Jag är allmänt värdelös och orsakar bara elände och katastrof äcen när jag menar väl

& jag undrar om jag måste så att säga, leva vidare för mina föräldrar, alltså om jag har en moralisk plikt, eller om jag borde avsluta mitt liv så snabbt som möjligt, med syftet att förbättra världen?


Jag är inte deprimerad eller så. Har OCD och lite sådant. Har bara insett, rent intellektuellt, att världen är en bättre plats utan mig. Det är inte så att jag inte ser någon möjlig framtid för egen för för det gör jag (om jag bortser från alla empatiska känslor). Kommer antagligen/med största sannolikhet in på min drömutbildning nu i höst men det är irrelevant.

Tågspåret går snabbt och om jag super mig riktigt redlös ikväll så klarar jag det. Men kommer jag då skada personen som kör tåget?


Hur kan jag avsluta mitt liv någorlunda smärtfritt? Opiater är uteslutet och kan inte användas.
'

Jag har inga rädslor alls för tomheten i sig, men däremot för smärta och framförallt för mina släktingar. De är några stycken men jag är ändå i praktiken en de facto börda.


Jag har bråttom för just idag är jag verkligen redo så svara gärna snabbt om vad som är rätt/fel här. Dessutom vet jag att tvekan kanb uppstå snabbt och plötsligt eller att någon upptäcker en men jag kommer inte berätta för någon så ingen kommer kunna hindra mig.


Jag har nämligen övervägt detta och jag kommer fram till att min släkts smärta inte är i närheten av resten av världens lättnad. Ingen blir nog direkt superlycklig men all smärta jag kommer orsaka under mitt liv är större än den smärta min släkt känner efter min bortgång.

Det är inte rätt. Försök lev vidare, antar att du är rätt ung och har hela livet framför dig. Att komma in på sin drömutbildning är ju ett mål för många

exemplifiera:vad blir fel men har en god avsikt?

Jag är ledsen men kan inte ta något konkret exempel på grund av risken att bli identifierad.

Det hände en sak igår i en butik. Jag höll mig lugn hela tiden och höjde inte rösten. Däremot muttrade jag "jävla idioter" för mig själv när jag gick iväg i ren frustration.

De kände sig hotade av mig och kränkta. Jag upplevde alltså en slags (minimal, förvisso) mobbing på så sätt att det trots allt var de som bestämde i butiken och jag som kund kände mig lurad över att jag tolkade budskap X bokstavligt och det jag i frustration muttrade var väldigt kränkande och sedan höjde de rösten åt mig och jag (har en monoton röst) pratade lugnt och när de tog att de hört mig muttra "idioter" så påstod jag med rätta att det var berättiget och hen ifrågasatte inte det. Va?

"Det spelar ingen roll om någon är idiot eller inte man säger inte så"

Om jag luktar illa ur munnen så villl jag att någon säger till så fort den märker av det, så att jag kan fixa det så att jag inte stör andra.

Varför blir människjor kränkta över helt opersonliga ord som man liksom släpper ur sig utan att mena något, och dessutom inte ens tittar på personerna utan går därifrån.

Detta i sin tur orsakade att jag inte hann förbi brorsan med hans vara som jag var skyldig honom.



Jag är så pass efterbliven att jag inte kan handla i en butik utan att jag missförstår hur sociala regler fungerar och om butiken har regel/förordning XY så tolkar jag det som att det är det budskapet som gäller men i praktiken gällde budskapet XY(V). Alltså det fanns en inbyggd variabel i regeln som alla förstår. Förutom jag.

Ja men jag kan inte handla i en butik utan att orsaka problem! Vad ska hända i en klass med allitfrån 15 till 115 eller liknande främlingar (i grundskolan/gymnasiet så har jag vuxit upp med de jag gick i samma klass som) och det kommer bli gruppbildningar och om jag ligger med en tjej så kommer tjej X bli ledsen för att jag har svikit henne tr.ots att jag inte visste att hon gillade mig.

O s v e t c u s w ad nauseam. Det finns inget slut på all smärta jag orsakar.

Jag borde aldrig ha fötts. Men nu sitter jag här och måste rätta till detta.

Ja, du har en moralisk plikt gentemot dina föräldrar. Ja, du skadar personen som kör tåget. Du är för ung för att dö. Du är inte ensam om att göra bort dig i en butik. Händer mig hela tiden. So what? Du kan säkert ta nåt exempel som liknar det du varit med om. Nej, världen blir inte bättre utan dig.

Va bra. Det där går att utveckla. Har själv liknande problem, men kan reglera mig själv i humöret numera. Och du vet inye om de blev hotade eller kränkta. Det där var nog bara fantasier.
Så genom att reglera humör och styra fantasin kan du må bättre.

Det där var ett dåligt exempel. Du har faktiskt missuppfattat livet så det är inte så farligt som du tror
Om du inte ligger med någon tjej blir ju BÅDA besvikna
Du vet väl inye om den anda tjejen blir besviken?

Om du vet en jättefin sak du värderar högt över allt annat. En hundvalp. Bara att ha den i fönstret som prydnad får dig att må bra. Denna sak är otroligt värdefull och det är en unik ras.

Du får ta del av hundvalpen och får uppfostra den i en vecka.

Men när fredagen kommer så råkar du trampa ihjäl den.

Händer det dig hela tiden? I sådana fall hade du också haft mentala problem eller varit totalt iskall.



Nej. Jag ringde upp butiken idag och kollade. Jag själv fattade inte för fem öre att de hade känt sig hotade eftersom jag vet att olaga hot renderar inte bara en dom utan gör att man antagligen inte kan handla på butiken igen och det kanske bara finns en sådan inom 25 mil. Jag har ett väldigt säkerhetstänk gällande allt som kan tänkas vara brottsligt.

Tydligen så hade jag en svart blick och "bröstade upp" mig och när jag sa att nu ljuger ni så sa dom att det är "tolkningsfråga och det de var mycket mindre än du".

Jag skrämmer alltså människor genom att bara stå och prata med dem?

Får känslan att du är en narcissist eller sociopat som söker få empati då din text inte visar på någon sorg mellan raderna.

Du skrev innan att du var lugn? Då är det ju ingen fara? Nä jag tror inte du ringt upp butiken och frågat, det var du tvungen att hitta på nu, ing upp igen och fråga vad de menar exakt. Att brösta upp sig är inte olagligt, ej heller att ha mörk blick.

Jo jag har en sådan väninna nu. Vi har hjälpt varandra med olika saker men hon säger att jag har gjort att hon känner sig oattraktiv och osäker på sig själv. Dessutom "sviker jag" bara för att jag en gång råkade tappa behärskning och följde hennes iniviter, vi kysstes, jag tog tag runt om henne i ett fast grepp och tog tag i nackhåret och drog lätt och brottade ner henne i sängen men satt upp och markerade dominans bara och hon "teasade" (tror jag för det har en tjej berättat att tjejer gör) mig genon att peta på mig med foten?? Det var lite roligt men såg ingen koppling till sex eller sexuell upphetsning. Jag höll fast henne och tog lite på henne och gav henne en kyss och reste mig upp och sa att nu får det vara nog.

Hon försöker alltid sig på liknande grejer och den här gången sveptes jag med av bara farten. Men tydligen kommer hon aldrig bli sig själv igen för hon har aldrig varit med om en händelse som gjort henne så osäker på sig själv? Att jag inte hade sex med henne alltså. Hon kan få sex hur lätt som helst!

Och droppen som fick bägaren att rinna över var när jag rekommenderade Flashbacks relationsforum för det finns många ensamma killar där som gärna skulle vara med en snygg, (extremt) erfaren kvinna. Hon såg på mig som om jag vore Lucifer och började skrika om hur jag kunde tro att hon skulle kunna sjunka så lågt osv och det var här förnedringen kom (den skrevs ner via SMS så har svårt att exakt placera)