Jag misstänk att min sambos far är pedofil och är livrädd för min dotters skull

Japp, det är totalt galet när 99% i tråden håller med och sen använder majoritetsargument för att man har rätt.

Det är essensen av idioti och förövrigt extremt kollektivistiskt. Du verkar ju tro att majoritetsargument och likartade åsikter är ett tecken på mångfald och genuin förståelse för kunskap..

Är du en kollektivistisk sosse?

Om man vill bli tagen på allvar.. lol..

Det är tillräckligt med skäl för att ta ens misstankar på allvar om 20% av barn far illa enligt statistik och forskning, där 90% är närstående (familj, släkt, 10% är utomstående*).

(Men juste.. Du läser ju inte forskning..*)

Jag får känslan av att du lever i en slags fairy-tale, där alla är vänner med varandra, där onda saker och ting inte sker, men verkligheten ser inte ut så, och att stoppa huvudet i sanden förändrar inte verkligheten.

Nästa gång din intuition på gatan säger dig att du ska ta en omväg för att ett gäng längre bort inte ser särskilt trevliga ut och du tänker att du behöver bevis för att agera på det, och således gå förbi dem, bli misshandlad, rånad osv..

Bara då lär du fatta vad jag menar.

Har du ens läst genom vad TS har skrivit? Om du har gjort det och fortfarande tror att babyns farfar är en pedofil, så är det du som är farlig. För du verkar vara en sådan, som tror på att varje anklagelse är helt sann. Även om det inte finns ett jädra bevis för att den "misstänkte" är skyldig, eller för att det ens har hänt något olämpligt med babyn överhuvudtaget. Snarare så har vi bevis för att TS led av en försenad förlossningsdepression och snabbt behövde hjälp från en psykiatriker. Men det verkar du inte alls bry dig om, för du vill bara bedriva häxjakt mot alla som någon kanske möjligtvis kanske tror kan vara en pedofil. Även om den enda som kommer med misstankar är en kvinna med en psykisk obalans, som inte har varit kapabel att tänka klart utan har sett pedofili i oskyldiga saker som alla farfäder gör.

För övrigt så vet du inget om mig eller om vad jag har läst för forskning, så du kan kliva av dina höga hästar nu.

Nu efter ett år, misstankarna står kvar och är fortfarande rädd, törs inte lämna dottern till farfar.

Han pussar henne mycket, stroke her in the neck and hands, där det inte finns kläder på. Han rör henne på ett sätt som inte andra gjorde, inte hennes far eller farmor eller till o med Jag skulle göra på så sätt. Det känns väldigt konstigt. Jag gillar inte honom och hans sätt att visa kärlek till min dotter helt enkelt.

Har du pratat med flickans pappa? Har du gått till en kurator?

Får inte män visa kärlek till sina barnbarn?

Om farmor hade gjort på samma sätt, vad hade du trott då? Du letar efter minsta tecken på fel men det du beskriver är fullt normalt kärleksfullt beteende mot sitt barnbarn.

När jag blir mormor kommer jag både pussa och stryka dem i nacken, över de knubbiga händerna och benen osv. Jag är definitivt inte peddo för det.

Finns tre problem.
1 - du är paranoid
2- du gillar inte mannen och därför letar du fel
3 - du vet inte hur man visar kärlek på ett normalt sätt.

Vänd dig till en kurator och prata eller svenska vänninor som kan berätta att morfar/farfar kan vara väldigt kärleksfulla utan att vara peddo

Han är en gammal gubbe som ser barnbarnen som en katt, vem fan gillar inte att klappa lite på katter. Vissa har det beteendet bara, hans sätt att visa sin kärlek på bara.

Jag tycker att du skall konfrontera honom och säga att du har rädslor. Han kan säker inte alltid kontrolleras sig om det nu är så som du säger.

Som nybliven mamma till sin sitt första barn är det inte det minsta konstigt att du är rädd för PRECIS ALLT. Det är ju trots allt ditt jobb!

Du är ju en LEJONMAMMA. Du ska vakta ditt barn med ditt liv! Vad som än hotar ditt barn så skall du ha kraften att försvara det och det är fint att läsa hur stark den kraften är hos dig. Var stolt över dig själv. Det är ju tack vare alla dina (och alla andra mammors) försvarsinstinkter som barn överlever, som vi överlevt genom miljoner år.

Men - du måste också kunna se det för vad det är. Det är en djupt rotad instinkt som (oftast) inte bottnar i ett reellt hot.

Dina föräldrar och pappans föräldrar är såklart överlyckliga över sitt nya barnbarn. Att få se sitt eget barn bli förälder måste vara den största lyckan! Att få hålla det lilla pyret i famnen, smeka dess mjuka hud, dra in den speciell babydoften, få en liten hand trevandes i sitt ansikte... Några sekunder av genuin lycka. Dom minns hur det var att själva vara i babybubblan, förstår du? Hur det var när ni var nyfödda.

Som en kärleksfull och vaktande lejonmamma håller du såklart överblick på allt som händer barnet, nu och för alltid. Rädslan för pedofiler kommer alltid följa dig som en mörk skugga, så känner alla föräldrar. Men du har inga konkreta bevis eller indicier, eller hur? Du jagas av ett tankemonster.

Så låt du barnets farfar hålla barnet, trösta det när det gråter, stryka den lena huden, byta en blöja, gå runt med det och minnas hur det var att själv vara ung. Det är så kort tid man har tillsammans, dela med dig av kärleken.

Göm dig bakom en dörr när han kommer hem och gå till anfall med brödkniven och hugg av hans huvud. Här gäller ”better safe than sorry”! Pedofili kan ske utan att nån märker det så här krävs handlingskraft. Låt barnet sova med huvudet i vaggan så kommer det påminnas om att känna tacksamhet över sin hjältemodiga mamma som räddade henne från att spela huvudrollen i nästa stora pedofilsnuff-blockbusterfilm.