Brutit med min far en gång för alla

Hej,

jag har brytit med min far en gång för alla efter en lång dysfunktionell relation.

Mamma var ofta sjuk och inlagd på sjukhus i barndomen. Det var det tabu att tala om. Pappa fostrade oss barn genom att lyfta oss i håret så att fötterna lämnade golvet.

Nu i vuxen ålder har jag konfronterat min far med de dysfunktionella förhållanden, och mycket märkliga förhållanden som följde igenom en skilsmässsa. Nu hävdar han att jag ljuger och är elak efter att alltid ha varit lojal i alla tider. Även när han svek mig.

Hur hanterar rjag det här då?

Lämna karlen.

Du har brutit. Bra för dig! Det finns väl inget att hantera. Vad han än säger har du bestämt dig. Det är liksom vad bryta upp handlar om. Gå vidare och inte tänka om. Att du ens reflekterar över detta efter du bestämt innebär högst troligen att du har rätt men att du bara är för snäll helt enkelt.

Den konflikthanteringen är normen i familjen. Att bli kallad lögnare är en helt annan sida av håll käften-kulturen.

Outa kräket på något sätt skammen för något sådant vidrigt du varit med om är stor för förövaren.

I rätt vuxen ålder (tror jag var 20-25) konfronterade jag också min far "om alla oförätter", äkta eller upplevda, "han gjort". dvs jag var rätt så mycket upprörd och arg då. Han blev rätt skamsen, och efteråt var jag nog det också. Men det var "gammal skit vi hade i bagaget", som tydligen (i olika frågor och synpunkter) behövde "vädras ut". Därefter pratade vi nog inte med varandra/hade knappt någon kontakt alls på två-tre år. Efter detta "vulkanutbrott" så känns det mycket bättre i relationen far-son. Faktiskt så har vi en vänskap nu som vi aldrig hade innan "vulkanutbrottet"..

-Jäkla många år sedan idag, nu är jag lika gammal som farsan var när jag skällde ut honom efter noter.. Skämdes nästan då att "jag sa som det var", men allt ordnade sig.
-Farsan blev faktiskt också betydligt lättad som människa.

Tänk bara på att inte gå bananas, jag gick nästan bananas, verbalt sett då. (Gränsfall..)
-Men detta gick som sagt bra. (Oerhört bra, med 30 års facit efteråt)

Precis som när man bryter upp vilket förhållande som helst. Börja med att "sörja", det är OK att vara ledsen. Sen med tiden kommer du att acceptera det hela och till slut kunna gå vidare. Folk gör sluta med nära och kära hela tiden och även om det gäller en familjemedlem så är det trots allt inte så mycket annorlunda.

Faktum är ju, att det i mångt och mycket egentligen borde vara enklare att bryta med familjen. Dina flickvänner/vänner så kan du välja själv, din familj blir du tilldelad vare sig du vill eller inte. Man måste inte komma överens med sin familj och man måste inte heller umgås med dom.

Så kort och gott, sörj det förlorade förhållandet till din far, tillåt dig själv att vara ledsen, acceptera, gå vidare. Om någon tillför mer sorg än glädje i ens liv så bör man säga upp kontakten, oavsett om man är släkt eller inte.

Har du brutit innebär det väl att du inte skall ha någon relation med honom mer.
Då behöver du inte hantera honom mer än som ett spöke i huvudet.
Spöken kan ha olika skepnader och dyka upp som
- varför erkände han inte?
- var jag för hård mot honom?
- hur kunde han göra så?
- satans svin!
- han kanske inte visste bättre med den uppfostran HAN fick?
Osv.
Alla dessa spöken riskerar att spöka framöver om du inte gjort ett bra avslut. Och gnager och gnager.
Har du haft ett bra avslut? Eller var det i affekt? Otydligt? Förstår han att du brutit? Vet han varför? Är det för evigt? Finns det några krav från din sida för att återuppta relationen? Vet du inte det? Borde det finnas? Har du uttalat dem om de finns?
Osv.
Att bryta skall göras tydligt för att man skall kunna släppa det. Kanske behöver man tänka efter vad man skall säga i lugn och ro och formulera det. Så att man känner att det är rätt. Sedan säga det. När man inte är upprörd.

Vill bara klargöra en sak:
Jag gjorde också "slut med min far" enligt beskrivningen jag skrev innan. Men det blev bra efter en tid. -Vill inte använda TV4-varumärken, men "så mycket bättre".

"En tid" är alltså inte som att vänta "fem minuter", utan två-tre år. Tid till eftertanke tydligen, eller något i den stilen. Sedan detta har relationen varit mer än mycket bra.

Flyttar tråden till ett mer passande delforum. Har också korrigerat ett stavfel i rubriken.

Psykologi: allmänt ————> Psykisk hälsa

/Mod

Jag kan rada upp elakhet efter elakhet jag har utstått från denna min far. Misshandel. Utskällning när jag har hjälpt honom. Vansinneskörningar. Etc.

Och nu är det över, men det är JAG som är elak. Kanske kan man bli galen för mindre.

Tack alla för svar!