Arvsrätt

Jag, min man och mina 31-åriga barn har hamnat i ett känslomässigt dilemma. Bakgrunden är följande: barnens far och jag skiljdes när barnen var knappt 8 år. Vi hade delad vårdnad men pga pappans arbetstider var vi överens om att barnen skulle bo hos mig och besöka honom varannan helg samt semestrar och långledigheter. Jag träffade något år efter skiljsmässan en ny man och vi flyttade till en ny bostad tillsammans med barnen. Förhållandet till min fd man och hans nya sambo var mycket gott. Min sambo hade kanske lite svårt i början att plötsligt få, inte bara mig, utan en hel familj men eftersom han inte ville ha egna barn gled han snabbt in i "second hand" föräldraskap. Året när barnen skulle fylla 15 gick deras pappa hastigt bort i cancer, en fruktansvärd chock för oss alla. 5 år senare gifte jag och min sambo oss och det är nu som situationen förändras. Min man blir naturligtvis mer och mer fäst vid mina barn och de älskar honom, inte som pappa för de kommer aldrig någonsin att glömma sin biologiska pappa, men de ser min man som en i familjen och han ser dem likadant. Nu börjar vi bli äldre, jag fyller 60 till hösten, och vi börjar tänka på vad som händer när vi inte lever längre. Min man vill att mina barn ska ärva honom men då måste vi skriva testamente med allt vad det innebär med jurister, kostnader och att man måste se till att verkligen få med allt vad vi vill. Dessutom är mitt krav för testamente att barnen avstår från sitt arv tills vi båda är borta. Då dök tanken upp härom veckan: adoption av barnen hade löst alla problem. Vi har delgivit barnen om våra tankar och de förstår det juridiska. Men känslomässigt är de väldigt förvirrade, oroar sig för att de sviker sin döde far och att deras släktskap med honom ska försvinna. Har någon varit i vår situation och vad kan ni ge för råd?

Är barnet 31 år och bor hemma hos er?

never mind , trött i huvet idag

Nej nej, båda barnen är gifta och det ena har t o m barn.

Du och din man ärver varandra, dina barn är dina särkullbarn och har rätt till sitt arvet efter dig och direkt efter att du dött, det kan du inte villkora bort vad jag vet.
Du kan avtala om avstående av arv från din man till förmån för dina barn som alternativ lösning till adoption. Men dom kan inte kräva att få det direkt om du inte avtalat så.
Har din man barn så har dessa arvslott efter honom.

Hämta hem en mall och skriv ett eget testamentet eller avtal, sedan ber du (betalar för) jurist granska dess giltighet.

Jo vi har nog ganska klart för oss det juridiska och för att få exakt som vi vill, dvs att min man ska ärva mig och sedan barnen honom verkar adoption vara bästa lösningen. Då har barnen precis samma förutsättningar som om de hade varit våra gemensamma barn. Visst kan man skriva ett testamente men då måste vi ha en massa klausuler t ex att barnen ska få ut sitt arv först när vi båda är borta. Men det är egentligen inte det juridiska mitt inlägg handlar om utan det känslomässiga, att mina barn känner det lite som att de sviker sin döda pappa, att de plötsligt får en ny far. Alla inlägg om adoption av styvbarn jag läst om på nätet handlar om barn till en biologisk far som inte haft kontakt med sina barn och därmed känns faktumet att få en ny far kanske inte så konstigt för barnen. Men här handlar det om adoption av två vuxna barn som har haft en far som visserligen inte är i livet längre, men som de älskade. Min man har funnits där hela tiden och de älskar honom men har nog aldrig sett honom som pappa, mer som min man och en väldigt kär vuxen

Ni är medvetna om att vid en eventuell adoption försvinner även barnens automatiska arvsrätt till andra personer på biologiska faderns sida antar jag?

Mycket intressant frågeställning.

Jag har hört om flera likadana fall tidigare med blandade resultat. Ett väldigt tragiskt sådant här det ju skrivits om mycket i tidningarna senaste halvåret, antar att du vet vilket jag menar...

Det finns mycket rättsligt att se upp för, inte minst vid en situation som denna.

Du skriver att det av dina barn har egna barn? Detta måste ni vara ytterst försiktiga med att inte nämna i dokumenten om ni bestämmer er för att gå vidare på denna krokiga och riskabla väg.

Jag kan nu meddela att vi valt adoption, dotterns adoption har gått igenom och vi väntar på sonens. Han bor i en storstad där Tingsrätten har mer att göra och inte prioriterar adoptioner . Men med adoptionen får vi som vi vill ha det, mina barn blir automatisk arvingar till sin styvfar (min man). Deras biologiska pappa dog 2001 så varken vi eller barnen såg något hinder till adoptionen. Möjligtvis kände de lite att de svek sin pappa men vi har förklarat om och om igen att detta bara är juridiskt, blodsbandet förändras inte ett dugg. Nu har båda mina barn fått barn, totalt 3 stycken och även om min man känt sig som farfar/morfar hela tiden tror jag adoptionen ytterligare stärker banden

Den problematik jag spontant kan se är om dem biologiska fadern har några släktingar kvar i livet där dina barn, vid släktingens bortgång, skulle ärva, t.ex. farmor/farfar/farbror etc. Genom adoption utsläcks denna arvsrätt.

Barnens biologiska pappa var enda barnet, hans föräldrar dog före honom och han ärvde dem naturligtvis. När han själv dog ärvde barnen honom. De enda släktingar som finns (eller möjligtvis fanns) är en farbror o nån moster till deras biologiska pappa men där finns barn o barnbarn så ingen arvsrätt där. Det fanns en barnlös moster till barnens farfar som de för ca 15 år sedan faktiskt var arvsberättiga till men hon hade valt att testamentera allt till barnens farfars kusin och hans barn. Så adoptionen har inte berövat dem något i den vägen. Kan också meddela att även sonens adoption nu är klar.

Och jag märker hur glad min man är över att han faktiskt nu kan kalla dem VÅRA barn, inte bara mina. Efter 24 år har de självklart en nära relation, lika stark som om han hade varit deras biologiska pappa.