DN har inne ett långt intervjusamtal idag mellan kultursidans hårt lanserade nya stjärna Agnes Lidbeck och Lena Andersson, sedan flera år en av tidningens stora intellektuella affischnamn. Det är Lidbeck som intervjuar Andersson om hennes nya roman och om folkhemmet, som utgör ett slags tema i boken. Om man bortser litet från det som direkt sägs i sak i texten, så blir det väldigt tydligt i intervjuns samspel hur känsligt ett sådant här möte verkar ha blivit i svensk media. Lidbeck står ofta på knä för den äldre stjärnan Andersson, åmar sig och går på äggskal, undviker att ställa några verkliga motfrågor på vad hennes kollega säger och frågar inte heller en enda gång hur Andersson (som är marknadsliberal och i en del texter närmast Randian) ideologiskt och politiskt ser på folkhemmet numera. Ändå består minst halva den långa texten av Lidbecks metaresonemang efteråt om hur intervjun artade sig, vilka ämnen det kretsade kring och vad hon frågade Lena om off the record (”kan jag låna ditt glasögonrengöringsmedel några dagar?”).
Agnes och Lena är privata vänner sedan ett bra tag och har umgåtts och lunchat ihop länge, påpekar Agnes. Varför blir det då ändå en så knepig, konflikträdd och kringgående intervju? Förmodligen därför att Agnes inte vill riskera att gå över en gräns och komma för nära och Lena inte vill visa för mycket av sina kort – uttalade politiska ståndpunkter, personlig bakgrund osv. Båda damerna har ett starkt kontrollbehov när det gäller sin egen offentliga image och ingen av dem vill heller riskera att få problem framöver när de ses ute vid privata luncher eller fester.
https://unv.is/dn.se/kultur-noje/len...drar-manniskor
Närmast frågan hur Andersson ser på folkhemmet ur politisk synvinkel kommer man i det här avsnittet, men det är fortfarande väldigt oprecist och här finns flera formuleringar som närmast ”beg the question”:
Som ni kanske anar är Lidbeck litet förbryllad av de sista raderna - dock först i efterhand när hon redigerar intervjun.
Agnes och Lena är privata vänner sedan ett bra tag och har umgåtts och lunchat ihop länge, påpekar Agnes. Varför blir det då ändå en så knepig, konflikträdd och kringgående intervju? Förmodligen därför att Agnes inte vill riskera att gå över en gräns och komma för nära och Lena inte vill visa för mycket av sina kort – uttalade politiska ståndpunkter, personlig bakgrund osv. Båda damerna har ett starkt kontrollbehov när det gäller sin egen offentliga image och ingen av dem vill heller riskera att få problem framöver när de ses ute vid privata luncher eller fester.
https://unv.is/dn.se/kultur-noje/len...drar-manniskor
Närmast frågan hur Andersson ser på folkhemmet ur politisk synvinkel kommer man i det här avsnittet, men det är fortfarande väldigt oprecist och här finns flera formuleringar som närmast ”beg the question”:
Citat:
Ursprungligen postat av DN
– När man ska tänka ut komplexa system glömmer man hur människor funkar. Lusten att fixa är i oss, men när det utsträcks till väldigt komplexa system blir det inte bra. Det gäller ju inte bara städer och arkitektur utan en syn på hela samhället.
Fast vad är alternativet, det som får växa fram organiskt? En slum?
– Ja, om vi håller oss till arkitekturen, så – här ute stendör det på kvällen och blir bara hemskt. Det växte inte fram spontant och av behov, utan av tänkta behov. När något växer fram organiskt blir det mer, bättre.
Men tror du inte att det finns en poäng med den typen av samhällssystem? Tror du till exempel att de positiva klassresor som skett under nittonhundratalet varit möjliga utan social ingenjörskonst?
– Det fanns en stor och viktig poäng med folkhemmet. Det var på många sätt enastående. På andra sätt inte. Men det finns andra sorters samhällen än det mycket speciella folkhemmet som man kan göra klassresor i. Klassresor sker om man inte hindrar människor. Folk har ett inre driv.
Fast ändå. Lite styrning måste vi väl ha? Var ligger den gyllene medelpunkten, mellan styrning och organisk framväxt? Mellan förortscentrum och kåkstad?
– Den medelpunkten går inte att tänka eller planera fram, utan uppstår när människor och saker är i balans, och människan i balans med tingen. Men den har störst chans att uppstå när man verkar i mindre skala än den sociala ingenjörskonsten gärna gör. Den har betydligt större chans att inte förstöras om planeringen sker med hänsyn tagen till hur människor bevisligen fungerar.
Fast vad är alternativet, det som får växa fram organiskt? En slum?
– Ja, om vi håller oss till arkitekturen, så – här ute stendör det på kvällen och blir bara hemskt. Det växte inte fram spontant och av behov, utan av tänkta behov. När något växer fram organiskt blir det mer, bättre.
Men tror du inte att det finns en poäng med den typen av samhällssystem? Tror du till exempel att de positiva klassresor som skett under nittonhundratalet varit möjliga utan social ingenjörskonst?
– Det fanns en stor och viktig poäng med folkhemmet. Det var på många sätt enastående. På andra sätt inte. Men det finns andra sorters samhällen än det mycket speciella folkhemmet som man kan göra klassresor i. Klassresor sker om man inte hindrar människor. Folk har ett inre driv.
Fast ändå. Lite styrning måste vi väl ha? Var ligger den gyllene medelpunkten, mellan styrning och organisk framväxt? Mellan förortscentrum och kåkstad?
– Den medelpunkten går inte att tänka eller planera fram, utan uppstår när människor och saker är i balans, och människan i balans med tingen. Men den har störst chans att uppstå när man verkar i mindre skala än den sociala ingenjörskonsten gärna gör. Den har betydligt större chans att inte förstöras om planeringen sker med hänsyn tagen till hur människor bevisligen fungerar.
Som ni kanske anar är Lidbeck litet förbryllad av de sista raderna - dock först i efterhand när hon redigerar intervjun.
