Hej!
Jag har det senaste året lidit av svåra sömnproblem. Dem blev som värst runt oktober förra året och droppen kom i januari då jag fick åka in till psykakut. Vad som sker är att när jag ska gå för att lägga mig, så får jag sån pulserande hjärtklappning och nästan som ett slags ''rus'' i kroppen. Jag blir livrädd och det är på snudd till att adrenalin fyller hela kroppen. Varför jag blir rädd är för att jag får obehagliga mardrömmar. Jag drömmer dem varje natt och vaknar ofta i panik/gråt, och extremt misstänksam och tror att någon är i mitt rum för att skada mig.
Jag drömmer ofta om en specifik händelse och skedde 2015 och var ett sexuellt övergrepp.
Mina besvär med att vara så rädd för sömnen kom inte förrän nu hösten 2017, alltså trodde jag inte att denna händelsen hade påverkat mig så mycket förutom att jag har svårt att minnas den sommaren över lag och min kompis har berättat att jag grät av rädsla precis dagen efter att han skulle hitta mig. Annars minns jag inget. Undviker aktivt platsen också.
Nu i januari så gjorde sig händelsen påmind återigen precis som många andra nätter då jag vaknat av hjärtklappning och stark panikångest. Efter att ha legat och gråtit i typ 7 timmar (i princip hela natten) så beslöt jag mig för att åka in till psykakut, eller okej - sanningen är att min mor fann mig och ringde dem, (jag är arton år gammal, snart nitton så bor hemma).
Väl där blev jag fantastiskt bemött av en läkare som verkligen lyssnade på mig och som ville att jag skulle få sömn. Har tidigare fått melatonin och lergigan men finns det någon på jorden som någonsin ens märkt av Lergigan undrar jag ibland? Melatonin gör en trött men man kan reglera tröttheten själv vid ångest.
Läkaren skrev ut Imovane till mig och jag var inte alls bekant med denna medicinen och är extremt skeptisk till narkotikaklassat rent generellt då jag är lite av en kontrollmänniska men var desperat. Han trodde att detta skulle få mig att somna och ta bort den värsta rädslan över att vara rädd för att faktiskt blunda och somna in. Det var även den första personen inom vården jag berättade för vad jag varit med om, vilket han uppmuntrade och det var en lättnad samtidigt som det var en helt ny, omtumlande verklighet.
Första kvällen var minst sagt unik, aldrig varit med om något liknande fick hallucinationer och grejer (fick bara det första dagen dock haha), mådde så otroligt bra och sov riktigt bra. Fortsatte gå på dessa någon månad till och från, såg alltid till att ha några dagars uppehåll så jag inte skulle bli beroende då dessa tydligen är vanebildande. Hur som helst så såg han även till att jag skulle få hjälp med mina problem och få gå i terapi. Men självklart är det en process som dröjer.
Han sjukskrev mig omgående då jag är en människa som typ springer och gör allting konstant även om jag är dödssjuk.. Någon månad senare fick jag träffa en specialistläkare i två timmar som skulle göra en bedömning på vad jag behövde och hon kom bland annat fram till att för att jag ska klara av att gå i terapi behöver jag få flytta hemifrån (taskigt här hemma), och få en trygg miljö.
Fram till detta så hade jag planerat min egen död efter sommaren. Så det var typ min räddning när jag fann mig i den värsta ångesten på dagtid (slapp ju på nätterna tack vare Imovanen), tänkte att snart får jag dö, snart får jag dö.
Nu 2 maj, efter att ha blivit fantastiskt bemött från både psykiatrin (förutom en läkare som försökte få mig att berätta om typ varenda detalj av varenda traumatisk händelse i mitt liv på en sekund) och socialtjänsten så ser jag plötsligt en mening med livet. Men mina panikattacker kvarstår och jag är livrädd för nätterna.
Jag har Imovane hemma och kan få receptförnyelse när som, men jag drar mig från att ta dem just för att jag inte vill bli beroende. Dock eskalerade det förra veckan och mådde så dåligt och sov knappt någonting så blev i princip tvingad till att ta Imovane för att iallafall få sömn. Gjorde det. Tagit dem kanske 4 dagar i rad och slipper vara en slav till sömnen för även om Imovane inte tar bort all ångest för det gör den verkligen inte så somnar man, så kan ägna mig åt intressen på dagtid istället för att flänga runt i stress och rädsla över natten.
När jag förklarade min ångest som finns även på dagtid sa min läkare att det fanns möjlighet att få utskrivet Stilnoct eller Oxascand (tror jag dem heter) men efter googling så sa jag nej tack, och han sa även att det bara skulle vara som nödlösning man inte bearbetar sin ångest utan bara trycker undan den. Så det struntade vi i, och dessutom sa han att jag var så ung så han ville inte ge mig en massa sånt. Hur som helst,
Nu ikväll tänkte jag ta Melatonin och göra det i kanske två-tre dagar för att slippa rädslan över att bli beroende men nu kommer den andra rädslan, rädslan för rädslan och sömnen. Alltså. Jag vet inte var jag ska bli av. Rädslan paralyserar verkligen hela mig och mardrömmarna är så fruktansvärt levande. Sitter med gråten i halsen redan nu, 15.00 för att jag är så rädd inför kvällen. Vill verkligen inte leva ett sånt här liv, då orkar jag inte med det. Snälla. Kom med era bästa tips eller rekommendationer, finns det någon av er som tänker på ett visst sätt när ni har mardrömmar?
Ska troligtvis påbörja EMDR-behandling under sommaren, vilket jag tror är till för personer med PTSD då det är någonting jag kan vara drabbad av vilket känns helt befängt och surrealistiskt... Svårt.
Jag har försökt olika ''andningsmetoder'', bl.a alternate nostrils breathing och gör yoga varje dag. Vad har ni mer för tips? FYI vissa kvällar är jag till och med så rädd för att lägga mig att jag börjar röka (Cigaretter) vilket jag aldrig någonsin gör på dagen, sen röker jag några stycken på rak tills jag mår fruktansvärt illa så jag ska kunna fokusera på något annat än min rädsla. Det är ju helt absurt inser jag nu.
Kom med alla tips och funderingar. Tack
Jag har det senaste året lidit av svåra sömnproblem. Dem blev som värst runt oktober förra året och droppen kom i januari då jag fick åka in till psykakut. Vad som sker är att när jag ska gå för att lägga mig, så får jag sån pulserande hjärtklappning och nästan som ett slags ''rus'' i kroppen. Jag blir livrädd och det är på snudd till att adrenalin fyller hela kroppen. Varför jag blir rädd är för att jag får obehagliga mardrömmar. Jag drömmer dem varje natt och vaknar ofta i panik/gråt, och extremt misstänksam och tror att någon är i mitt rum för att skada mig.
Jag drömmer ofta om en specifik händelse och skedde 2015 och var ett sexuellt övergrepp.
Mina besvär med att vara så rädd för sömnen kom inte förrän nu hösten 2017, alltså trodde jag inte att denna händelsen hade påverkat mig så mycket förutom att jag har svårt att minnas den sommaren över lag och min kompis har berättat att jag grät av rädsla precis dagen efter att han skulle hitta mig. Annars minns jag inget. Undviker aktivt platsen också.
Nu i januari så gjorde sig händelsen påmind återigen precis som många andra nätter då jag vaknat av hjärtklappning och stark panikångest. Efter att ha legat och gråtit i typ 7 timmar (i princip hela natten) så beslöt jag mig för att åka in till psykakut, eller okej - sanningen är att min mor fann mig och ringde dem, (jag är arton år gammal, snart nitton så bor hemma).
Väl där blev jag fantastiskt bemött av en läkare som verkligen lyssnade på mig och som ville att jag skulle få sömn. Har tidigare fått melatonin och lergigan men finns det någon på jorden som någonsin ens märkt av Lergigan undrar jag ibland? Melatonin gör en trött men man kan reglera tröttheten själv vid ångest.
Läkaren skrev ut Imovane till mig och jag var inte alls bekant med denna medicinen och är extremt skeptisk till narkotikaklassat rent generellt då jag är lite av en kontrollmänniska men var desperat. Han trodde att detta skulle få mig att somna och ta bort den värsta rädslan över att vara rädd för att faktiskt blunda och somna in. Det var även den första personen inom vården jag berättade för vad jag varit med om, vilket han uppmuntrade och det var en lättnad samtidigt som det var en helt ny, omtumlande verklighet.
Första kvällen var minst sagt unik, aldrig varit med om något liknande fick hallucinationer och grejer (fick bara det första dagen dock haha), mådde så otroligt bra och sov riktigt bra. Fortsatte gå på dessa någon månad till och från, såg alltid till att ha några dagars uppehåll så jag inte skulle bli beroende då dessa tydligen är vanebildande. Hur som helst så såg han även till att jag skulle få hjälp med mina problem och få gå i terapi. Men självklart är det en process som dröjer.
Han sjukskrev mig omgående då jag är en människa som typ springer och gör allting konstant även om jag är dödssjuk.. Någon månad senare fick jag träffa en specialistläkare i två timmar som skulle göra en bedömning på vad jag behövde och hon kom bland annat fram till att för att jag ska klara av att gå i terapi behöver jag få flytta hemifrån (taskigt här hemma), och få en trygg miljö.
Fram till detta så hade jag planerat min egen död efter sommaren. Så det var typ min räddning när jag fann mig i den värsta ångesten på dagtid (slapp ju på nätterna tack vare Imovanen), tänkte att snart får jag dö, snart får jag dö.
Nu 2 maj, efter att ha blivit fantastiskt bemött från både psykiatrin (förutom en läkare som försökte få mig att berätta om typ varenda detalj av varenda traumatisk händelse i mitt liv på en sekund) och socialtjänsten så ser jag plötsligt en mening med livet. Men mina panikattacker kvarstår och jag är livrädd för nätterna.
Jag har Imovane hemma och kan få receptförnyelse när som, men jag drar mig från att ta dem just för att jag inte vill bli beroende. Dock eskalerade det förra veckan och mådde så dåligt och sov knappt någonting så blev i princip tvingad till att ta Imovane för att iallafall få sömn. Gjorde det. Tagit dem kanske 4 dagar i rad och slipper vara en slav till sömnen för även om Imovane inte tar bort all ångest för det gör den verkligen inte så somnar man, så kan ägna mig åt intressen på dagtid istället för att flänga runt i stress och rädsla över natten.
När jag förklarade min ångest som finns även på dagtid sa min läkare att det fanns möjlighet att få utskrivet Stilnoct eller Oxascand (tror jag dem heter) men efter googling så sa jag nej tack, och han sa även att det bara skulle vara som nödlösning man inte bearbetar sin ångest utan bara trycker undan den. Så det struntade vi i, och dessutom sa han att jag var så ung så han ville inte ge mig en massa sånt. Hur som helst,
Nu ikväll tänkte jag ta Melatonin och göra det i kanske två-tre dagar för att slippa rädslan över att bli beroende men nu kommer den andra rädslan, rädslan för rädslan och sömnen. Alltså. Jag vet inte var jag ska bli av. Rädslan paralyserar verkligen hela mig och mardrömmarna är så fruktansvärt levande. Sitter med gråten i halsen redan nu, 15.00 för att jag är så rädd inför kvällen. Vill verkligen inte leva ett sånt här liv, då orkar jag inte med det. Snälla. Kom med era bästa tips eller rekommendationer, finns det någon av er som tänker på ett visst sätt när ni har mardrömmar?
Ska troligtvis påbörja EMDR-behandling under sommaren, vilket jag tror är till för personer med PTSD då det är någonting jag kan vara drabbad av vilket känns helt befängt och surrealistiskt... Svårt.
Jag har försökt olika ''andningsmetoder'', bl.a alternate nostrils breathing och gör yoga varje dag. Vad har ni mer för tips? FYI vissa kvällar är jag till och med så rädd för att lägga mig att jag börjar röka (Cigaretter) vilket jag aldrig någonsin gör på dagen, sen röker jag några stycken på rak tills jag mår fruktansvärt illa så jag ska kunna fokusera på något annat än min rädsla. Det är ju helt absurt inser jag nu.
Kom med alla tips och funderingar. Tack
