Hur länge är det OK att låta barnet ligga och gråta när det ska sova?

......ska lära sig sova ensamt?

En bekant berättade att de hade låtit sitt barn skrika i flera timmar. Jag tyckte att detta lät fullständigt sinnessjukt men vad vet jag?

Funderade tom på om det kan räknas som barnmisshandel (polisärende).

Nej, polisärende skulle jag absolut inte kalla det

När jag var liten hette det 12-minutersregeln, nu heter det 5-minutersregeln. Samma skit, bara att det har blivit lite mer mesanpassat.

1. Lägg barnet, pussa godnatt, gå ut.
2. Låt barnet skrika/föra liv i fem minuter (skitjobbigt för alla)
3. När dina fem minuter har gått, gå in igen, stoppa om, pussa god natt. (INTE för lång tid i rummet)
4. Upprepa.

Barnet kommer lära sig somna på någon dag.

/Edit
Om man låter barnet skrika i timmar är man ju dum i huvudet, barnet känner sig övergivet, blir ju knappast bättre av att vara ensam.
Tricket med femminutersregeln är att man faktiskt kommer in i rummet igen.

Det beror på vad man tänker att man ska lära det. 5-minutersmetoden eller Anna Wahlgrens sova hela natten-kuren är exempel på metoder sin är vanliga. De är olika lämpliga i olika ålder, tex är det direkt olämpligt att lämna ett skrikande barn under separationsångestfasen, som i regel inträffar runt 8 månader.

Personligen tycker jag att 0 minuter är en rimlig tid att lämna ett skrikande barn i syfte att lära det somna på egen hand.

jag har 2 barn och och lär man inte dom att sova i sina egna sängar från början då blir det problem ju äldre dom blir där av att låta dom ligga i sina egna sängar och skrika

Jag går in direkt, barn behöver kärlek och trygghet. De växer upp så fort, ta vara på tiden tillsammans.

lär du inte barnen att sova i sina egna sängar så kommer dom ligga mellan dig och din partner bra över 5 år och tro mig det är fan inte skoj

Alla barn är olika.

Är föräldrarna inte ihop eller att lite olika regler gäller kan det göra att barnet vet hur den ska manipulera sig upp för att få somna framför tv:n eller annat.

En kompis unge var sån med allt. Mat, sömn, uppmärksamhet... Pizza framför tv:n hela dagarna med massa gossedjur var målsättningen. Krig att lägga så det var mellan sagostund i 5 timmar eller skrik&panik i 3h varje kväll. Eller så sket man i det och lät henne gå loss fritt, ett extra grinigt barn nästa dag men om återigen sket i det och bjöd på lite godis så gick det.

Jag tycker ju att om det blir ett sånt läge och den andra föräldern inte går att kontrollera så är det bättre att försöka med diciplin på någon håll eftersom att det är tryggare med rutiner. Hellre då att ungen får stå och gapa. Sen visst kan man köra tekniker på gapandet för att göra det bästa i situationen men... tja man ska inte döma för snabbt.

Det är fel. Människan är en social varelse. Närhet och ömhet är något vi behöver hela livet. Vårt sätt att leva i Sverige går emot allt vi vet om människans psykologi. Ensamhet är en ökande företeelse, särskilt bland män, och den orsakar både sjukdom och lidande. Individuell framgång bottnar i social trygghet. För egen del gick jag in till mina barn och sov med dem i deras sängar när barnen var små. Till slut behövdes det inte längre. En mysig tid.

Inte speciellt långt stund. Sen beror det ju som sagt på hur gammalt barnet är. Är det ett litet spädbarn får det ju snart riktig panik och tror att det blivit övergivet för att dö ensam. Är det en stor bebis eller ettåring så har ju barnet antagligen koll på att det är i sitt trygga hem, kan höra att föräldrarna är någonstans utanför etc och kan fortfarande bli sårad och ledsen över att ingen kommer men får väl inte dödsångest i första taget på samma sätt.

Men jag har svårt att förstå folk som kan låta sitt barn skrika en lång stund utan att agera. Dels för att det är så sjukt jobbigt för en själv, och tycker man inte det så undrar jag lite över vad man är för sorts förälder. Dels för att har man inte varit inne hos barnet på en stund kan du ju faktiskt inte veta att barnet "bara" skriker för att han eller hon inte vill ligga själv i sängen. Barnet kan ju ha skadat sig, ha ont någonstans, ha bajsat ner sig, ha sett eller hört något som skrämmer barnet utöver att behöva vara ensam i sängen etc.

Nu kanske jag är överdrivit nojig, även om det är något jag försöker undvika, men personer som alltid ska vifta bort att deras barn är ledset med att "han vill bara ha uppmärksamhet" eller liknande har jag svårt för. Hur, när, kommer dessa personer agera när barnet faktiskt mår dåligt av något på riktigt?

Exakt såhär gör vi och det har fungerat alldeles utmärkt. Tycker definitivt inte att man ska springa in vid minsta pip

Finns ju olika åsikter om det här, och barn är olika. Det är få uppfostringstips som funkar för alla barn. Min inställning (som modern mesfarsa) är att det är olika vad vi menar med att "lära sig att sova ensam". Ett barn som skriker och skriker utan att någon kommer in för att checka läget lär sig snart att sova tyst. De ger upp, helt enkelt. Ingen kommer ju i alla fall. Innebär det att barnet lärt sig sova i sin egen säng för att de är trygga små individer? Tja, det kan man ju diskutera.