Ni som är sexualsadister, hur känns det efter sexet?

Nu menar jag alltså sexuellt våld och tvång utan samtycke. Tanken slog mig häromdagen när jag läste om Peter Madsen. Eller det har kanske slagit mig tidigare också, hur som helst: De flesta tycker att sex ska vara en upplevelse som är bra för båda. Sadister och masokister är oxkså eniga om det och ger varandra samtycke till att ge och få smärta.
Men sexuellt våld med tvång och utan samtycke? OK, jag ponerar att de dyker upp en tanke son går vidare som hos alla andra. Man blir kåt och vill ha sex helr enkelt. så långt är allt gott och väl. Men efteråt? De flesta ligger väl kvar en stund tillsammans, tar en cig och trivs tillsammans.

Vad gör ni efter sxet? Tar en cig och trivs med dig själv? Eller tänker du:"Näfyfan, vad har jag gjort? Aldrig mer? Ni som lever i förhållanden, hur gör ni? Ligger ni kvar bredvid er fru och tar en cig och se henne darra och gråta och blöda och fråga:"Det här kan du kanske lära dig att tycka om?

Känslan efter att utsatt någon för sexuellt våld mot någons vilja, det är den jag ubdrar över. Glad? Nöjd? Ånger? Likgiltighet? Tillfredsställd? Otillfresstaälld. Berätta, skulle bra gärna vilja höra om vad ni tycker.

Psykopater har inget samvete. Alla andra livsformer är endast ett objekt i deras ögon.

Vad för slags definition av "sadist" och "masochist" är det du använder, som implicerar att alla sådana är "eniga" om behovet av samtycke? RFSUs? Påståendet är lika dumt som att t ex säga "alla bögar är överens om att man ska använda kondom, använder man inte kondom är man inte en riktig bög".

Ordet "sadist" kan dels syfta på aktiviteten, och dels på den psykiatriska diagnosen "sexual sadism". Dessa är inte synonyma. En psykiatrisk diagnos handlar om något problematiskt. Men all sadism omfattas inte av diagnoskriterierna. Alla sadister är alltså inte sjukliga. Peter Madsen lider med största sannolikhet av diagnosen "sexual sadism".

Båda ovannämnda definitioner kan förekomma antingen med och utan samtycke. En sjuklig sexualsadist kan alltså förespråka vikten av samtycke, även om han av någon anledning (exempelvis maniskt starkt begär) ändå inte kan bärga sig från att utöva sadism på ett sätt som inte omfattas av samtycke.


Du tror kanske att bara för att man tänder på sadism, så saknar man empati? Så är det hursomhelst inte. Vissa sadister är lika empatiska som de flesta är. Samtidigt finns det också både sadister och icke-sadister som saknar empati. Verkligheten har många nyanser.

Hur en sadist betraktar sin handling har lika många olika svar som det finns sadister. Vissa skäms säkert för sin läggning, det gäller många som är annorlunda. Men om man betänker att samtycke faktiskt finns så är det man gjort kanske inte problematiskt? Masochisten kanske hade träffat nån annan sadist ifall man själv inte ställde upp, och den sadisten kanske hade varit ännu hårdare? Isåfall har man ju agerat etiskt gott. Om man nu ens menar att det är problematiskt att bidra till att en masochist får leva ut sin masochism.

Gränsdragningen mellan vad som är okej och inte i BDSM-världen brukar dras utifrån orden "safe, sane & consentual". Eller RACK.


Mot någons vilja? Är partnern masochist är det möjligt att personen går med även på saker som den skadas av. Det är exempelvis inte omöjligt att Kim Wall kan ha varit en sjuklig sexualmasochist och faktiskt ville bli mördad. Ovanligt förstås, men inte omöjligt. Det finns ju uppmärksammade fall där personer har tillåtit sin partner att skära loss och äta upp vederbörandes kuk, exempelvis.

Är det okej att bidra till något som skadar personen, bara för att personen har godkänt det? Det juridiska svaret återfinns i BrB 24:7, som säger att man kan samtycka till något som annars är olaglig misshandel, "om det inte är uppenbart oförsvarligt". Det är alltså de politiskt tillsatta nämndemännen (jihadisten i Centerpartiet m fl) som ska avgöra vad som är försvarligt och oförsvarligt.


Du får lika många olika svar som om du skulle fråga hur folk känner efter vanligt sex. Några är säkert glada och nöjda. Andra knull kan ha gett ånger eller likgiltlighet. För det finns som sagt ingen direkt koppling mellan sadistisk läggning och benägenhet till ånger.

Det euforiska rus som en sexualsadist kan känna efteråt, speciellt när det är så starkt att det ger en dissociativ känsla, kallas "domspace" så det kan du googla på.

Vad kallas motsatsen till psykopat då, dvs en person som grubblar och skäms över allt den nånsin gjort trots att folk säger att "det är lugnt, chilla"?

Då är man ett offer och lovligt byte för psykopaten.

Empat.

Och kan även "empatism" gå för långt?

Beror på vad du menar med "gå för långt". Nog i det hänseendet att det kan vara oerhört skadligt/farligt för empaten om den har att göra med en psykopat.

Man kan alltså aldrig vara överdrivet empatisk? Kan hitta på ett exempel för att tydliggöra. Om en person grubblar över minsta lilla, såsom att man råkat trampa på myror när man gick till affären, om man var tillräckligt artig när man mötte grannen i porten, att man skäms för att man inte hade råd att lägga pengar i nån insamlingsbössa, etc. Om man under sexet var tillräckligt lyhörd, knullade tillräckligt fort, om man verkligen gjorde allt man kunde för att behaga sin partner, om man egentligen inte borde ha gymmat så att man hade haft bättre knullkondition och gjort ännu bättre ifrån sig med mera med mera med mera.

Viss blygsamhet är förstås klädsamt (i normalfallet åtminstone) men min fråga är om det verkligen inte kan gå för långt?

Okej, förstår hur du menar. Flera exempel: empaten anser sin partner vara alldeles fel val för henne men hon vågar inte erkänna det fullt ut. Sexet med partnern är alldeles fruktansvärt och empaten blir inte tillfredsställd av partnerns otillräckliga kuk och istället går med på varteviga plågsamma knull och samtidigt varje gång fejkar orgasmerna. Empaten säger att hon älskar partnern fastän hon aldrig riktigt innerst inne känt så för den andre. Empaten blir äcklad av partnerns sätt och vanor men uppmuntrar dem istället för att bara rakt ut säga att allt denne gör är tidsslöseri och onödigt. Empaten ångrar egentligen dagen hon inledde en relation med partnern men tänker istället att det kanske kan utvecklas och bli bättre till sist.
Menar du lite så?
Jaa, då har nog empatin aldrig varit till fördel för personen ifråga.

Nja, att ha känslor men inte våga uttrycka dem är inte riktigt samma sak som att vara överdrivet empatisk, alltså motsatsen till "psykopat". Ty det kan finnas fler orsaker än hänsynsfullhet/empatiskhet, till att man inte vågar säga vad man vill.

Empati, även om det är normalt och oftast ger bra resultat, är en aning överskattat. De gånger jag fått kritik från tjejer, så har det inte varit för att jag tagit för mig för mycket av dem, utan tvärtom att jag tagit för mig för LITE. Det gäller nog universellt. Det är därför vissa masochistiskt lagda tjejer till slut söker sig till situationer där de blir våldtagna på riktigt - något de oftast kommer att ångra. De är trötta på att männen inte vågar vara så hårda mot dem som de egentligen hade velat.

Att vara alltför upptagen med att visa upp "titta på mig, jag är empatisk" är i själva verket inte det mest SYMpatiska man kan göra. Jag kan exemplifiera detta med en erfarenhet jag själv hade 2004. Träffade en tjej (byxmyndig) som ville bli utsatt för ditt och datt sexuellt. Vad det var spelar ingen roll utan vi kan nöja oss med att konstatera att det som gjordes ej utgjorde misshandel, bröt mot BrB 24:7 eller var olagligt på något som helst vis. Hon visste precis vad hon ville och vad hon INTE ville bli utsatt för. Jag var lyhörd och förverkligade hennes fantasi exakt på det sätt som hon ville, jag gick inte över någon gräns. Hon ångrade sig inte efteråt utan var nöjd. Det jag själv var mest nöjd över var faktiskt rentav inte ens att jag fick uppleva denna händelse, utan att JAG fick möjlighet att förverkliga hennes fantasi (att förverkliga någons livslånga dröm är det vackraste jag kan tänka mig). Hade hon inte träffat mig hade hon träffat någon annan som hade utsatt henne för detta något, och som kanske inte hade varit lika lyhörd. TROTS detta började svartsjuka sexualneurotiska vänsterextrema besserwisser-aspisar i RFSU problematisera det som hade gjorts och hängde rentav ut tjejen i diskussionsforum.
Utan att tala i egen sak hävdar jag bestämt att varjehanda händelse av ovanstående art ligger inom ramarna "safe, sane and consensual" och kan ej anses vara etiskt problematisk. Att jag blev kåt på kuppen förändrar såklart inte detta. Ej heller att jag inte ångrade något, för VAD finns det att ångra i en händelse såsom denna? Många pudlar nog när de gjort något som sticker ut och får mycket mothugg, men det är ju isåfall bara en "lip confession". Jag är för assertiv för att lämna falska ursäkter på kommando. Ber bara om ursäkt om JAG faktiskt anser att jag har gjort fel. Sexpolisorganisationen RFSU har ingen rätt att döma ett par där båda är nöjda med det sex som skett.

Efter varje gång frågar jag typ: är du ok? E allt bra ? O svaret är alltid denaama