Starta relation med singelmamma

Du menar alltså att det skulle vara lätt får mammor att träffa betydligt yngre snygga killar som inte vill ha egna barn men vara plastpappor...?? I vilket universum då??

Och det verkar finnas ganska gott om unga tjejer som vill bli ihop med pappor och bli styvmammor så länge det finns möjlighet till en gemensam bebis inte alltför långt in i framtiden...

Män som vill ha barn växer inte på träd. Män som är bra pappor växer inte heller på träd. Hittar man en man som bevisligen vill ha barn och desutom är hyfsad på att ta hand om den är det nog ganska många som känner att man fått tag på en vinstlott. Ända tills bio-mamman dyker upp, men då kan man ju alltid skriva av sig på familjeliv...

Ja och vissa röster påstår att Thai och ryskor är golddiggers.
Håller helt med ditt resonemang vad gäller lågbetalda kvinnor, vem kan klandra dem egentligen då de kanske inte har kapaciteten eller motivationen att förbättra sin situation på egna ben.

Jag vill dock dra resonemanget ett steg längre. De singelmorsor som har ett välbetalt arbete och har råd med villan och bilen själv söker däremot ingen plastfarsa som kan hjälpa henne dela på utgifterna. Nej den välbeställda singelmorsan kräver en rik snubbe med ett lönsamt eget ftg eller i chefspositon. Hon accepterar ingen som har det sämre ställt än henne för då förblir hon singel.

Du låter verkligen cynisk, men jag kan samtidigt förstå var det kommer ifrån.

Jag som är mamma, och singel, tänker såhär: Den dagen jag kliver in i en ny relation så ska den personen vara beredd på att han kliver in i en redan existerande familj. Och blir man sedan en gemensam familj, ja självklart delar man på allt? Precis som man gör om man skapar en familj utan redan existerande barn.

Jag var ett kort tag tillsammans med en kille som i början verkade införstådd med det, mitt barn var då två år gammal. Men det gick ganska snabbt att förstå att han egentligen inte hade en aning om vad han gav sig in på. Han klarade verkligen inte av att umgås med mitt barn, han tyckte mest att han bara var i vägen. Mot slutet ignorerade han t.o.m mitt barn, enda gången han sa något till honom var när han skulle "säga åt" honom vad han inte fick göra. Han blev svartsjuk för att jag och mitt barn "satt ihop" (han verkade tro att man lämnar ifrån sig en tvååring hela tiden för att ha "egentid" tillsammans) och beklagade sig konstant över att jag la mig tidigt eftersom mitt barn vaknar mellan 4 och 6 varje morgon. Han ville helt enkelt fortsätta dricka sig aspackad ensam framför datorn och sova bort hela dagarna när han var ledig - det funkar inte längre om man väljer att gå in i ett förhållande med någon som redan har barn. Den som kommer in i den redan existerande familjen får anpassa sig.

Min förra relation skrämde bort mig totalt från att ens överväga att dejta igen. Att ha smä barn och träffa någon är inte frestande alls, så jag lär vara singel fram till att han är tonåring hahah.

Man verkar förutsätta att den tänkta singelmamman har hela vårdnaden om barnen? Tänk istället att hon har varannan vecka och den nya kaarn som även han har ett fruktsamt liv bakom sig har barn. Haja guldläget att synka veckorna så att båda två är barnfria vartannan vecka! Ung på nytt, men med alla fördelar med barn kvar!

Ts nämner att det handlar om ensamstående singelmammor.

Jag har fått lite erfarenhet i detta ämne de senaste åren, och jag kan säga att det INTE stämmer. Inte i de fall som jag har upplevt, i alla fall.

I stället så är det precis tvärtom. Kvinnor utan barn anstränger sig mycket mer för sin man, även om man endast ser till den lilla tid och kraft som mammorna har över efter allt som barnen kräver. Mammorna ger absolut noll ”kompensation” för alla krav och begränsningar som deras situation gör att mannen måste leva med. Mammor ger MINDRE än kvinnor utan barn gör, inte mer.

Kvinnor utan barn har som regel inställningen att de värdesätter sin man, och att de anstränger sig för att han skall känna sig nöjd och stanna med dem. Män utan barn har givetvis samma inställning tillbaka. Det är så normala, barnlösa relationer fungerar.

Det är därför som män utan barn ofta blir så olyckliga tillsammans med mammor. Mannen går in i relationen med samma inställning och förväntningar som i fråga om en normal relation. Han värdesätter sin kvinna, och anstränger sig för att hon skall känna sig nöjd och stanna med honom. Men mammor ger INTE det samma tillbaka.

Tvärtom. Deras fokus är endast deras barn (och ofta dem själva). Visst, även mammor gillar romantik, uppskattning och bekräftelse. De söker uppvaktning, gemenskap, närhet, sex och att känna sig sedda av en man. De kan ibland, inledningsvis, ge mer än de kräver tillbaka. Men efter att de har fått barn, så har deras hela fokus skiftat. De kommer ALDRIG mer att kunna känna likadant inför en man, som tidigare. Mannen blir alltid endast ett tillval. De starka känslor som de tidigare kunde känna för en man, ockuperas nu av barnet/barnen. Även om det rör sig om helt olika plan, och helt olika känslor, så har de förlorat förmågan att känna på samma sätt för en man.

Mammorna vet mycket väl hur de flesta barnlösa män ser på dem. De är väl införstådda med att deras situation överlag ses som en nackdel, och att många barnlösa män väljer bort dem för seriösa relationer. Samtidigt så inser det att en barnlös man kan göra mycket mer för dem, än en man med barn. Även män med egna barn väljer ofta en barnlös kvinna, om de kan få en sådan. TROTS det så är mammor inte beredda att göra något extra, jämfört med kvinnor utan barn. Det beror på inställningen som jag beskrev i stycket ovan. Mannen är alltid ett tillval, och utbytbar, eftersom de inte längre kan känna djupt och starkt.

Många av dessa mammor känner sig svikna och sårade av tidigare män. Vissa har blivit lämnade, bedragna eller försummade i tidigare relationer. Andra har själva personlighetsdrag och olika typer av problematik som gör att män inte vill stanna med dem. Som regel har de för länge sedan givit upp hoppet om äkta romantik, drömprins och kärleksäktenskap. Ofta har de träffat sitt livs kärlek för länge sedan, och ingen ny man kan längre ta den platsen. Speciellt om de även har varit gifta tidigare. Även om de inte har det, så har barnen blivit deras livs kärlek, och därför så tänker de intelängre likadant om män.

Mammor är inte hemska och elaka. De gör ofta så gott de kan. Men för en barnlös man, som söker äkta kärlek så som han är van vid från relationer med kvinnor utan barn, så är det som regel en form av självskadebeteende, att investera känslomässigt i en mamma.

Endast om mannen är fullt medveten om att det INTE kommer några som helst fördelar, samtidigt som han är helt kapabel att ta alla nackdelar utan att må dåligt, så är det en bra ide att satsa långsiktigt med en mamma.

Drömmande, fantasier och önsketänkande som i inlägget jag citerade, kommer ofelbart att resultera i djup besvikelse. Åtminstone om vi talar om en normal, svensk mamma.

Jag vill inte smutskasta eller pissa på någons parad, utan endast ge goda råd till mina bröder. Den som verkligen vill satsa på en seriös relation med en mamma, skall naturligtvis göra så. Men jag tror det är bra att ta del av andras erfarenheter först, för att få rätt förväntningar.

Jag förstår dig. Jag förstår varför du tänker som du gör, då du har fullt fokus på mammarollen, och inte känner något behov av, eller ens önskan om, en normal kärleksrelation. Jag tycker att du visar ansvar och omtanke om männen, och ditt eget barn, när du väljer att avstå från relationer.

Då du inte önskar en relation, så blir min fråga enbart retorisk. Men eftersom en del andra kvinnor i din situation trots allt söker män och relationer, så tänker jag att din åsikt kan vara belysande...
Utifrån det jag har citerat: Vilken normal (bra) man skulle vilja gå in i en relation på de villkor som du ställer upp?

En man utan barn, som kan ägna 100% fokus åt er romantiska relation, kommer givetvis antingen att välja bort ett sådant upplägg (om han är smart och emotionellt välfungerande), eller delta i relationen såsom en ständigt missnöjd, olycklig och dålig partner (om han är dum och/eller har någon form av självdestruktiv läggning). Det säger sig självt, att en man med andra, bättre valmöjligheter inte kommer att kunna känna sig nöjd med det upplägg och den inställning som du levererar. Kvar blir endast bottenskrapet, som du sannolikt inte vill ha. Alkoholister och andra missbrukare, fetton, väldigt fula/oattraktiva män, män som är arbetslösa eller jobbar på typ lager/Samhall, puckon, känslomässigt inbundna, astråkiga etc etc.

Eftersom du själv har valt bort relationer, så får du svara såsom djävulens advokat. Kanske kan du minnas hur du tänkte när du inledde den relation som du beskrev i ditt inlägg. Kanske har du hört hur andra kvinnor i din situation, som ändå väljer att försöka ha relationer, resonerar.
Hur tänker man som kvinna, när man tror att man kan få en bra relation med en bra man, utifrån det upplägg och den inställning som du beskriver?

Är det lite som att spela på Lotto, där man hoppas hitta mannen på miljonen som är bra men trots det ser ditt upplägg som sitt drömscenario?

Är det så att man anser sig ha något helt unikt, som är värt så mycket för mannen att han accepterar allt du beskriver och ändå känner sig nöjd och glad?

Eller är det så att man lever i en drömvärld, långt borta från verkligheten och utan att över huvud taget tänka på män såsom tänkande och kännande varelser?

Men slutar aldrig förvånas.

För att nyansera lite... Jag har aldrig varit så förälskad som i mannen jag träffade några år efter min skilsmässa med barnens pappa. Helt upp över öronen tokkär. Betydligt mer än vad jag var med min exman. Men - han var ändå prio två. För kärleken till barnen har en helt annan skala.

Har man inte blivit dåligt behandlad behöver man inte alls vara skadad eller desillusionerad. Däremot är man van att klara sig själv och ta fullt ansvar för en familj vilket en barnlös person inte kan förstå fullt ut vad det innebär.

Jag tror det är jäkligt svårt att ha en relation med så olika förutsättningar, så jag håller med om dina slutsatser. Men inte riktigt om problembeskrivningen.

Vad finns det som attraherar då med att dejta en singelmorsa istället för en barnlös singel? Är det på något sätt attraktivt eller är barnen och familjelivet med nån annans ungar bara en nackdel?

Det finns trots allt fördelar.

Om man själv är ute efter att slå sig till ro, och bilda familj, så kan det finnas fördelar med någon som redan är en mamma:
Om hon blev färdig med uteliv och sexuella eskapader/bekräftelsebehov innan hon skaffade barnet, så kan hon vara stabil och mogen, samt redan van vid ett trivsamt familjeliv.
Hon vet redan hur ett barn påverkar en relation, och är därför beredd på omställningen.
Man kan studera i förväg, om hon verkar vara en bra mamma.
Hennes kropp har redan burit ett barn. Därför så kan man gå på det man ser, utan att behöva ta höjd för ett dag-till-natt-förfall av kroppen efter ytterligare barn.
Kort sagt, man kan delvis få facit i hand i förväg, och slippa oroa sig för diverse fysiska och psykiska helomvändningar vid familjebildning.

Såklart finns risken att en ny familj ger oväntade utfall i fråga om ovanstående, men risken kan nog i alla fall anses minska.

Nej, mammor är en "no go zone".tror inte jag vill ha nått barn själv så varför skulle jag då vilja ha en annans barn.måste vara rejäla ynkryggar som väljer det.