Lika många män som kvinnor utsätts för våld i nära relationer-Vad säger feministerna?

Jag var färdig. Men du skrev igen. Och då svarade jag på ditt inlägg, eftersom du inte var färdig. Kan vi lämna metadiskussioner och otrevliga kommentarer och fokusera på sakfrågan istället?

Sakfrågan:
- Män kan utsättas för våld i nära relationer.
- Kvinnor kan utsättas för våld i nära relationer.
- Män kan vara gärningspersoner.
- Kvinnor kan vara gärningspersoner.

Allt detta ovanstående är inga nyheter. Utifrån detta är det självklart att både kvinnojourer och mansjourer behöver resurser för att hjälpa och stötta våldsutsatta män och kvinnor. Här är vi helt överens.

- Sedan finns det relationer där båda misshandlar varandra. Det nämner även en polisanställd här i tråden. Inte sällan är dessa missbrukare. Men dessa fall avser jag inte att diskutera eftersom jag vet för lite om ämnet. vill du diskutera det, får du gärna göra det med någon annan.

Det vi inte är överens om är följande:

Du påstår utan att ha belägg för ditt påstående att majoriteten av kvinnor som är på skyddade boenden i själva verket är våldsverkare. Du baserar detta på ett fall. Jag anser att du får komma med belägg för att så är fallet, för det är en mycket allvarlig anklagelse. Du verkar vilja demonisera offer. Mycket obehagligt.

Jag som har träffat många offer och själv är ett offer för relationsvåld, vet att vi inte är några våldsverkare. Men du väljer hellre att tro på dina egna fantasier än på folk med erfarenhet. Vad fan skulle vi ha för anledning att ljuga? Ingen. Endast en av oss har polisanmält brotten hon utsattes för, mannens dömdes. Inte bara för kvinnofridskränkning och misshandel av sin exsambo, utan det var en radda andra åtalspunkter också som han blev fälld för. Vi andra har inte polisanmält. Många har tagit sig loss från relationerna och behövt stöd och hjälp med att bearbeta sina hemska upplevelser och trauman efteråt. Gärningspersonerna går fria. Vissa vågar inte polisanmäla, utan är bara glada över att vara fria och vet att en polisanmälan skulle reta upp gärningspersonen så pass att den skulle göra slag i saken med sina hot. Vissa känner att en polisanmälan skulle ta för mycket kraft, den kraften behöver de för att börja leva igen. Vad skulle vi få ut av att ljuga? Inte ett piss. I synnerhet inte som det är ganska knäckande för ens stolthet att erkänna att man är ett offer. Ingen av oss vill vara ett offer.

Jag känner lika stark sympati och empati för kvinnliga offer som för manliga offer. Vi delar liknande erfarenheter med varandra. Och man ser inte könet när de berättar om sina upplevelser, man ser vad denna stackars människan har varit utsatt för. I alla fall är det min erfarenhet. Så jag upplever inte riktigt att det är "vi" mot "dem". Inte bland oss offer för relationsvåld iaf. Sedan är det klart att det är bra att det finns kvinnojourer och mansjourer så att man får sitta med folk av samma kön som en själv och dela erfarenheter med. Mest för att det kan vara väldigt jobbiga saker att prata om/utlämnande, med någon man inte riktigt känner som är av motsatt kön. Man blir lite mer avslappnad att prata om sina egna upplevelser med personer av samma kön som en själv, helt enkelt.

Ja, det vore ju bra om det fanns både kvinno- och mansjourer - samt om polis, sjukvården och socialtjänsten bemötte alla på ett likvärdigt sätt.

Det här är ju något som borde skötas av proffs, personer som är utbildade i traumahantering etc. Stort misstag att lägga ut detta på civilsamhället.

Britterna kom fram till att det var fler kvinnor som slog sin man än tvärtom. Skulle nog tro att det gäller även här. Mörkertalet är enormt av män som inte vågar säga något och gör han det så blir han bara förlöjlad.

Turordningsregeln är ju som följer, Du inleder med att citera mig, när du är klar så slutar du svamla.


Jag har bara behandlat våld i nära relationer, (eller mer korrekt) https://en.wikipedia.org/wiki/Domestic_violence



Vart då?


mm, Att utmåla sig som ett offer legitimerar ju ens handlingar, hur vidirga de än må vara.

Mörkertalet är naturligtvis avsevärt större bland män än bland kvinnor. men statistiskt sätt så är det ungefär lika utbrett i den industraliserade västvärlden (runt 7% oavsett kön), i mindre egiltära kulturer är det nog kvinnorna som får mest pisk, men då är det både juridiskt och kulturelt etablerat att män ska hålla ordning på sin kvinna med handpåläggning, än annan mans kvinna däremot är minst sagt en allvarliga förselse....

Jag tror att den största anledningen till att kvinnors situation oftare tas upp när det gäller våld i nära relationer är att de oftare (10ggr+) utsätts för så pass grovt våld att de måste uppsöka läkare, ssk eller tandläkare.

"Även om utsattheten för våld i nära relationer under 2012 verkar vara jämnt fördelad mellan kvinnor och män, är det vanligare att kvinnor utsätts för grövre våld som leder till behov av hjälp och stödinsatser, och då framför allt sjukvård. Bland de personer som blev utsatta för grov misshandel uppgav 29,1 procent av kvinnorna och 2,4 procent av männen att de uppsökte, eller hade behövt uppsöka, en läkare, sjuksköterska eller tandläkare." ( https://bra.se/statistik/statistik-u...elationer.html )

För att Inte tala om den skeva statistiken gällande de som mördar sin partner.

Att man har börjat i den änden och byggt upp jourer och skyddade boenden till framförallt kvinnor känns inte så konstigt imo. Men med det sagt så måste man givetvis börja bygga upp ett bättre system när det gäller det våld som drabbar män också. Tiden är mogen!

För 20-40 år sen hade det aldrig varit tal om mansjourer. Fick du stryk av en kvinna hade du istället blivit betraktad som en bögig fitta. Det är pga andra människors engagemang, slit, svett, blod, spott och spe i kampen för sina rättigheter, som vi idag kan lyfta även mäns problem. Det är en bit kvar men om man försöker förena och lyfta sakfrågorna i sig istället för att splittra och kasta skit så kommer även dessa frågor att lyftas och tas på allvar, tids nog. (Om folk är villiga att engagera sig)

Det stämmer. mäns våldskapital är större, bellkurvorna ser ju inte riktigt likadana ut heller ju längre ut du kommer på den, det finns avsevärt mycket fler män än kvinnor bland de "mest" våldsamma.


Precis.


Jo, det är ju inte mindre problematisk för en framtida partner till en liten pojke som ser att mamma knuffar pappa än viseversa.




Det har inte ändrat sig nämvärt, resurserna går ensidigt till "halva problemet" ivrigt påhejjat av hycklande förtryckare, hade det bara handlat om pengar så hade det åtminstonde inte utryckligt varit manshat som tex Rocks pysslat med i årtionden, nu är det väll bägge delerna istället.

Det ser ju inte så bra ut för världens mest jämstälda land.
Vi har misslyckats utan att ens ha börjat.

https://www.socialstyrelsen.se/stod-...ra-relationer/

Men det sagt, finns utmärkta kvinnojourer och nåt sort embryo till mansjourer.

Misslyckats tror jag inte vi har gjort. Snarare har vi knappt börjat men är på väg dit. Förändringar sker långsamt över tid. Vad Jag kan se pekar det åt rätt håll.

Attityden gällande mäns utsatthet har definitivt förändrats. Det har jag märkt irl också, även om det knappast är en källa. Bara det att jämställdhetsministern lyfte frågan på internationella mansdagen och att Emma Watson får stående ovationer när hon lyfter mansfrågor inför FN ger ju en indikation. Med det sagt så är det absolut en bra bit kvar.

tänkte på socialstyrelsen uppdrag.
https://www.socialstyrelsen.se/stod-...ra-relationer/

Och där ser du att de poängterar att det drabbar bägge könen men väljer att lägga fokus på de som oftast drabbas av det grövre våldet. Drabbas man av mindre grovt våld så känner man sig kanske inte manad att söka hjälp hos soc in första hand, utan snarare hos jourer isf. (Vilka bör utökas)

Men som jag skrev tidigare så borde man utöka stödet till soc så att de har större möjligheter att utreda våld i nära relationer och inte bara plåstra om de mest brutna av ben. Det finns alltså väldigt mycket kvar att jobba med och förändringar tar tid. Det enda man kan göra är att trycka på och försöka göra så att frågan är- och förblir aktuell.

Detta tror jag att man gör bäst genom att skapa ett så brett folkligt stöd som möjligt och detta folkliga stödet tror jag man får bäst genom att lyfta frågorna i sig på ett sakligt sätt och skippa pajkastningen, precis som Erin sa i klippet du länkade.

De metastudier som gjorts har visat att skadorna fördelas ungefär 60/40 där kvinnorna drabbas något värre, men det är alltså en ganska fin gradskillnad och ingen artskillnad som ens kommer i närheten av att motivera olika behandling och bemötande p g a kön.
Den jämna fördelningen trots mäns starkare fysik (ungefär dubbelt) kan förklaras genom att kvinnor har visat sig ta till vapen 3 gånger så ofta som män, som kompensation och för att kunna få övertaget, och att de allra flesta män har starka spärrar mot att slå kvinnor och därför inte i första taget slår tillbaka eller ens värjer sig om det inte är direkt akut. Kvinnor har inte samma spärrar och har mindre erfarenheter av konsekvenserna av fysiskt våld än män, som oftast upplevt någon typ av slagsmål som tonåringar, om 'n bara som åskådare med medvetenheten att man som man kan drabbas av samma sak.
Sjukvården underrapporterar troligen också mäns skador av partnervåld, genom att män skyller skadorna på annat, eftersom det är skamligt att misshandlas av sin kvinna och män till skillnad från kvinnor inte tjänar något på att utmåla sig som offer. Män ägnar sig också åt en rad aktiviteter – sport, hantverk, grovarbete – som gör det lättare och mindre genomskinligt att skylla skadorna på annat.

Dödstalen fördelas i Sverige ca. 80/20 – även här en så "liten" skillnad att olika behandling eller bemötande kan motiveras. Att kvinnor "lyckas" mer sällan, beror sannolikt på att män har starkare fysik och kan förhindra att slagsmål urartar i mord/dråp. (Man kan tänka på en situation där man vill avsluta bråket genom att ta stryptag på partnern, som män kan ta sig ur, eller på att ett förfluget slag från en kvinna mer sällan blir dödande. Ska en kvinna döda sin partner behövs det därför som regel planering – t.ex. angrepp i sömnen eller bakifrån. Kvinnor har dock bättre möjlighet att leja en mördare och tar man med sådana fall, jämnar det ut sig ännu mer. (Tänk Arboga-kvinnan!).

Erin Pizzey, som startade världens första kvinnojour i England på 60-talet, vittnar om att de kvinnor som sökte sig dit oftast var mer (!) våldsamma än de män de flydde ifrån, så det var inte frågan om att hjälpa tydliga offer som aldrig slog tillbaka och plågades av hänsynslösa psykopat-män. Att hon startade jour för kvinnorna och inte männen berodde snarare än fysik på att hemmet på den tiden, när de flesta var hemmafruar, var kvinnans plats, och enda plats. Männen, som alltså led av samma helvete i hemmet kunde däremot själva söka skydd och en lugn plats som t.ex. arbetsplatsen, herrklubben eller puben.