Jag har analyserat detta begrepp med ensamstående mammor som skaffar en ny partner och vad man som man bör ha i åtanke om man väljer att göra detta.
Nu drar jag inte alla singelmorsor över en kam så det behöver ni inte ens kommentera om ni känner er träffade och detta inlägg gäller inte s.k. white-trash snubbar som lever på soc eller är kriminella utan män med en någorlunda hygglig inkomst, ordnat boende, körtkort, bil etc.
Jag tror det finns en hel del ensamstående kvinnor med barn som aktivt söker en ny partner för att de ser en hel del fördelar med detta. För det första tror jag att en hel del ser det till en ekonomisk fördel. Att vara ensamstående, jobba (kanske på ett underbetalt yrke likt hemtjänst eller liknande) och försöka försörja ett, två eller kanske tre ungar kan knappast vara enkelt. Då vore det ju ett guldläge om det kom in en man med en inkomst på, låt säga 25.000 - 30.000 kr i månaden att bidra med till hushållet. Lägg därtill att han har bil och liknande. Vips så blir det också mycket lättare att kunna ta banklån gemensamt för att finansiera en flytt från den sunkiga lägenheten till att köpa en villa i förorten. Att mannen själv redan har en insatslägenhet gör ju inte saken sämre för då kan han ju sälja den och investera de pengarna i det nya huset, möbler etc.
Kvinnan kan lägga över en del av arbetsbördan på mannen vad gäller att köra ungarna till förskolan, skolan, träningen och liknande. Man har nu varsin bil så det blir nog inga problem med den biten. Håller bilen på att gå sönder får mannen ta en koll på den och se om han kan laga den annars blir det en tur och lämna in den på mekonomen för service och reparation som man delar på såklart.
Märkeskläder, skor, hygien, teknikprylar såsom datorer, surfplatta, ny iphone och liknande ska delas jämt mellan båda partners eftersom man numera bor och lever tillsammans. Jackpot! Här finns massor att spara för den tidigare ensamstående kvinnan.
Semesterresor ska givetvis göras TILLSAMMANS! Även här får man dela på utgifterna och barnen ska med såklart (även om det ibland kan tyckas att de är väldigt otacksamma och inte uppskattar allt man har lagt ut på denna resa).
Hushållsutgifterna delar man såklart också på nu när man lever som en familj. Lån, el, försäkringar, bilskatt, bredband, tv-avgift... you name i´t. Allt utgifter delar man på!
När kidsen blir lite äldre och närmar sig 15 år så ska det införskaffas mopeder. Då ska det gemensamt köpas in eu moppar med utrustning såsom hjälm, lås, AM kort, försäkring. Allt delas givetvis här med. Kör sen ungen sönder moppen får "plastpappan" laga det eller lämna in den på service.
Så till min fråga. Tänker jag fel eller tror ni att vissa kvinnor resonerar såhär? Personligen vet jag flera stycken som gjort denna resa och numera lever gott. Sen känner jag förvisso till de som fortfarande efter flera år försörjer sig och sina barn med socbidrag och inte sökt efter nytt sällskap.
Nu drar jag inte alla singelmorsor över en kam så det behöver ni inte ens kommentera om ni känner er träffade och detta inlägg gäller inte s.k. white-trash snubbar som lever på soc eller är kriminella utan män med en någorlunda hygglig inkomst, ordnat boende, körtkort, bil etc.
Jag tror det finns en hel del ensamstående kvinnor med barn som aktivt söker en ny partner för att de ser en hel del fördelar med detta. För det första tror jag att en hel del ser det till en ekonomisk fördel. Att vara ensamstående, jobba (kanske på ett underbetalt yrke likt hemtjänst eller liknande) och försöka försörja ett, två eller kanske tre ungar kan knappast vara enkelt. Då vore det ju ett guldläge om det kom in en man med en inkomst på, låt säga 25.000 - 30.000 kr i månaden att bidra med till hushållet. Lägg därtill att han har bil och liknande. Vips så blir det också mycket lättare att kunna ta banklån gemensamt för att finansiera en flytt från den sunkiga lägenheten till att köpa en villa i förorten. Att mannen själv redan har en insatslägenhet gör ju inte saken sämre för då kan han ju sälja den och investera de pengarna i det nya huset, möbler etc.
Kvinnan kan lägga över en del av arbetsbördan på mannen vad gäller att köra ungarna till förskolan, skolan, träningen och liknande. Man har nu varsin bil så det blir nog inga problem med den biten. Håller bilen på att gå sönder får mannen ta en koll på den och se om han kan laga den annars blir det en tur och lämna in den på mekonomen för service och reparation som man delar på såklart.
Märkeskläder, skor, hygien, teknikprylar såsom datorer, surfplatta, ny iphone och liknande ska delas jämt mellan båda partners eftersom man numera bor och lever tillsammans. Jackpot! Här finns massor att spara för den tidigare ensamstående kvinnan.
Semesterresor ska givetvis göras TILLSAMMANS! Även här får man dela på utgifterna och barnen ska med såklart (även om det ibland kan tyckas att de är väldigt otacksamma och inte uppskattar allt man har lagt ut på denna resa).
Hushållsutgifterna delar man såklart också på nu när man lever som en familj. Lån, el, försäkringar, bilskatt, bredband, tv-avgift... you name i´t. Allt utgifter delar man på!
När kidsen blir lite äldre och närmar sig 15 år så ska det införskaffas mopeder. Då ska det gemensamt köpas in eu moppar med utrustning såsom hjälm, lås, AM kort, försäkring. Allt delas givetvis här med. Kör sen ungen sönder moppen får "plastpappan" laga det eller lämna in den på service.
Så till min fråga. Tänker jag fel eller tror ni att vissa kvinnor resonerar såhär? Personligen vet jag flera stycken som gjort denna resa och numera lever gott. Sen känner jag förvisso till de som fortfarande efter flera år försörjer sig och sina barn med socbidrag och inte sökt efter nytt sällskap.