Jag vet inte om detta diskuterats tidigare eller om det borde postas i något annat subforum; i sådana fall ber jag om ursäkt. Jag är hur som helst bipolär typ II och mina mediciner har av okänd orsak förlorat sin verkan och jag brottas med synnerligen starka självmordsimpulser. Fram till nyligen har jag varit fast besluten att begå självmord när rätt tidpunkt uppenbarar sig, men jag har ändrat mig eftersom jag upptäckt en laglig och harmlös form av självmedicinering som har oväntat bra effekter på mig. Nu när jag har börjat med denna enkla självmedicinering har jag vanligen inga eller bara svaga självmordstankar och jag mår ofta helt normalt, något som jag inte upplevt på flera år. Tyvärr verkar det bara vara en minoritet som detta fungerar på, men jag vill ändå dela med mig av mina erfarenheter ifall någon annan i min situation kan ha nytta av det.
Det hela bygger på en väldigt enkel princip som har undersökts i ett antal amerikanska studier. I studierna har unipolära och bipolära patienter medicinerats med en mycket liten opiatdos. I de flesta studier verkar det ha handlat om en daglig dos om så lite som 0,1 mg buprenorfin; som jämförelse brukar buprenorfintabletter vanligen ligga på 2–8 mg, alltså 20–80 gånger högre doser än i studierna. Effekterna är intressanta: 1) Opiaterna minskar dödsdriften i det stora flertalet av försökspersonerna. Detta verkar vara den starkaste och tydligaste effekten. 2) Opiaterna triggar hypomanier och manier i en del försökspersoner. Detta är känt sen tidigare och är en anledning till att läkare drar sig för att ge bipolära patienter opiater för exempelvis smärtlindring. 3) Opiater fungerar som ett effektivt antidepressivt medel i en liten del av försökspersonerna. Detta borde inte vara så förvånande eftersom bl.a. opium använts som ett antidepressivt medel genom historien.
Det ska påpekas att försöken bara har bedrivits under begränsad tid, men opiatdoserna har fungerat oavsett om försökspersonerna använt annan psykofarmaka eller ej, och inga försökspersoner har utvecklat beroende eller resistans eftersom doserna är så små. Doserna måste vara små för att uppnå de eftersträvade effekterna; i försökspersoner som fått större doser än så, exempelvis 2 mg buprenorfin, har effekterna uteblivit helt.
Detta låter ju bra, men problemet är att det är pilotstudier. I USA finns det ett litet antal läkare som medicinerar unipolära och bipolära patienter med opiater, men det är synnerligen kontroversiellt. I Sverige skulle sannolikt ingen läkare få för sig att göra detta, dels för att det går stick i stäv med regelverket, dels för att det finns en stor missbruksproblematik bland i synnerhet bipolära. Om 10–20 år kanske det kommer att vara standard att medicinera med små mängder opiater eller åtminstone substanser med liknande kemisk struktur, men det är förstås en klen tröst för dem som lever i avgrunden just nu.
Jag har inte låtit mig hindras av detta, utan självmedicinerar med opiater i dess svagaste form: vallmote. Det finns mängder med engelskspråkiga hemsidor som beskriver hur man bereder vallmote (poppy seed tea) och det finns även trådar om ämnet här på Flashback. I korthet handlar det om att med synnerligen enkla metoder extrahera morfin, kodein och tebain från vanliga vallmofrön som säljs i livsmedelsbutiker eller, för att uppnå en starkare effekt, obehandlade vallmofrön som går att beställa via nätet. Vallmote är jämförelsevis svagt, men det ska påpekas att man kan utveckla ett beroende och överdosera om man intar stora mängder. I det här fallet handlar det dock om mycket små mängder; för en van opiatbrukare måste det framstå som bisarrt små mängder.
Doseringen är ett problem i sammanhanget: 1) Opiatmängden kan variera stort beroende på när och var vallmofröna har skördats, i synnerhet om de är obehandlade. 2) Dosen morfin/kodein/tebain måste som sagt vara mycket låg, i spannet 0,1–0,2 mg, och det är förstås svårt att extrahera en så liten och exakt dos. Det är därför lite rysk roulett att bereda vallmote för det här syftet, men även om man inte lyckas uppnå rätt dos så har vallmoteet alltid viss effekt, åtminstone är det så i mitt fall.
De flesta som gör vallmote verkar använda någonstans mellan 200–1000 g vallmofrön, mindre om de är obehandlade, men detta är vanligen för mycket. Jag har ofta uppnått mycket god effekt när jag använt så lite som 80 g obehandlade vallmofrön, vilket motsvarar ett par vanliga kryddburkar. När jag har brassat på med större mängder obehandlade vallmofrön har effekten blivit mycket marginell eller uteblivit helt och hållet, helt i linje med ovan nämnda studier. I det här sammanhanget gäller verkligen ”less is more”.
Jag har självmedicinerat på det här sättet ett antal veckor nu och för mig är resultatet ett smärre mirakel. Jag kan leva ett förhållandevis normalt liv utan någon nämnvärd ångest och har åtminstone temporärt räddats undan självmordsdöden. Effekten brukar sitta i 3–6 dagar så jag behöver inte ens inta en daglig dos och jag har heller inte sett några tecken på resistans. Jag är ingen läkare och jag vet inte vad effekterna blir om man använder sig av den här sortens medicinering under längre tid, men jag känner att jag vill dela med mig till dem som i likhet med mig gett upp allt hopp och inte känner att de har nåt att förlora.
Det hela bygger på en väldigt enkel princip som har undersökts i ett antal amerikanska studier. I studierna har unipolära och bipolära patienter medicinerats med en mycket liten opiatdos. I de flesta studier verkar det ha handlat om en daglig dos om så lite som 0,1 mg buprenorfin; som jämförelse brukar buprenorfintabletter vanligen ligga på 2–8 mg, alltså 20–80 gånger högre doser än i studierna. Effekterna är intressanta: 1) Opiaterna minskar dödsdriften i det stora flertalet av försökspersonerna. Detta verkar vara den starkaste och tydligaste effekten. 2) Opiaterna triggar hypomanier och manier i en del försökspersoner. Detta är känt sen tidigare och är en anledning till att läkare drar sig för att ge bipolära patienter opiater för exempelvis smärtlindring. 3) Opiater fungerar som ett effektivt antidepressivt medel i en liten del av försökspersonerna. Detta borde inte vara så förvånande eftersom bl.a. opium använts som ett antidepressivt medel genom historien.
Det ska påpekas att försöken bara har bedrivits under begränsad tid, men opiatdoserna har fungerat oavsett om försökspersonerna använt annan psykofarmaka eller ej, och inga försökspersoner har utvecklat beroende eller resistans eftersom doserna är så små. Doserna måste vara små för att uppnå de eftersträvade effekterna; i försökspersoner som fått större doser än så, exempelvis 2 mg buprenorfin, har effekterna uteblivit helt.
Detta låter ju bra, men problemet är att det är pilotstudier. I USA finns det ett litet antal läkare som medicinerar unipolära och bipolära patienter med opiater, men det är synnerligen kontroversiellt. I Sverige skulle sannolikt ingen läkare få för sig att göra detta, dels för att det går stick i stäv med regelverket, dels för att det finns en stor missbruksproblematik bland i synnerhet bipolära. Om 10–20 år kanske det kommer att vara standard att medicinera med små mängder opiater eller åtminstone substanser med liknande kemisk struktur, men det är förstås en klen tröst för dem som lever i avgrunden just nu.
Jag har inte låtit mig hindras av detta, utan självmedicinerar med opiater i dess svagaste form: vallmote. Det finns mängder med engelskspråkiga hemsidor som beskriver hur man bereder vallmote (poppy seed tea) och det finns även trådar om ämnet här på Flashback. I korthet handlar det om att med synnerligen enkla metoder extrahera morfin, kodein och tebain från vanliga vallmofrön som säljs i livsmedelsbutiker eller, för att uppnå en starkare effekt, obehandlade vallmofrön som går att beställa via nätet. Vallmote är jämförelsevis svagt, men det ska påpekas att man kan utveckla ett beroende och överdosera om man intar stora mängder. I det här fallet handlar det dock om mycket små mängder; för en van opiatbrukare måste det framstå som bisarrt små mängder.
Doseringen är ett problem i sammanhanget: 1) Opiatmängden kan variera stort beroende på när och var vallmofröna har skördats, i synnerhet om de är obehandlade. 2) Dosen morfin/kodein/tebain måste som sagt vara mycket låg, i spannet 0,1–0,2 mg, och det är förstås svårt att extrahera en så liten och exakt dos. Det är därför lite rysk roulett att bereda vallmote för det här syftet, men även om man inte lyckas uppnå rätt dos så har vallmoteet alltid viss effekt, åtminstone är det så i mitt fall.
De flesta som gör vallmote verkar använda någonstans mellan 200–1000 g vallmofrön, mindre om de är obehandlade, men detta är vanligen för mycket. Jag har ofta uppnått mycket god effekt när jag använt så lite som 80 g obehandlade vallmofrön, vilket motsvarar ett par vanliga kryddburkar. När jag har brassat på med större mängder obehandlade vallmofrön har effekten blivit mycket marginell eller uteblivit helt och hållet, helt i linje med ovan nämnda studier. I det här sammanhanget gäller verkligen ”less is more”.
Jag har självmedicinerat på det här sättet ett antal veckor nu och för mig är resultatet ett smärre mirakel. Jag kan leva ett förhållandevis normalt liv utan någon nämnvärd ångest och har åtminstone temporärt räddats undan självmordsdöden. Effekten brukar sitta i 3–6 dagar så jag behöver inte ens inta en daglig dos och jag har heller inte sett några tecken på resistans. Jag är ingen läkare och jag vet inte vad effekterna blir om man använder sig av den här sortens medicinering under längre tid, men jag känner att jag vill dela med mig till dem som i likhet med mig gett upp allt hopp och inte känner att de har nåt att förlora.
