Finns det språk där man inte använder ordet "Jag"?

Uttryck för jakande vet jag saknas, men borde inte 不 (bú=inte) semantiskt kunna räknas som nej?

Intressant! Det kanske är likadant i flera asiatiska språk.

Och hur uttrycker man då Ja eller Nej???

Ja visst är det intressant!
Påverkas identiteten? Vem är jag? (det har vi ju inte så bra uppfattning om, trots att vi har ordet "jag")
Eller hur förhåller det sig juridiskt? (tager du denna kvinna att vara din äkta maka)?

Kollade lite vilka språk som hör ihop i bortre asien, så verkar det som vietnamesiskan är ensamt. (Burmesiskan är också ensamt, medan khmer thai och lao är syskonspråk)
Men det finns ju fler språk i området.

Och Vietnams historia är fylld av andra folk som försökt ockupera. (hemska historier om fransmännens krig). Även japanerna har varit där. Men framför allt kineserna har under tusentals år.

Blev nyfiken på språket - språket ingår i en språkfamilj austroasiatiska. Khmer ingår men läst att det finns ingen närmare koppling, vietnamesiska och khmer förstår inte något av varandras språk.

Kan det vara så att ordet "Jag" i svenskan är en modern konstruktion?
Kanske även orden "Ja" eller "Nej"? Handlar det om en språk-utveckling?
Kan någon svara på det?
Väldigt intressant med språk, Ja. Samt hur det är kopplat till kultur och folks sätt att
tänka och se världen.
Framförallt isolerade språk är spännande. Det finns ju mycket att lära sig därifrån.
Och hur ligger det till med samiskan?

Det påstår de utan att ha undersökt alla språk i världen . För övrigt kan även ett språk som har "lokala" ord som kan översättas som "jag" ha tillverkat dem efter kontakt med andra kulturer som de har blivit pådyvlade konceptet "jag" från. Ungefär som att isländska skapar egna ord för modern teknologi genom att göra sammansatta ord av olika isländska ord.

Vietnamesiskan har inte ord för jag eller mej eller min

It isn't because the Vietnamese are not passionate. Rather, there is no word for "I" or "you" in colloquial Vietnamese.

People address each other according to their relative ages: "anh" for older brother, "chi" for older sister, "em" for younger sibling and so on. This is why Vietnamese quickly ask strangers how old they are so that they can use the appropriate pronoun and treat them with the correct amount of respect.

So a typical declaration of love might be: "Older brother loves younger sister."
Different cultures understand privacy in different ways. In societies in which large numbers of people typically live in close proximity to each other, often in very small spaces, very little truly is understood or expected to be private. There are entire languages without words for “I” or “me” or “mine.”

Jag har tyvärr inget konkret att komma med, men inbillar mig att en del naturnära kulturer är ointresserade, jämfört med moderna ingenjörskulturer, av att ego-bestämma precis allting som rör sig. Det skulle betyda att man i många sammanhang är återhållsam med att peka ut "jag" och "du" – till förmån omskrivningar i stil med "här" och "där".

jag är hungrig -> här finns hunger
jag svettas -> här kommer svett
jag är ledsen -> här råder sorg
jag drömde -> det drömdes (mig)
jag fick en idé -> här uppstod insikt
du är en idiot -> där borta råder idioti

Något som kanske i själva verket är mer verklighetsnära.

Jag har faktiskt tagit del av en obegripligt invecklad teori om att ursprunget till indoeuropeiska – och även finsk-ugriska – "jag, du, jag & du, jag & han" återfinns i primitiva begrepp för "här/där".

Även i älvdalskan i Sverige kan man slopa personliga pronomina eftersom man har olika ändelser på verben.

I första och andra person plural utelämnas pronomenet, och verbets unika ändelse visar vilken person det rör sig om, således betyder dalskum och bakið ’vi talar dalmål’ och ’vi bakar’. När pronomenet följer verbet utelämnas pronomenet i andra person, men inte i första person, t.ex. kamum wįð? ’kom vi?’, men kamið? ’kom ni?’.

Om man är uppväxt bland apor i djungeln så har man tydligen glömt jag på engelska:

Me Tarzan, you Jane.