Varför minns vi saker vi glömt?

Hoppas tråden är i rätt forumdel!

Om man t.ex. försöker komma ihåg namnet på en person, men har glömt det; när personen därefter säger sitt namn, tänker man "juste!" Men hur kommer hjärnan ihåg att vi känner igen namnet, men "glömmer" bort det när man försöker säga det från början?

Samma sak sker när man studerar -- man glömmer bort ett koncept, läser det igen, tänker "juste, så var det"... men varför kom man inte ihåg det från början och varför känner man igen det då?

Vi följer oftast en stig av nervceller i hjärnan för att komma ihåg saker, kan vi inte stigen så blir det svårt att komma ihåg namnet. Vissa stigar är mer definierade än andra, tex ditt personnummer eller hemadress. Om någon hjälper oss på traven (i det här fallet ett namn) så ploppar oftast nervcellerna som kom ihåg namnet upp och plötsligt får vi en "juste!"-känsla, men det kan ju också vara en försvarsmekanism för att inte få oss att verka glömska. Rätta mig gärna om jag har fel men jag har för mig att det är något i den stilen.

Jag är ingen specialist men jag använder min hjärna, och tror därför för egen del att det funkar ungefär så här:

Vi håller en enorm mängd data som insamlats under vår livstid i våra hjärnor. För att kunna använda dessa data till något meningsfullt så måste olika data vara relaterade eller kopplade till varandra.

Vi har i minnet namnet nisse
Vi har en bild i vårt minne på en person
Vi har i minnet en plats
osv.

Om vi har tappat kopplingen mellan dessa data relaterade till en och samma minne så kan det ta en stund för hjärnan att återställa relationerna och därmed det samlade minnet av exempelvis en person kopplat till ett namn. Om vi under tiden som vi försöker återskapa ett speciellt minne råkar få en annan association kopplat till detta kan återskapandet av alla dessa kopplingar och relationer som utgör ett speciellt minne, eventuellt förenklas.

Finns säkert någon hjärnforskare som kan förklara det bättre.

Det är som et kopplingsschema.
För att nå till X måste du passera en viss ledningsgata.

Du vet at det var en person som brukade laga din bil men vad tusan hette han?
Det var typ 30 år sen och du får inte fram namnet, googlar på ledtrådar som inte ger dig svaret.
Så en liten stund senare så har hjärnan letat vidare och av en liten ledtråd som du ser.
En likadan bil som du hade på den tiden, i et googleresultat och då kommer namnet med både för och efternamn bara rakt ut som från tomma intet.

Dina tankar leddes in i ett förråd via en ledtråd och där dammade hjärnan av det du letade efter.
Det finns kvar men du vet inte vilken byrålåda at dra ut utan lite mera ledtrådar.

Jag tror aldrig att man "glömmer" nåt men man hittar det inte alltid.

Tex när jag röker på så hamnar jag i en sjuk psykos där jag ser hela mitt liv i revy baklänges typ flera tusen gånger.

Jag har då sett en massa bilder från min barndom. Tex vad jag ritade under vardasgsrumsbordet när jag var typ 2-3 år.... det har jag ju INGET minne alls av att jag tänkt på innan jag rökte men kunde plocka fram det pga någon anledning.

Följer med spänning om någon har nån förklaring.

Hjärnan konstruerar hashvärden av ansikten vi möter. Dessa värden är en mycket god hjälp för att katalogisera och vid behov verifiera identiteten av sagda ansikten; men innehåller i sig inte så mycket information att det är möjligt att enbart utifrån dem rekonstruera hela ansiktsutseendet.

Ja men information sparas väll som ett "blurr" i minnet, ju mer man behöver tänka på just den informationen, desto tydligare etsas mönstret in. Antar att det är ett effektivt sätt att spara information på, samt att man enklare kan kategorisera liknanade information och se logiska mönster.

Hur som helst, kom på det här ordspråket för länge sedan. "Man ska glömma bort att komma ihåg, för då har man glömt bort att komma ihåg."

Dvs sånt som man inte kommer ihåg är ändå meningslöst att komma ihåg, ingen idé att ödsla energi på det.

Det där händer mig hela tiden. Jag har ett namn på en plats eller person "på tungan", så att säga, men kan inte komma ihåg det. Ibland behöver jag bara fundera några sekunder innan det slår mig som en blixt från klar himmel: "Just det!" Ibland behöver jag fundera betydligt längre. Det kan ligga och gnaga i timmar att "jag kan inte komma ihåg namn på person x eller en titel på en bok eller en viss information". I båda fallen är det som att all information finns där, lagrad i min hjärna, men att jag i och med att jag har velat finna den har tryckt på en knapp på en sökmotor, som automatiskt processar olika söktermer och relaterade termer tills informationen som jag söker plötsligt dyker upp i mitt dagsmedvetande.

Det är intressant. Jag kan inte förklara rent biologiskt hur det fungerar, men jag tycker att liknelsen med en sökmotor som testar olika söktermer tills rätt information är funnen är passande i det här sammanhanget.