Citat:
Ursprungligen postat av
udon
Nä, men en duktig del av skattemedlen går ju till att "behandla" hypokondriker så visst finns det ett samhällsintresse att råda bot på eländet.
Då tror jag snarare på en satsning i sjukvården där man får mer psykosocial personal, dvs kuratorer, psykologer, terapeuter etc. och ökar möjligheten till längre behandling, oavsett metod. Oftast har vårdcentralerna en kurator på heltid eller två på deltid, med sjukt långa väntelistor och krav på att det ska gå fort utifrån detta. En ”riktig” KBT (förutom vid specifik fobi, typ för ormar) ska vara mellan 15 - 20 sessioner, åtminstone för diagnoser såsom depression, panikångest, social ångest, trauma, tvång etc. Många blir hjälpta på färre sessioner än så, men praxis är 15 - 20 sessioner fortfarande. Vilket inte efterlevs inom varken primärvård eller psykiatri i normalfallet.
Så förmodligen är inte metoden problemet. Det är väl också så att PDT har en praxis på årslång behandling, vilket då med råge överstiger de riktlinjer primärvård och psykiatri har för hur länge man ska behandla, medan KBT behöver man endast ”halvera”.
Jag tycker i alla fall inte man ska utmåla en metod som rakt igenom skit. Jag gillade KBT utifrån den hjälp jag fick där för trauma och depression till skillnad från vad jag fick i många, många sessioner PDT, men förstår att vissa gillar PDT bättre. Handlar mycket om vad man själv tror på, precis som att vissa alkoholister avstår 12-steg för att de verkligen inte kan acceptera de ”religiösa” inslagen. Handlar också om terapeuten - en bra terapeut kan lyckas med vilken metod som helst, men behöver naturligtvis tro på sin egen metod för att det ska funka. Jämför med att vara präst och inte ett dugg religiös... ingen fullpottare precis.