält på alkohol och droger överlag. Jag har t om gått ner ganska många kilon och fått ett nyktert perspektiv på tillvaron. Grejen är dock att jag fortfarande känner mig väldigt suicidal och en stor hopplöshet inför livet.

Jag känner att jag inte fått rätt verktyg i min uppväxt och alltid haft en livlina i form av mina föräldrar som kommer till undsättning och lägger ut pengar för droger & alkohol när jag abstinensar som värst. Men jag känner att det är inte det jag behöver. Jag behöver deras emotionella stöd. Inga quick fixes genom att köpa sig fria från min ångest. Det fungerar inte på lång sikt. Jag har bett dom gång på gång att ta hårdare tag emot mig och min syster. Att lära oss att allt i livet inte är gratis och att dom inte alltid kommer finnas där och dämpa min ångest och suicidala tendenser genom att betala för droger & alkohol.

Min syster håller dock inte på med droger. Hon pysslar mest med matmissbruk och dyra resor.
Så min huvudfråga är egentligen hur jag tar mig ur detta? Jag känner mig så jävla misslyckad. Jag har inga verktyg för att fungera i livet utanför "familjebubblan"
Jag älskar mina föräldar innerligt men det känns som dom stöter ifrån sig min analys om varför jag och min syster är som vi är och vägrar känna att dom gjort något fel i våran uppväxt. Är självmord den slutgiltiga lösningen för att ta mig ur detta känslomässiga helvete? Jag har försökt några gånger men misslyckats totalt och nu i min nykterhets period kommer allting tillbaka tusen gånger starkare än när jag självmedicinerade.

Hade varit tacksam för åsikter utifrån.

Det du känner är helt normalt och en stor del av livet. Att fundera på sina föräldrar och sin uppväxt är något jag tror alla går igenom.

Vem av dina föräldrar är du mest lik skulle du säga?

Självmord är inte lösningen. Det har jag också trott flera gånger..som en tvångstanke..senat hade jag den i fredags men just nu är jag starkare än någonsin.

Hur gammal är du?

Värför vill jag känna ett så hårt straff? Varför vill jag plågas? Några tankar

Troligen för att du känner att du är en belastning.

Men det verkar du inte vara. Du framstår som en lojal son. En bra och tänkande medmänniska.

Livet innefattar både svårigheter och glädje. Det är grejen med att leva.

Under hela min uppväxt har jag och min syster fått allt vi pekat på t ex Dator, datorspel till mig och häst och kläder, smink med mera till min syster. Vi har haft turen att ha väldigt snälla föräldrar. Däremot upplever jag att dom kompenserat sin brist av emotionell koppling till oss barn med materiela saker och ting. Min syster har blivit allt mer och mer oförskämd och kräver saker / tar saker för givet, tillexempel skjuts överallt. Hon har en väldigt stark personlighet och är väldigt extrovert och dominant och startar ofta konflikter när saker inte går som hon vill.

Jag däremot har aspergers och är väldigt introvert. Blivit mobbat och flyttat runt bland skolor. Vid 14 års ålder började jag på en mindre skola där människorna runtomkring mig verkligen engagerade sig i mig och fick mig att känna mig uppskattad och älskad för den jag var. På ett sätt såg jag mina lärare mer som föräldrar till mig än mina biologiska föräldrar. Dom gav mig kärlek och det emotionella stödet jag behövde. Jag började mer och mer ogilla materialismen som mina biologiska föräldrar gödde mig med medans min syster gick åt det motsatta hållet.

Vid 18 års ålder var det dags att gå vidare i min utbildning och hamnade då på en folkhögskola. Där kom det både droger och alkohol in i bilden. Jag fastnade det i det totalt. Jag hoppade av folkhögskolan efter något år då knarkandet och alkoholen blev för mycket för mig. Mitt liv sedan dess har jag levt i föräldrar hemmet och fyllt upp med droger och diverse substanser i runt 4-8 år. Jag vill helst inte specificera hur länge för att inte outa mig själv alldeles för mycket.

Mina föräldrar har såklart varit väldigt oroliga över mig då jag överdoserat och lagts in på psyket ett par gånger. Men jag känner fortfarande hur dom försöker kompensera med materialistiska saker och även hjälpt mig att införskaffa lättare droger (cannabis & alkohol) för att jag inte ska må alldeles för dåligt.
Sedan Januari 2018 har jag dragit ner rejält på alkohol och droger överlag. Jag har t om gått ner ganska många kilon och fått ett nyktert perspektiv på tillvaron. Grejen är dock att jag fortfarande känner mig väldigt suicidal och en stor hopplöshet inför livet.

Jag känner att jag inte fått rätt verktyg i min uppväxt och alltid haft en livlina i form av mina föräldrar som kommer till undsättning och lägger ut pengar för droger & alkohol när jag abstinensar som värst. Men jag känner att det är inte det jag behöver. Jag behöver deras emotionella stöd. Inga quick fixes genom att köpa sig fria från min ångest. Det fungerar inte på lång sikt. Jag har bett dom gång på gång att ta hårdare tag emot mig och min syster. Att lära oss att allt i livet inte är gratis och att dom inte alltid kommer finnas där och dämpa min ångest och suicidala tendenser genom att betala för droger & alkohol.

Min syster håller dock inte på med droger. Hon pysslar mest med matmissbruk och dyra resor.
Så min huvudfråga är egentligen hur jag tar mig ur detta? Jag känner mig så jävla misslyckad. Jag har inga verktyg för att fungera i livet utanför "familjebubblan"
Jag älskar mina föräldar innerligt men det känns som dom stöter ifrån sig min analys om varför jag och min syster är som vi är och vägrar känna att dom gjort något fel i våran uppväxt. Är självmord den slutgiltiga lösningen för att ta mig ur detta känslomässiga helvete? Jag har försökt några gånger men misslyckats totalt och nu i min nykterhets period kommer allting tillbaka tusen gånger starkare än när jag självmedicinerade.

Hade varit tacksam för åsikter utifrån.