Bakgrundshistoria:
Har daglig ångest, social fobi och ibland även panikångest.
Har använt xanor för att kunna somna på kvällen och testat rivotril för att kunna ta mig utanför hemmet. För att sova har det oftast räckt med 2st xanor, för att ta sig ut en halv rivotril.
Nyligen drabbades min bror av en stroke vilket ökade på ångesten markant och nu måste jag vara bland folk nästan hela dagarna, varje dag för att stötta mamma och brorsans fru, prata med doktorer, trösta mina systrar osv.. jag är det äldsta barnet så det hamnar på mina axlar att vara den starka, hoppingivande och stabila krishanteraren i det hela. Har gått upp till 3mg rivotril, men blir lite vinglig av det. Inte så att någon märkt något direkt men det känns. Det har tagit mig igenom den första veckan, men nu kommer det vara så här i månader framöver, delvis på intensiven tills han vaknar sen flera månader med rehablitering och eventuellt stöd om han får bestående skador. Jag skulle inte klara mig utan ångestdämpande och något som tar bort social fobi. Jag har märkt att jag blivit väldigt känslosam, något som jag känner att jag måste hantera på ett bättre sätt. Det är som att hjärtat krossas varje gång jag ser eller tänker på brorsan och hittils har det gränsfall varje dag att jag vill fly och lämna alla i sticket bara för jag inte kan hantera detta.
Så min fundering är vad ni skulle rekommendera? Finns det något som dämpar ångesten, den sociala fobin och kanske dämpar känslorna en aning men så jag ändå kan fungera bland människor normalt utan att brista ut i tårar var 20e minut? Vad skulle ni göra/ta i den här situationen?
Har daglig ångest, social fobi och ibland även panikångest.
Har använt xanor för att kunna somna på kvällen och testat rivotril för att kunna ta mig utanför hemmet. För att sova har det oftast räckt med 2st xanor, för att ta sig ut en halv rivotril.
Nyligen drabbades min bror av en stroke vilket ökade på ångesten markant och nu måste jag vara bland folk nästan hela dagarna, varje dag för att stötta mamma och brorsans fru, prata med doktorer, trösta mina systrar osv.. jag är det äldsta barnet så det hamnar på mina axlar att vara den starka, hoppingivande och stabila krishanteraren i det hela. Har gått upp till 3mg rivotril, men blir lite vinglig av det. Inte så att någon märkt något direkt men det känns. Det har tagit mig igenom den första veckan, men nu kommer det vara så här i månader framöver, delvis på intensiven tills han vaknar sen flera månader med rehablitering och eventuellt stöd om han får bestående skador. Jag skulle inte klara mig utan ångestdämpande och något som tar bort social fobi. Jag har märkt att jag blivit väldigt känslosam, något som jag känner att jag måste hantera på ett bättre sätt. Det är som att hjärtat krossas varje gång jag ser eller tänker på brorsan och hittils har det gränsfall varje dag att jag vill fly och lämna alla i sticket bara för jag inte kan hantera detta.
Så min fundering är vad ni skulle rekommendera? Finns det något som dämpar ångesten, den sociala fobin och kanske dämpar känslorna en aning men så jag ändå kan fungera bland människor normalt utan att brista ut i tårar var 20e minut? Vad skulle ni göra/ta i den här situationen?