Alltså, sånt där går ju i vågor där vissa dippar kan vara årslånga. Människan finner mer livsmotivation av att arbeta mot ett mål än att faktiskt uppnå det. Så fysik och teknik är ett utmärkt val att spendera sitt liv på eftersom man kan ägna hela livet åt det utan att nå "målet" eftersom det är alldeles för mycket och komplext för att någon ska ha tid, eller kunna förstå allt.
Sen kommer det självklart perioder, speciellt när man börjar tänka på existentiella saker, där man kommer fram till att ingenting spelar någon roll. Acceptera det, bär den bördan och fortsätt på livets resa genom att försöka göra din och dina näras tillvaro så lite miserabel som möjligt. Var den trygga stabila punkten, och åta dig så mycket ansvar du klarar av. Välj sedan någonting som intresserar dig och arbeta mot det målet. Gärna någonting moraliskt ädelt, eller som du finner intressant. Vägen till målet är vad som ger livet mening, inte att nå dit.
Sen när du har en dipp i motivationen, tillåt dig att ha det. Ägna dig åt andra saker, men dessa andra saker bör också vara en väg till något mål, även om de är mer triviala än teknik och vetenskap så kanske de handlar om att fixa iordning hemmet, se till så nära och kära mår bra, kanske till och med spela spel, starta företag för skojs skull med något som intresserar dig.
Acceptera att ditt intresse har svalnat. Det kommer säkert komma igen. Gör det inte det så får du gå vidare och hitta något annat mål att jobba mot.
Att du känner som du känner nu med de existentiella problemen är antagligen ett resultat av att du tappat motivationen för att röra dig på vägen mot ett mål och nu står lite i limbo där du inte har något att fylla det hålet med.
Ta den tiden till att se över dina grundläggande värderingar och djupaste intressen och se om du kan hitta någonting annat under tiden, så kommer troligen antingen en ny väg att vandra upp, eller så återfår du intresset i det gamla. I bästa fall hittar du fler vägar att gå mot någonting du uppskattar.
Men de existentiella frågorna som landar i att ingenting spelar någon roll är inte sant. Smärta spelar roll. Det går inte att förneka. Det är bättre att inte ha smärta än att ha smärta, så smärta är i alla fall ett argument för att någonting i alla fall spelar roll.
Arbeta för att utsätta dig själv och dina nära och kära för så lite smärta, både fysisk och psykisk du kan, och försök att hitta någonting du kan sträva mot, med en lång väg dit som är svår att nå fram till och motivationen till livet i övrigt kommer att komma när du rör dig framåt inom det område som intresserar dig.
Sen är det en myt att glädje eller lycka skulle vara det man ska sträva efter här i livet. Dessa saker är flyktiga, och mer ofta än sällan så är man inte glädjefylld eller lycklig. En mer gynnsam motivation är mening, eller om så vill, syfte. Vilket du är fri att definiera och värdera själv.
Jag har en massa värderingar och intressen som ger mig mening genom att jag gör framsteg på dessa punkter. Det ligger även mycket ansvar bakom detta, vilket är bra. Mening är mer hållbart än lycka, och människor, främst män, finner som sagt var mening i själva resan mot ett mål som de värderar, vad det än är.
Jag är övertygad om att livet slagit ner dig. Det gör det för de flesta. Acceptera att livet är så och bär den bördan utan att bli bitter eller föraktfull, för andras och din egen skull, och försök att hitta mening framför lycka.
Sen det gamla vanliga med de små guldkornen i vardagen. Lägg lite extra kärlek på middagen. Lyssna på mer musik, och förändra lite rutiner. Ta en kopp te ibland istället för kaffe eller vice versa. Gör lite små förändringar i livet bara för att känna att du har kontroll över din omgivning.
Det där kommer gå över om du inte är sjuk så du behöver medicin, men det tar tid som du måste göra det bästa av under tiden.
Ryck upp dig.
Sen kommer det självklart perioder, speciellt när man börjar tänka på existentiella saker, där man kommer fram till att ingenting spelar någon roll. Acceptera det, bär den bördan och fortsätt på livets resa genom att försöka göra din och dina näras tillvaro så lite miserabel som möjligt. Var den trygga stabila punkten, och åta dig så mycket ansvar du klarar av. Välj sedan någonting som intresserar dig och arbeta mot det målet. Gärna någonting moraliskt ädelt, eller som du finner intressant. Vägen till målet är vad som ger livet mening, inte att nå dit.
Sen när du har en dipp i motivationen, tillåt dig att ha det. Ägna dig åt andra saker, men dessa andra saker bör också vara en väg till något mål, även om de är mer triviala än teknik och vetenskap så kanske de handlar om att fixa iordning hemmet, se till så nära och kära mår bra, kanske till och med spela spel, starta företag för skojs skull med något som intresserar dig.
Acceptera att ditt intresse har svalnat. Det kommer säkert komma igen. Gör det inte det så får du gå vidare och hitta något annat mål att jobba mot.
Att du känner som du känner nu med de existentiella problemen är antagligen ett resultat av att du tappat motivationen för att röra dig på vägen mot ett mål och nu står lite i limbo där du inte har något att fylla det hålet med.
Ta den tiden till att se över dina grundläggande värderingar och djupaste intressen och se om du kan hitta någonting annat under tiden, så kommer troligen antingen en ny väg att vandra upp, eller så återfår du intresset i det gamla. I bästa fall hittar du fler vägar att gå mot någonting du uppskattar.
Men de existentiella frågorna som landar i att ingenting spelar någon roll är inte sant. Smärta spelar roll. Det går inte att förneka. Det är bättre att inte ha smärta än att ha smärta, så smärta är i alla fall ett argument för att någonting i alla fall spelar roll.
Arbeta för att utsätta dig själv och dina nära och kära för så lite smärta, både fysisk och psykisk du kan, och försök att hitta någonting du kan sträva mot, med en lång väg dit som är svår att nå fram till och motivationen till livet i övrigt kommer att komma när du rör dig framåt inom det område som intresserar dig.
Sen är det en myt att glädje eller lycka skulle vara det man ska sträva efter här i livet. Dessa saker är flyktiga, och mer ofta än sällan så är man inte glädjefylld eller lycklig. En mer gynnsam motivation är mening, eller om så vill, syfte. Vilket du är fri att definiera och värdera själv.
Jag har en massa värderingar och intressen som ger mig mening genom att jag gör framsteg på dessa punkter. Det ligger även mycket ansvar bakom detta, vilket är bra. Mening är mer hållbart än lycka, och människor, främst män, finner som sagt var mening i själva resan mot ett mål som de värderar, vad det än är.
Jag är övertygad om att livet slagit ner dig. Det gör det för de flesta. Acceptera att livet är så och bär den bördan utan att bli bitter eller föraktfull, för andras och din egen skull, och försök att hitta mening framför lycka.
Sen det gamla vanliga med de små guldkornen i vardagen. Lägg lite extra kärlek på middagen. Lyssna på mer musik, och förändra lite rutiner. Ta en kopp te ibland istället för kaffe eller vice versa. Gör lite små förändringar i livet bara för att känna att du har kontroll över din omgivning.
Det där kommer gå över om du inte är sjuk så du behöver medicin, men det tar tid som du måste göra det bästa av under tiden.
Ryck upp dig.