Många inom vänstern (och säkert vissa även inom högern) har en tendens att utgå från vissa sanningar, som främst inom vänstern brukar kallas "narrativ" och försvaras av ideologin. Politikernas så kallade "värdegrund" är ett exempel på det. Att ens ifrågasätta denna menar många är en synd.
Men är det smart att ha narrativ som inte får ifrågasättas? Jag är nyliberal (utilitarisk nattväktarstatförespråkare, närmare bestämt) och har varit det större delen av mitt liv. Med "är" menar jag att jag gör bedömningen att den politiken är mest effektiv på att uppnå det som jag anser bör vara målet för en stat, dvs att på lång sikt maximera mänsklighetens välbefinnande. (Huruvida så är fallet kan diskuteras i andra trådar). Jag menar inte att jag har nyliberal som nån slags "identitet", vilket jag har förstått är fallet för identitetspolitikerna som ju återfinns inom främst vänstern. Identitetssökande anser jag för den delen vara om inte sjukligt så åtminstone en brist.
Skulle något antagande jag gjort visa sig felaktigt, och att detta gör till att jag inte längre ser argument till varför nyliberalismen är den politiska ideologi som jag bedömer fungerar bäst, är jag säker på att jag skulle ompröva detta och istället ta ställning för en annan ideologi. Jag har inget att förlora på det - inga föreningsengagemang eller liknande. Vänstern däremot brukar ju vara med i massvis av s.k. "folkrörelser", kan det vara en del av förklaringen varför en vänsterperson har incitament att inte ifrågasätta?
Jag misstänker att orsaken att vänstern så ofta har en dogmatisk "värdegrund" (i betydelsen grunduppfattningar som alla de andra politiska uppfattningarna bygger upp, och som inte får ifrågasättas eller behöver motiveras) är en följd av det som de själva kallar "postmodernism", men som jag kallar subjektivt tänkande, alltså en oförmåga att skilja smaksak från objektiv sanning. I och med "postmodernismen" har detta flum formaliserats till ideologi, bestående av jättesvåra ord som inte behöver betyda någonting alls.
Min grundfråga är återigen - varför vill så många inte ifrågasätta sina narrativ utan tar till försvarsmekanismer för att försvara något som man själv inte kan vara säker på är sant? VILL man medvetet lura sig själv snarare än att ta reda på vad verkligheten faktiskt är så att man kan basera sina antaganden på den? Den som utgår från sanningen lär ju ha ett övertag i det man än vill uppnå, eller hur?
Men är det smart att ha narrativ som inte får ifrågasättas? Jag är nyliberal (utilitarisk nattväktarstatförespråkare, närmare bestämt) och har varit det större delen av mitt liv. Med "är" menar jag att jag gör bedömningen att den politiken är mest effektiv på att uppnå det som jag anser bör vara målet för en stat, dvs att på lång sikt maximera mänsklighetens välbefinnande. (Huruvida så är fallet kan diskuteras i andra trådar). Jag menar inte att jag har nyliberal som nån slags "identitet", vilket jag har förstått är fallet för identitetspolitikerna som ju återfinns inom främst vänstern. Identitetssökande anser jag för den delen vara om inte sjukligt så åtminstone en brist.
Skulle något antagande jag gjort visa sig felaktigt, och att detta gör till att jag inte längre ser argument till varför nyliberalismen är den politiska ideologi som jag bedömer fungerar bäst, är jag säker på att jag skulle ompröva detta och istället ta ställning för en annan ideologi. Jag har inget att förlora på det - inga föreningsengagemang eller liknande. Vänstern däremot brukar ju vara med i massvis av s.k. "folkrörelser", kan det vara en del av förklaringen varför en vänsterperson har incitament att inte ifrågasätta?
Jag misstänker att orsaken att vänstern så ofta har en dogmatisk "värdegrund" (i betydelsen grunduppfattningar som alla de andra politiska uppfattningarna bygger upp, och som inte får ifrågasättas eller behöver motiveras) är en följd av det som de själva kallar "postmodernism", men som jag kallar subjektivt tänkande, alltså en oförmåga att skilja smaksak från objektiv sanning. I och med "postmodernismen" har detta flum formaliserats till ideologi, bestående av jättesvåra ord som inte behöver betyda någonting alls.
Min grundfråga är återigen - varför vill så många inte ifrågasätta sina narrativ utan tar till försvarsmekanismer för att försvara något som man själv inte kan vara säker på är sant? VILL man medvetet lura sig själv snarare än att ta reda på vad verkligheten faktiskt är så att man kan basera sina antaganden på den? Den som utgår från sanningen lär ju ha ett övertag i det man än vill uppnå, eller hur?
