Jag vill böla. Den absolut sorgligaste boken du läst eller hört om?

Samuels bok av Sven Delblanc

Grät sjöar över den arme mannens öde.

Var desto värre eftersom berättelsen baserades på sanna händelser.

Flowers for Algernon av Daniel Keyes är en gripande liten berättelse om Charlie Gordon, en förståndshandikappad man som blir ett geni genom en experimentell behandling. Tyvärr visar det sig att effekten bara är tillfällig. Berättelsen består av Charlies dagboksanteckningar, som speglar hans intellektuella uppgång och nedgång.

Håller med om Boktjuven. Var med tårar i ögonen och en klump i halsen som jag la ifrån mig den.

Läste mycket av Peter Pohl när jag gick på högstadiet, många av hans verk var ofta sorgliga, men den bok som stod ut mest var Jag saknar dig, jag saknar dig!. Pohl skrev boken tillsammans med Kinna Gierth, som då bara var 16 år gammal, och verket är baserat på hennes liv. Den vann Augustpriset -92. Den blev tydligen film 2011 med. Kan varmt rekomendera!

Möss och människor och Kejsaren av Portugallien, båda är korta och oerhört sorgliga.

"Flickan med de röda skorna" som handlar om en flicka som får cancer och dör. Skriven av hennes mamma och baserad på en sann historia.



Den läste jag som barn, men jag minns inte vad som var sorgligt med den. Eller var det den del i serien där många av hjältarna dör?

Jag har ärligt talat inte läst den, men jag minns att jag och brorsan såg den på en paperback-hylla i en kiosk på nån semester, och att vi genast kombinerade dess titel med en annan (en western) till den minst sagt udda och minnesvärda titeln En hård man utövar Mazos grymhet.

Mitt tips på en riktig gråtbok är Tidvattnets furste av Pat Conroy. Spännande, ibland förödande sentimental och känslomässigt manipulativ mot läsaren, ibland väldigt rolig, charmig och coolt satirisk. Boken är mycket bättre än filmen och även om jag har en hel del invändningar mot beskrivningen av sjukdomshistorien i bokens centrum - tillfrisknandet går orimligt snabbt och Susan Lowenstein beter sig på ett sätt som ingen seriös psykolog skulle acceptera, det är ett grovt brott mot yrkesetiken att inleda en relation med patientens anhörige - så är det en bok med en enorm närvaro i berättandet och språket, och som får de flesta att känna en emotionell "utlösning" på flera ställen.

Dewey the Library Cat: A True Story var ganska sorglig: https://www.amazon.co.uk/Dewey-Libra.../dp/0316068705

Jag har inte läst den själv; men jag vet att många som gjort det anser Hardys Jude the Obscure som ett slags non plus ultra i denna litterära kategori.

Jag är förvånad att ingen nämnt "Den målade fågeln" av Jerzy Kosinski ännu.
Minns att jag storbölade när jag läste den som tonåring.



MVH/Gnomegirl

Den unge Werthers lidanden är den enda bok som nästan fick mig att gråta. På sin tid gav den upphov till två fenomen: Werther-febern och Werther-effekten. Jag led med Werther!

The narrow road to the deep north av den australiensiske författaren Richard Flanagan är den enda boken på senare år som fått mig att gråta, och då läser jag väldigt mycket svårmodig och tung litteratur. Det är en väldigt bra och sorglig bok som jag rekommenderar.

Även The pale king av David Foster Wallace var sorglig på sitt sätt, kanske bidrog författarens livsöde till den känslan. Den är ganska jobbig att ta sig igenom men väl värd mödan. Jag tycker det är ett verk som synar illusionen/bluffen om den moderna karriärmänniskans påstådda lycka och hur falskt och sjukt allt är under ytan. Hur avhumaniserade folk blir efter åratal i en monoton och till synes meninglös arbetssituation. På så vis är den en god kandidat. Kanske mer ångestframkallande än sorglig egentligen, och det finns även en del humor (om än mörk).

Ett litet liv av Hanya Yanagihara var jävligt jobbig och sorglig. En väldigt vacker berättelse, men som samtidigt lämnar en känsla av hopplöshet. Den är lång men absolut inte svårläst och har ju fått mycket uppmärksamhet. En bok vars karaktärer man verkligen fäster sig vid och känner med.

Men vänta nu... den var väl inte sorglig, utan bara hemsk? Var väl någon läskig våldtäkt på ett förståndshandikappat barn. Eller minns jag helt fel?

För att komma med något själv så instämmer jag med de som rekommenderar Astrid Lindgren. Samlingsvolymen "Sagorna" är hur sorglig som helst.

En helt annan genre, men också väldigt sorglig, är Alex Schulmans "Glöm mig".