Varför använder man nedvärderande beteckningar?

De säkraste och vanligaste dreven är de som kräver följsamhet mot PK-terminologin. Förr fanns det en liten polis i många personer som fick dem att säga till medborgare som skräpade ner. Det är färre som vågar reagera på sådant beteende idag, men anmärkningar mot ord och åsikter är ett populärt substitut.

Den svenska konsensuskulturen är en bas, men för att en lydighet skall upprätthållas krävs att det också finns en alert åsiktspolis. Det är här den frivilliga PK–polisen ser sin funktion. PK-drev blir en sorts komplement till åsiktskorridorens mer indirekta åsiktsförtryck. Den senare arbetar normalt mer med osynliggörande istället för konkreta angrepp på åsikter och uttryck.

Möjligheten till att skapa ett drev ökar om man har ett indignationsprivilegium. Allt tal om ”alla människors lika värde” kan lura en att tro att detta är en vanlig åsikt. Men så är det inte, utan vissa människor anses höra till offergrupper och andra gör inte det. Den som inte ingår i en offergrupp kan dock ändå tillerkännas ett indignationsprivilegium; man kan vara medkränkt till den kränkte.

Ja i många situationer är det diskutabelt om det finns någon som är primärt kränkt när det vimlar med sekundärt kränkta, människor som är medkränkta. Det är väl högst oklart om romer ogillar att kallas zigenare och föredrar romer. Det är PK-personer vilka som en reklambyrå ser stora fördelar med det nya varumärket. Men den exotiska bilden av en zigenare som slug affärsman tycks mer attraktiv än den moderna bilden av den tiggande romen.

Om man inte är primärt kränkt, utan bara sekundärt kränkt, behöver man dock kompensera med extra indignation som att framstå som kränkt på riktigt. Om incidenten man protesterar mot närmast är löjlig behövs också extra indignation. Det finns ett flertal skäl som gör att PK-dreven ofta hörs i falsett.

Klassiska socialistuppfattningar om det orättvisa i den kapitalistiska fördelningen framförs inte längre med en osande indignation. Det behöver en hel del argument för att bli en protest som noteras. Socialismen har blivit omodern. Högern ligger också lägre i indignation. I perspektivet från höger är PK-förtrycket något man ogillar, men det är dessvärre det normala. Det går inte att spela upp att man är chockad över att ett lågvattenmärke blir efterföljt av en ytterligare sänkning. PK-tjatet är som snöslask, man tvingas att vada i sörjan.

Dominansen för PK påverkar inte bara känsloläget och retoriken, utan också nivån på mobbningsåtgärder. Bearbetning av kunder, uppdragsgivare och annonsörer ingår i vapenarsenalen. Svenskar lockas tyvärr inte till åsiktspluralism, det anses bättre att en åsikt råder. Det ligger en hel del i uttrycket: ”I Sverige råder en åsikt i taget”. Triangulering må vara ett amerikanskt ord, men det har främst varit en svensk praktik.

PK-tramset är i sig förskräckligt tråkigt, men lidandet förlängs om någon säger emot. Bättre att sitta av en studiedag med genusteori utan att reta upp sig och protestera. PK-predikningarna fungerar som reklaminslag. De irriterar, men de blir bara än mer irriterande om man låter sig irriteras. Det kulturkrig som rasar på nätet handlar i hög grad om vad som skall vara det svenska samhällets normalitet.

PK-idéerna har ett starkt stöd i etablissemanget och i att det ses som officiell normalitet. Man kan därför skriva hysteriska inlägg mot den som bryter mot ”värdegrunden”. Men en sådan är en normativ berättelse vad folket borde anse enligt prästerskapet och överensstämmer illa med människors faktiska åsikter.

De flesta är mer intresserade av RFSU:s information om sex än den från RFSL om hbtq-sex. Toleransen mot det sistnämnda bygger inte på fascination eller nyfikenhet, utan på ointresse. Varken den heterosexuelle själv, hans moral eller hans eventuelle gud bryr sig nämnvärt om avvikande sexuella förehavanden.

Feminism och klimatalarmism är andra olägenheter som man inte kan undvika, utan man blir utsatt för plågsamma övertalningsförsök. Etablissemanget och dess supportrar söker kväsa oppositionen mot den rådande PK-religionen och göra opposition till en moralisk synd istället för en politisk fråga. Den höga tonen i dreven på nätet kan förklaras av att det sällan är sakfrågor som diskuteras utan just avsteg från det rituella. Tabuord skall inte sägas och det skall instämmas i obligatoriska åsikter.

Hat, hot och mobbning på nätet är inte främst ett resultat av brist på vett och etikett, utan en effekt av det smutsiga åsiktskrig som etablissemanget i Sverige bedriver. Den aktiviteten lockar också en frivillig nätmobb. Varje mobbningsprojekt bygger på att mobbarna får ett numerärt överläge. De behöver inte en absolut majoritet, men mobbningsgruppen måste vara större än anti-mobbningsgruppen. Det som nu händer är att den situationen börjar bli oklar. PK-mobbens övertag eroderar.