Vinnaren i pepparkakshustävlingen!
  • 1
  • 2
2018-04-26, 00:48
  #1
Medlem
albinotomtens avatar
Bakgrundshistoria:
Har daglig ångest, social fobi och ibland även panikångest.
Har använt xanor för att kunna somna på kvällen och testat rivotril för att kunna ta mig utanför hemmet. För att sova har det oftast räckt med 2st xanor, för att ta sig ut en halv rivotril.

Nyligen drabbades min bror av en stroke vilket ökade på ångesten markant och nu måste jag vara bland folk nästan hela dagarna, varje dag för att stötta mamma och brorsans fru, prata med doktorer, trösta mina systrar osv.. jag är det äldsta barnet så det hamnar på mina axlar att vara den starka, hoppingivande och stabila krishanteraren i det hela. Har gått upp till 3mg rivotril, men blir lite vinglig av det. Inte så att någon märkt något direkt men det känns. Det har tagit mig igenom den första veckan, men nu kommer det vara så här i månader framöver, delvis på intensiven tills han vaknar sen flera månader med rehablitering och eventuellt stöd om han får bestående skador. Jag skulle inte klara mig utan ångestdämpande och något som tar bort social fobi. Jag har märkt att jag blivit väldigt känslosam, något som jag känner att jag måste hantera på ett bättre sätt. Det är som att hjärtat krossas varje gång jag ser eller tänker på brorsan och hittils har det gränsfall varje dag att jag vill fly och lämna alla i sticket bara för jag inte kan hantera detta.

Så min fundering är vad ni skulle rekommendera? Finns det något som dämpar ångesten, den sociala fobin och kanske dämpar känslorna en aning men så jag ändå kan fungera bland människor normalt utan att brista ut i tårar var 20e minut? Vad skulle ni göra/ta i den här situationen?
Citera
2018-04-26, 00:53
  #2
Medlem
obnoXIuzzs avatar
Inget proffs på ämnet, men Lyrica kanske?
Citera
2018-04-26, 00:58
  #3
Medlem
albinotomtens avatar
ska testa, används mot GAD b la, så låter lovade. Ska göra en testbeställning
Citera
2018-04-26, 01:31
  #4
Medlem
Har du fått läkemedlen utskrivna av psykiater efter fastställd diagnos?
I så fall: Lita på behandlingsplanen!

Eftersom det låter som om du självmedicinerar är mitt råd att söka professionell hjälp. Det kan vara skitjobbigt, men försök! Att experimentera på egen hand vill jag inte rekommendera.
Citera
2018-04-26, 01:49
  #5
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av obnoXIuzz
Inget proffs på ämnet, men Lyrica kanske?

Lyrica är lurigt. Fungerar bra för vissa personer, sämre för andra. För mig blev det fiasko; det enda som hjälper mig är sertralin + Xanor samt lite annat ångestdämpande förskrivet av läkare.
__________________
Senast redigerad av Cheekytita 2018-04-26 kl. 01:57.
Citera
2018-04-26, 02:29
  #6
Medlem
Voelsens avatar
Har du testat ssri?
Citera
2018-04-26, 05:46
  #7
Medlem
Jag tycker att du ska snacka med din läkare och gå den vägen. Om du inte har någon nuvarande vårdkontakt där du bor så kontaktar du psykiatrin även om det känns motigt. Även folk utan diagnoser skulle inte ha några problem med att få någon bensodiazepin utskriven i den situation du befinner dig i.

Framför allt måste du inse att du behöver stöd som du inte kan få av familjen just nu. Du är mitt i en livskris efter en otroligt traumatisk händelse och du måste få hjälp att sortera tankarna innan du bryter samman totalt. Du gör inte de andra en tjänst genom att hålla uppe en fasad tills du kraschar - ta den hjälp du kan få, det är det vi betalar skatt för!

Att börja köpa kartor och självmedicinera när saker och ting redan är fett röriga kan VÄLDIGT lätt gå åt helvete. Även om du har disciplin nog att hantera tabletterna så försvinner inte ångesten och de jobbiga känslorna innan du tar tag i dem.

Har själv yngre syskon och en tight familj och kan verkligen förstå dina tankar om att du inte vill lägga börda på börda genom att oroa en redan prövad familj.. men de tankegångarna är givetvis bara trams, du hjälper inte någon genom att bara hålla uppe en fasad. Du måste släppa den där rollen som familjeterapeut och tänka på dig själv nu.
Citera
2018-04-26, 09:16
  #8
Medlem
Tropexs avatar
Benso funkar bra mot det du nämner, men du skjuter egentligen bara upp sorgen till ett annat tillfälle. Varför inte sörja - och visa då dina släktingar att det är okej, än att vara iskall? Food for thought.
Citera
2018-04-26, 10:47
  #9
Medlem
SYSTEMexes avatar
Citat:
*jag är det äldsta barnet så det hamnar på mina axlar att vara den starka, hoppingivande och stabila krishanteraren i det hela.

Börja att tala om för familjen hur du har det, att du har det svårt och att du inte kan hålla masken och låtsas som du köarar detta när du uppenbarligen inte gör detta.

Sök till VC om en kurator som du kan reflektera med och även läkare som kan stötta dig med läkemedelsfrågor. Att öka drogdoser för att orka med livskriser är varningstecken.

Droger är smärtstillare, både fysiskt och psykiskt. Ifall du bryter ett ben, måste man ta hand om skadan. Att proppa i sig mediciner och hoppas på att det går över funkar inte. Samma sak gäller psykiska problem, man måste gå till botten av problemet för att det ska bli bättre på riktigt
Citera
2018-05-03, 23:34
  #10
Medlem
NotBads avatar
Har använt en del olika benzos mot min ångest, depression och mot mina panikattacker. Long story short, det blev till ett missbruk och när jag insåg det började jag använda cannabis istället. Cannabis har hjälpt mig otroligt mycket mer än vad benzo skulle kunna göra. Benzo har en hel del bieffekter som inte cannabis har. Jag har även använt LSD en del och det har fungerat. Jag känner att erfarenheten av LSD har hjälpt mig mot framförallt min ångest. Jag kan inget annat än rekomendera dig cannabis och LSD istället för benzo. För mig så ledde benzo bara till skit, vilket cannabis eller LSD inte gjort.

Nåväl, ska inte gå för OT nu. Jag kan säga som så att benzo hjälper mest i stunden och att du blir rätt avtrubbad av det. Du blir inte lika ledsen, visst, men du blir heller inte lika glad som du kanske hade varit annars.
Citera
2018-05-03, 23:46
  #11
Medlem
ShouldBeFines avatar
Citat:
Ursprungligen postat av albinotomten
Bakgrundshistoria:
Har daglig ångest, social fobi och ibland även panikångest.
Har använt xanor för att kunna somna på kvällen och testat rivotril för att kunna ta mig utanför hemmet. För att sova har det oftast räckt med 2st xanor, för att ta sig ut en halv rivotril.

Nyligen drabbades min bror av en stroke vilket ökade på ångesten markant och nu måste jag vara bland folk nästan hela dagarna, varje dag för att stötta mamma och brorsans fru, prata med doktorer, trösta mina systrar osv.. jag är det äldsta barnet så det hamnar på mina axlar att vara den starka, hoppingivande och stabila krishanteraren i det hela. Har gått upp till 3mg rivotril, men blir lite vinglig av det. Inte så att någon märkt något direkt men det känns. Det har tagit mig igenom den första veckan, men nu kommer det vara så här i månader framöver, delvis på intensiven tills han vaknar sen flera månader med rehablitering och eventuellt stöd om han får bestående skador. Jag skulle inte klara mig utan ångestdämpande och något som tar bort social fobi. Jag har märkt att jag blivit väldigt känslosam, något som jag känner att jag måste hantera på ett bättre sätt. Det är som att hjärtat krossas varje gång jag ser eller tänker på brorsan och hittils har det gränsfall varje dag att jag vill fly och lämna alla i sticket bara för jag inte kan hantera detta.

Så min fundering är vad ni skulle rekommendera? Finns det något som dämpar ångesten, den sociala fobin och kanske dämpar känslorna en aning men så jag ändå kan fungera bland människor normalt utan att brista ut i tårar var 20e minut? Vad skulle ni göra/ta i den här situationen?
Fetmarkerat: skitsnack, det går att klara sig utan - jag lider av enorm torgskräck/socialfobi men sätter mig lilvkäl fan på bussarna ändå, mår piss svettas hjärtklappning etc men jag överlever. Jobbigt som fan och periodvis blir det överväldigande men det går att klara sig utan.

Hur länge har du käkat Benzo? Jag lyckades självmedicinera med enbart 2mg/dag Rivo/Ikto i 2 år drygt, men sen blev jag av med körkortet och då sket jag i allt, sen var det 20mg/dag minst blandat med massa annat.

Jag rekommenderar att du testar psykologer för att gå till grunden med dina problem då drogerna bara är symptom på det som ligger i botten. För mig så fungerade det ej till fullo (7-8 stycken olika psykriatiker/loger genom åren) men jag har ändå lärt mig mycket under den resan.
Funkar inte det testa att samtala med en präst då det kan vara lättare för vissa människor (total tystandsplikt jämfört med skyldighet att rapportera brott som ger 2 år+ i fängelset gör stor skillnad för vissa), funkar inte det kanske du kan fundera på om du är redo att gå igenom livet som en halvzombie som man blir efter ett längre intag av Benzo.

Kort o gott, testa ALLT annat innan du fuckar runt med Benzo/annat på egen hand.
Inget gott kommer från det i långa loppet, att bearbeta sorg med Benzo = du skjuter sorgen åt sidan till du slutar med drogerna och då får du tillbaka sorg/ångest/stress fast mycket värre, plus en avtändning.
Citera
2018-05-04, 00:33
  #12
Medlem
ShouldBeFines avatar
Citat:
Ursprungligen postat av SYSTEMexe
Börja att tala om för familjen hur du har det, att du har det svårt och att du inte kan hålla masken och låtsas som du köarar detta när du uppenbarligen inte gör detta.

Sök till VC om en kurator som du kan reflektera med och även läkare som kan stötta dig med läkemedelsfrågor. Att öka drogdoser för att orka med livskriser är varningstecken.

Droger är smärtstillare, både fysiskt och psykiskt. Ifall du bryter ett ben, måste man ta hand om skadan. Att proppa i sig mediciner och hoppas på att det går över funkar inte. Samma sak gäller psykiska problem, man måste gå till botten av problemet för att det ska bli bättre på riktigt
Vad gör man om familjen inte vill ta itu med problemet? Och om man inte får hjälpen som behövs från VC? Jag öppnade upp för familjen, fick känslokall "hjälp", dessutom gav jag dem en massa ångest och annat (morsan tror såklart att det är hennes uppfostran som gjort att jag hamnat där jag hamnat och detta gör att hon mår dåligt vilket inte hjälper mig ett skit). Men min familj är av skolan sopa under mattan så försvinner problemet, vilket är rent idiottänk enligt mig. Bajskorven är kvar även om den inte syns under mattan och den kommer stinka jävligt mycket om ingen gör något åt den, och om ingen har lust att göra något åt den så kommer den ligga där och börja lukta värre och värre.

Min poäng är att tala om problemen med familjen är ingen universal lösning - i efterhand kan jag se hur dumt det var att tro att det skulle hjälpa när jag väl berättade, efter att jag gjorde det kände jag mig mer som det svarta fåret än vad jag gjorde tidigare. Sen har jag flera vänner som säger att deras mor/far är bästa som finns och när jag träffat dem har jag förstått vad de menade (blir tillochmed avundsjuk när jag får höra hur det kan vara), så det är väl en analys man får göra själv - är din familj ytlig och allt går ut på att ha en bra fasad och ni aldrig pratat om problem som är seriösa så stjälper det nog mer än det hjälper. Om din familj är omtänksam och inte dömmer så är det antagligen en mycket bra idé, delad sorg = halverad sorg så länge man har en konstruktiv dialog och känner sig förstådd. Om inte så blir delad sorg = dubbel sorg, pratar man inte om det så kan den dubbla sorgen leda till katastrof.
Citera
  • 1
  • 2

Stöd Flashback

Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!

Stöd Flashback