Den encyklopediska definitionen "retorik" verkar vara något i stil med "talarkonst", dvs att man bör tala med sådana medel att man övertygar. Den definitionen har jag inget problem med. Hur man bör uttrycka sig beror då på åhöraren. Vänder man sig till forskare exempelvis bör man väl formulera sig så som görs i forskarrapporter.
Men i Sverige finns det ett antal "retorikrådgivare", som utger sig för att veta bäst vilken sorts retorik man ska ha. Jag var på en sådan föreläsning 2014 nån gång. Föreläsningen vände sig till nyföretagare men handlade om retorik i största allmänhet. Minns inte vad hon hette men nu när jag googlar ser jag att det KAN ha varit Jonna Nyberg från Retorikverkstaden AB, även om jag minns henne som mulligare och snyggare. På hennes hemsida ser jag nu att Jonna är utbildad på Södertörn vilket kan förklara ett och annat.
Retorikrådgivaren ifråga påstod hursomhelst att tonalitet är det enda viktiga. Man ska ALLTID spela på känslor först och främst, så att man vinner åhörarens empati. Det var till och med bättre att framstå som sympatisk, än att eftersträva någon sanning (som ändå alltid var relativ, menade hon).
När det var dags för frågestund, frågade jag om hennes råd även gäller åhöraren. Dvs är det önskvärt att bejaka sitt känslotänkande och lyssna in en tonalitet i det folk säger, eller är det klokare att försöka förstå vad de faktiskt menar och analysera huruvida det är sant och relevant? Hon undvek frågan.
I slutet fick deltagarna boken "Snacka snyggt" av Elaine Bergkvist Svärd som hon tyckte var en bra retorikguru.
Jag kan inte hålla med om det som sades på kursen. Det finns vissa sanningar som ibland kan vara relevanta, men som av olika skäl är så kontraintuitiva att de inte går att lägga fram så att de känns sympatiska, ens om man försöker. Om något har med känsliga ämnen att göra, exempelvis. Såsom sex (speciellt tabubelagd sex såsom kombinationen barn + sex eller kombinationen betalning + sex) eller nazism. Ponera exempelvis att någon frågar "vilken är den snyggaste uniformen av dessa tre", och det visar sig att Gestapo-uniformen de facto är snyggare än FN-uniformen, hur säger man då det på ett sätt som enligt Södertörns retorikregler kan uppfattas utstråla en nazistglorifierande tonalitet? Möjligtvis kan man komma runt frågan genom att efter erkännandet "Gestapo-uniformen är snyggast" lägga till en friskrivelse "trots att nazismen var fruktansvärd", men vad händer om svarsenkäten bara ger möjlighet att välja ett svarsalternativ, och inte ger rum för sådana brasklappar? Ska man då FÖRNEKA SANNINGEN genom att hitta på något typ "jag kan inte tycka att den här är snygg med tanke på vad den står för", och därmed modifiera den vedertagna definitionen av ordet snygg, som ju inte tar sådana saker i åtanke? (Observera att exemplet med nazistuniformen bara var ETT av många tänkbara exempel på när en sanning KÄNNS farlig trots att den ÄR rätt)
Förra gången när jag startade en tråd om dagens postmodernistiska retorik, angrep jag retoriken som sådan, vilket gjorde att tråden censurerades från Flashbacks språkforum. Nu har jag ändrat mig. Retorik i sig, alltså riktig retorik, är det säkert inget fel på - det är bara entrismens postmodernistiska variant på retorik som är problematisk.
Men bevisligen är det Södertörn-retoriken som används av alla aktörer på det som vissa kallar "pk-scenen", dvs den politiska ankdammen. När sa någonsin en politiker något som INTE främst vädjar till väljarnas känslor? Kanske har det någon gång gjorts, men journalisterna släpper väl inte fram uttalandet isåfall, eller så skandaliseras det. Journalisterna har en enorm möjlighet att genom klippteknik mm skildra hur man "ska" reagera på politikers och andras uttalande, och nu när dessa endast godkänner TONALITETEN i det som sägs, vilken sorts politiker kommer väljarna då rösta på? Jo de som främst spelar på känslor, snarare än de som vågar kavla upp ärmarna och ta itu med de svåra problem som man riskerar få skit för oavsett hur man tacklar dem. Journalisternas "värdegrund" gör med andra ord att vi kommer få politiker som avstår från att ta i de svåra frågorna för att hellre kunna stå och se snälla och naiva ut och prata om att man ska vara snäll och att vi ska ha miljö och fred och ta hand om de svaga och blablabla, än politiker som har hjältemod och vågar tackla de tunga frågorna såsom IS, organiserad brottslighet etc.
Men i Sverige finns det ett antal "retorikrådgivare", som utger sig för att veta bäst vilken sorts retorik man ska ha. Jag var på en sådan föreläsning 2014 nån gång. Föreläsningen vände sig till nyföretagare men handlade om retorik i största allmänhet. Minns inte vad hon hette men nu när jag googlar ser jag att det KAN ha varit Jonna Nyberg från Retorikverkstaden AB, även om jag minns henne som mulligare och snyggare. På hennes hemsida ser jag nu att Jonna är utbildad på Södertörn vilket kan förklara ett och annat.
Retorikrådgivaren ifråga påstod hursomhelst att tonalitet är det enda viktiga. Man ska ALLTID spela på känslor först och främst, så att man vinner åhörarens empati. Det var till och med bättre att framstå som sympatisk, än att eftersträva någon sanning (som ändå alltid var relativ, menade hon).
När det var dags för frågestund, frågade jag om hennes råd även gäller åhöraren. Dvs är det önskvärt att bejaka sitt känslotänkande och lyssna in en tonalitet i det folk säger, eller är det klokare att försöka förstå vad de faktiskt menar och analysera huruvida det är sant och relevant? Hon undvek frågan.
I slutet fick deltagarna boken "Snacka snyggt" av Elaine Bergkvist Svärd som hon tyckte var en bra retorikguru.
Jag kan inte hålla med om det som sades på kursen. Det finns vissa sanningar som ibland kan vara relevanta, men som av olika skäl är så kontraintuitiva att de inte går att lägga fram så att de känns sympatiska, ens om man försöker. Om något har med känsliga ämnen att göra, exempelvis. Såsom sex (speciellt tabubelagd sex såsom kombinationen barn + sex eller kombinationen betalning + sex) eller nazism. Ponera exempelvis att någon frågar "vilken är den snyggaste uniformen av dessa tre", och det visar sig att Gestapo-uniformen de facto är snyggare än FN-uniformen, hur säger man då det på ett sätt som enligt Södertörns retorikregler kan uppfattas utstråla en nazistglorifierande tonalitet? Möjligtvis kan man komma runt frågan genom att efter erkännandet "Gestapo-uniformen är snyggast" lägga till en friskrivelse "trots att nazismen var fruktansvärd", men vad händer om svarsenkäten bara ger möjlighet att välja ett svarsalternativ, och inte ger rum för sådana brasklappar? Ska man då FÖRNEKA SANNINGEN genom att hitta på något typ "jag kan inte tycka att den här är snygg med tanke på vad den står för", och därmed modifiera den vedertagna definitionen av ordet snygg, som ju inte tar sådana saker i åtanke? (Observera att exemplet med nazistuniformen bara var ETT av många tänkbara exempel på när en sanning KÄNNS farlig trots att den ÄR rätt)
Förra gången när jag startade en tråd om dagens postmodernistiska retorik, angrep jag retoriken som sådan, vilket gjorde att tråden censurerades från Flashbacks språkforum. Nu har jag ändrat mig. Retorik i sig, alltså riktig retorik, är det säkert inget fel på - det är bara entrismens postmodernistiska variant på retorik som är problematisk.
Men bevisligen är det Södertörn-retoriken som används av alla aktörer på det som vissa kallar "pk-scenen", dvs den politiska ankdammen. När sa någonsin en politiker något som INTE främst vädjar till väljarnas känslor? Kanske har det någon gång gjorts, men journalisterna släpper väl inte fram uttalandet isåfall, eller så skandaliseras det. Journalisterna har en enorm möjlighet att genom klippteknik mm skildra hur man "ska" reagera på politikers och andras uttalande, och nu när dessa endast godkänner TONALITETEN i det som sägs, vilken sorts politiker kommer väljarna då rösta på? Jo de som främst spelar på känslor, snarare än de som vågar kavla upp ärmarna och ta itu med de svåra problem som man riskerar få skit för oavsett hur man tacklar dem. Journalisternas "värdegrund" gör med andra ord att vi kommer få politiker som avstår från att ta i de svåra frågorna för att hellre kunna stå och se snälla och naiva ut och prata om att man ska vara snäll och att vi ska ha miljö och fred och ta hand om de svaga och blablabla, än politiker som har hjältemod och vågar tackla de tunga frågorna såsom IS, organiserad brottslighet etc.