Har mina fysiska besvär med min ångest att göra?

Så du är alltså inte "beroende" längre? Fick du ens några fördelar att vara utan porr och onani om du tänker tillbaka hur du mådde eller var som människa 2 år bak i tiden?

Jag är inte och har inte varit beroende av porr eller frenetisk onani. Men jag testade det där med total avhållsamhet för att se om det kunde hjälpa mig.

Jag vill påstå att det är en bra grej och att jag fick mer energi av att bara släppa det där helt. Men jag kan bli överkörd av en humörsvängning från ingenstans som blåser bort alla bra tankar i mitt huvud. Det spelar ingen roll om jag gått upp 06.00, tränat varje dag i 30 dagar, inte druckit eller drogat, ingen porr eller annat destruktivt skit att konsumera - kort och gott bara varit ett helgon mot allt och alla inklusive mig själv.

Det vore väl hårt att säga att jag alltid är på ruta ett för jag har försökt med så mycket och det i sig måste vara värt något. Men jag vet inte om jag kan säga att jag tar några steg framåt heller.

Det är mycket möjligt att de hänger ihop. När kroppen inte mår bra kan det utlösa ångest. Har själv haft ångest i åratal, det visade sig vara en effekt av en autoimmun sjukdom och anemi. Så jag skulle råda dig att söka hjälp i båda ändar. Se till att bli remitterad till någon specialist på manlig sexuell (dys)funktion, de borde veta vilka kroppsliga orsaker det kan finnas till det sexuella problemet. Men sök för ångesten också. Man får ju en hel del depressiva tankar av att avstå från saker i livet, som sex i ditt fall, det kan man ju behöva ta upp med någon även om själva grunden tiöl ångesten är något annat.

Jag tycker du borde se över dina problem igen och beräkna dom som 3 individuella problem. Ångest, sexuellt dysfunktion & tinnitus. Och sluta försöka finna en koppling mellan dom. Tackla dom i stället en i taget.

Det skadar ju inte att rent allmänt ha en positivare syn på sin tillvaro, oavsett om du har tinnitus och problem i sänghalmen eller ej.
Så dum ångest är bara onödig vikt som är bra att bli av med i vilket fall.
Om vården kommer kunna hjälpa dig med det eller ej är osäkert. För vissa hjälper det och för andra inte.
Men om du lär dig att hantera din ångest så kanske du inte hänger upp dig på dina övriga problem lika mycket, trots att de är kvar.

Och jag vet inte så värst mycket om problem ang Petter Niklas men ens psykiska mående kan absolut påverka ens sexuella prestationer.
Men det tror jag inte stämmer i ditt fall utan det är nog bara fysiskt. Gå till doktorn.

Din tinnitus kan du dock glömma att få fixat med minskad ångest.

känner du någon form av smärta i kropp eller leder som kommit av sig själv?
smärtor som du aldrig haft tidigare?

depression kan leda till kroppslig värk som gör djävulskt ont under lång tid!
då kan du bara vila bort smärtan

Tja bro. Dina sexuella problem kan definitivt vara relaterade till ångest. Jag lider själv av en ångeststörning, och kan säga att dom dagarna då det har varit illa så går det fort... värst är det för mej, eller "VAR", rättare sagt, precis innan akten. prestationsångest adrenalin och grejor, gjorde att kroppen ville komma så fort som möjligt, känslan var precis som innan man ska lyfta en riktigt tung bänkpress på gymmet. Om du skulle känna på mitt hjärtslag precis innan skulle du tro att jag hade en smärre panikattack haha. >.< inte direkt fördelaktigt att vara så uppvarvad. Du ska se att du gainar några minuter om du knullar / runkar, ganska kort innan, alltså komma 2 gånger varav en kort efter när du blir kåt igen. Jag nollställs när jag kommit, sen 1-2 timmar efter så knullar jag normal långt i princip.

Sen ska du undvika porr totalt, jag behöver inte ens förklara det. Du övar in ditt muskelminne att komma tidigt i princip. Det måste avprogrammeras helt och hållet. Mitt problem var dock ångesten.

Känner igen detta med att bli överkörd av dåligt humör. Ångestrelaterat, katastroftankarna finns där med i samma veva antar jag. Jadå det är bara du som kan ändra ditt tankemönster, sånt här är så otroligt svårt, alla vanliga människor som inte upplevt det harvar alltid om träna, rutiner, inge onani eller alkohol/droger, och dom har rätt på sätt och vis men ändå inte.

Jag lever själv väldig inrutat pga mina ångestproblem där jag i princip endast styrketränar och umgås med min flickvän, jobbar ju också och allt som hör till livet men jag dricker knappt något eller tar droger längre för då går det snabbt utför och så hamnar jag frivilligt på galgbacken pga panikångesten / ångestsyndrom. De flesta oregelbundenheter/kemikalier triggar det. Gör inget ändå antar för jag är en rutinrobot som människa. Hade nog varit värre för någon extrovert PH partyboy som är van att leva utan rutiner och sova på folks soffor.

Men du skulle kunna nyttja allt det där och må bra om inte problemet satt i ditt tankemönster... sådant brukar gå över med tiden, eller så gör dom inte det och då blir man miserabel för alltid. det enda du kan göra är att försöka ta striden i ditt huvud om du redan tagit striden på allt som är konkret. kan säga att min generella ångest var 100% för 5 år(galgbacke nivå) sedan då jag tog droger och drack mycket, slogs som fan och levde rövare allmänt. Nu är jag rensat alla skit så kanske 20% kvar, jag accepterar det.

Sen eftersom jag dras med ADHD samtidigt och därmed kort stubin, kan jag få rejäla påslag av vrede. Det är inte bara vanliga ilska utan det är paniksyndromen / adhd som synkar och bidrar med massa adrenalinpåslag samtidigt då jag blir arg. Brukar bli så trött av det när det händer att jag blir sängliggandes resten av dagen då det händer. Som tur är går det över väldigt snabbt, snackar cirka 2-3 minuter, ingen orkar vara så arg rent fysiskt länge. Dessa dagar, om det skall knullas, blir det väldigt snabbt knull etc. Samband där.

Också, hur ofta skrattar du? När jag träffa min tjej så sa hon att hon aldrig i princip träffat en människa som har så långt från skratt. Inte humor, jag har en rolig silly humor men skrattade aldrig fullhjärtat själv. Sammanbiten helt enkelt. Skratt "relievar" mycket spänning, sex "relievar" mycket spänning. Du gör förmodligen minimalt av båda. där har du ett till fel. varför tror du brudar sällan är så sammanbitna och seriösa? Jo dom garvar typ hela tiden, som ungar. Lättsamma, försök vara det, men bara vissa människor kan ta fram det ur en när man väl hamnat nere i det sammanbitna träsket mörka, jag hade tur med min tjej som är väldigt lättsam. du MÅSTE vara mer positiv med, hur cringe det är än låter. jag ryser att jag ens säger det till dig, fan va trött jag var på alla positiva jävlar för några år sedan. Tyvärr är det dock sant.

Får också stelhet i nacke / axlar av mina ångestproblem, matlust, oroligare sömn, sämre sexlust när det är illa, m.m. får du dessa problem med? Dom om något är ju fysiska. Livet är inte lätt alltid men man får hitta vad som funkar för en, sen sakta ta sig ur sin comfort zone när ångesten blir bättre bro.

Först och främst: tack för att du tog dig tid att svara så utförligt.

Du träffar mig ganska hårt på flera ställen. Särskilt det där med att vara sammanbiten. Jag är extremt återhållsam. Jag har tänkt på det där ganska mycket. Minns när jag var liten (11-12) och inte vågade skratta för jag hade så nära till gråt. Jag minns födelsedagar när jag fick det jag ville och det fanns verkligen inget att klaga på, men jag var bara så otroligt ledsen. Förmodligen för att jag förstod att det i den åldern skulle vara kul att bli firad och sådär, men att jag helt enkelt inte kände någon glädje.

Jag vet inte hur man gör för att ha kul. Att du har en flickvän är långt från vad jag är klarar av. Har träffat tjejer som är fantastiska, men kan inte ta det vidare eftersom jag är förmögen att dela positiva upplevelser med någon (mer än någon timme här och där).

Jag är 30+ och aldrig haft en tjej. Ser bra ut, trevlig, beläst, kvicktänkt, omtänksam och så vidare men uppenbarligen inte funktionell i skallen.

Jag vete fan alltså. Börjar ledsna på allt. Tränar och jobbar hårt och sköter mig under långa perioder, men får inget tillbaka av vad jag antar är ett rubbat belöningscentra. Folk pratar exempelvis om endorfiner när de tränar. Jag har tränat så in i helvete. Har sexpack med en låg vilopuls och en fysik som många i min ålder vill ha - något jag fått av mycket slit. Men jag vet aldrig att jag fått någon större mental boost av att ha tränat någonsin. Jag går upp och kör för att jag vill må bra men det ger inte särskilt mycket utöver en någorlunda bättre spegelbild utan tröja.

Och jag jobbar hårt som fan. Dock inte för min egen skull utan mer för min chef eftersom jag inte bryr mig särskilt om det går bra för mig eller inte. Bra utfört arbete, beröm och allt som kommer med det, ger mig inte mycket.

Jag antar att jag bara otroligt oberörd av det mesta.

Jag har träffat labila personer som jag anser har större besvär än jag själv med ångest och humör överlag. Samtidigt som jag inte upplevt deras mörkaste stunder så har jag inte heller upplevt deras ljusa stunder. Jag är glad att jag inte ligger och skakar på golvet som jag vet att andra med djupare dalar gör. Men jag är less på att alltid gå som ett monotont väsen. Du säger att man ska skratta och jag vill gärna göra det. Jag kan också göra det men jag känner samtidigt alltid en närvaro av otrolig olycka och sorgsenhet.

En sak som jag tycker är positiv med mitt sätt att se min omvärld är att jag inte har dödsångest. Det är en ganska morbid bild, men jag tänker mycket på hur illa kan det vara att bara ge fan i allt det här? Jag är inte självmordsbenägen i detta nu, men om säg en tio år och jag trots alla ansträngningar inte har det bättre så vore det ett rationellt beslut att bara strunta i allt. Jag menar, allt går ju bra, men inget känns bra. 6-7 år nu. Tråkigt.

P.S. För de som läser, bryr sig och undrar, så har jag sökt vård (äntligen). Men det verkar vara lång väntetid och jag tycker det vore väl magstarkt att söka akut. Ska uppdatera när/om jag för träffa någon psykatriker som jag ska remitteras till.