Hur länge är okej att bo hemms hos föräldrarna

Jag vet inte om du trollar men:

Jo det kan man. Du borde ha flyttat ut för länge sen, om inte för din egen skull, för din mors. Men nu är det försent antar jag.

Nu är det väl som det är och man måste göra det bästa av situationen, men nog vill jag att mina ungar ska flytta ut så jag får lugn och ro igen någon gång, och så att de blir självständiga individer.

Bor man kvar efter att man gått ut gymnasiet tycker jag man bör se till att ändra sin inställning och beteende och sluta bete sig som ett barn i huset utan se hur man kan ta ett vuxet ansvar både ekonomiskt och för att hushållet ska fungera etc. Behöver man spara för att sedan kunna flytta kan det väl vara befogat att bo gratis ett tag, men då ska det vara i det tydliga och uttalade syftet att kunna spara ihop pengar till en flytt.

Själv flyttade jag vid 21 och hade inte velat bo kvar längre, snarare för att kunna svina och vara en ungdom än för att bli vuxen ärligt talat. Så jävla svårt är det inte att betala räkningar alltså. Men när man bodde själv kunde man ju ha fest, vara ute när man ville, sköta hushållet som man ville m.m utan att det angick någon annan. Jag har lite svårt att se hur den här biten blir om man bor hemma långt upp i mogen ålder.

En annan nackdel med att bo hemma länge är ju att vi har en bostadsmarknad där man ofta gör en karriär. Börjar man den karriären sent kommer man aldrig någonstans. Jag hade aldrig haft det boendet jag bor i nu, om jag hade bott hemma fram tills idag (är 33). Då hade det blivit någon sketen hyresrätt eller minietta till bostadsrätt i sämsta området. Vilket ju var hur man började men kul att göra det vid 33.

Mycket hellre skulder för att bo i en schleten etta än att bo hemma hos föräldrarna 25+ med bara csnbidraget som inkomst. Lätt val tycker jag.

Ditt tänk är otroligt svenskt/Skandinaviskt vilket såklart inte nödvändigtvis är fel. Kolla på Italien, Spanien o andra europeiska länder där är medelåldern mycket högre runt 30 innan folk flyttar pga ekonomi men även är mer familjeorienterade. Familjen är det enda man har och om man flyttar hemifrån som 18 åring så kommer man aldrig hinna umgås med dem på ett jämförbart sätt. Många i Sverige ångrar att de inte pratade tillräckligt med sina föräldrar när de går bort.

PS pengar är inte allt i livet å jobbar man deltid har man tillräckligt cash....

Det beror väl på situation, men ha folk som är 23 år, har jobb, mycket pengar på banken och kan flytta men väljer att bo hemma är det något fel på.

Jag tycker man missar så mycket av livet att bo hemma mellan 21-26 år.

Å andra sidan är det inte dumt att bo i en sketen hyresrätt när man är 35, fast förälder till 3 barn, än att leva i sin bostadsrätt som barnlös singel. Det går ju inte åt helvete för alla i hyresrätt. I mitt exempel tycker jag det gått åt helvete för personen i bostadsrätten.

Och "ofta" ("karriär" i det här sammanhanget är ett djävla ord) är inte "alltid".

Vill man barnen väl ska man nog ge dem förutsättningar att klara sig själva senast så fort skolan är avklarad.

Att låta barnen bo hemma utan att betala och leva "lyxliv" bara för att man själv har råd är inte att hjälpa sina barn att bli förnuftiga ansvarstagande vuxna.

Själv flyttade jag hemifrån efter lumpen. Hyrde ett rum i ett hus och delade kök/badrum osv med andra. Leva fattigt och äta enkelt pga ekonomin stärker karaktären. Då vet man resten av livet att man kan alltid klara sig på väldigt enkla medel.

Ja, och tänk sen i ännu finare och mer familjeorienterade länder som Saudiarabien, där får ju inte barnen ens flytta hemifrån när de vill utan att bli hedersmördade, tänk så mycket man hinner med att umgås med sina föräldrar då!

Sverige har skilt sig från Medelhavsländerna i denna aspekt sedan medeltiden. Frågar du BNP eller index över livskvalitet så har vi det väsentligt mycket bättre här. Men flytta du till Grekland, enjoy.

Jo i en SKETEN hyresrätt med tre barn som 35 åring låter jävligt misslyckat. Däremot inte sagt att det inte är möjligt att vara mer misslyckad, det går förstås. Men det stavas inte framgång i mina öron. Om man är en person som trivs i lägenhet med många barn så kan det väl vara en win om det är en rymlig och fin hyreslägenhet i ett område där man trivs.

Vad gäller singeln så beror det väl på om man vill ha barn. Vill man ha barn och är 35 och singel klämtar klockan helt klart ja. Det är väl inte kört men det är väl dags att börja springa om man tänkt komma med tåget.

Det är klart att det inte gäller alltid. Du kanske vinner 40 miljoner på lotto efter att du bott i morsans källare till 35. Men på de flesta områden i Sverige är en bostadskarriär i princip en förutsättning för ett attraktivt boende, det är mycket svårt att spara ihop en kontantinsats till ett attraktivt boende som kraven och marknaden ser ut. Det är möjligtvis om man haft möjlighet att spekulera på annat än sitt boende.

Nä visst framgång i Sverige är att vara skuldsatt utav bara helvete, vara trött på sitt arbete och nästan vara barnlös.

Jag kräks på det där djävla ordet. Bankerna gillar det däremot därför att de tjänar pengar på de skuldsatta hjonen.

Bor du i en hyresrätt är du utsugen av hyresvärden istället för banken. Du betalar mer för ditt boende varje månad men får inget ökande värde i en investering som du får i villan eller bostadsrätten. Det är inte som att du inte är ett hjon för att den kapitalisten som skor sig på att du behöver bo har en annan titel.

Du Katzyn är ett systemvänligt hjon som tycker att du är smart men jag vet jag också att hyresrätterna i Sverige är dåliga affärer. Det kan bostadsrätter också vara. Risken finns alltid men viftas bort av de flesta systemglada.

Det som verkligen kostar är barnen, inte boendet.