Jag vill att världen ska förstöras, jag vill inte bidra till att förbättra den

Naturen har en läkande effekt liksom balsam for själen. Nu menar jag sceneriet och alla intryck den ger.
En susande skog eller brusande hav. En forsande älv eller kluckande vågor. En sol som smeker en kind.
Jag sprang ofta i skogsspår och efter ca 7 km kom kicken. Man blev liksom ett med skogen...ha ha.
Delad glädje är dubbel glädje. Moder Jord, tycker jag är ett bra uttryck.
Vi människor är en annan fråga och jag undrar ofta vad som är meningen med livet.

Jag dör med den. Jag är som en bov i en tecknad film som skrattar medan han långsamt sjunker ner i lavan och dör, och allra sist ser man en ondskefull hand i närbild sjunka ner (och skrattet kan man fortfarande höra trots att huvudet är under lavan). Detta trots att lava har mycket högre densitet än människor.

I mitt liv har jag stöt på ondska i sin rena form hos många individer. Empirisk data intagen med mina sinnen säger mig att onda människor oftast inte reflekterar över sina handlingar och ibland verkar inte kunna definiera vad ondska är. Det gör de farliga ur det perspektivet, har du ingen förmåga till självkritisk granskning av dina handlingar, angående vad gott och ont är, ja då kan du bete dig hur som, egentligen. Ibland undrar jag dock om ondska måste utkristallisera sig i medvetna handlingar.
Människor som reflekterar över om de är onda, psykopater, narcissister etc är oftast människor med utrymme för självransakan. Det brukar vara ett tecken för stt tillhöra rätt lag men vad vet jag vad som pågor i varje individs huvud dessutom kan man aldrig lita på sina sinnen som descartes påstod i sina betraktelser.

Du vill alltså att jag och mina barn ska dö.

Fast du, tänk om det egentligen bara är du som finns, och att allt annat i universum bara existerar i dina illusioner och fantasier? En filosofi som ju faktiskt inte går att motbevisa och som har ett namn: Solipsism. I så fall beror hela universums existens på din egen.

Äh, det här känns inte alls bra efter att ha kollat din historik. Du mår ju dåligt på riktigt. Tänkte först att du mest trollade. Tyvärr har jag nog inget jättebra att säga som kan hjälpa dig. Bara att jag inte tycker att jag borde ha skrivit mitt förra inlägg.

Även om detta universumet är det enda (alltså inget multiversum) lär dock lidandet ändå fortgå med tanke på tidens relativa natur. Vad jag menar är att det förflutna och framtiden äger rum parallellt med nuet. Om det teoretiskt går att resa in i framtiden (genom närmande av ljusets hastighet) så finns det bevisligen inte endast "en nutid" utan flera, förmodligen oändligt många. Nutiden är en illusion. I praktiken resar vi in i framtiden varje dag i vardagen genom att åka bil eller tåg... dock på löjligt mikroskopisk skala som inte märks av. Poängen kvarstår dock.

Det första inlägget låter för övrigt väldigt edgy; "jag tycker det är coolt att vara ond"-stuk. Men jag håller med om att mycket i vår värld är ren skit och helt oacceptabel. Icke-existens vore att föredra med tanke på hur extremt mycket lidande som har existerat, existerar och kommer att existera. Att några är lyckliga rättfärdigar inte allt lidande i mina ögon. Någon kan alltid försöka övertyga mig om motsatsen. Jag är öppen.

Problemet är att universum helt skiter i vad vi tycker borde.

Svaret finns i fysiken: (FB) Hur kan vi "ge igen" på omniversen?

Egentligen vet väl ingen hur det ligger till riktigt. Att tiden så att säga är lika verklig och konkret som rummet kan ju verka rimligt utifrån relativitetsteorin mm, men jag har också sett teorier där tiden tvärtom är en serie punkter sammankopplade med rummet, alltså ett oändligt antal 'nu'.


Trådstarten är lite barnslig, helt klart, men tyvärr har han ändå rätt. Man kan söka på Schopenhauer här i Filosofi, så kommer man att hitta massor av inlägg av både mig och andra som lär överbevisa varje ärlig optimist.

Fast det är precis det speciella relativitetsteorin säger. Att samtidighet utgår från betraktaren. Det som är nu bestäms från var det du betraktar är och var betraktaren befinner sig. Det finns alltså ett oändligt antal nu och inget är egentligen bättre än något annat (jmf. fritt att välja inertialsystem).

Fast det jag tänker på kallas uttryckligen av dess anhängare 'The non-existence of time' och innebär att tiden så att säga saknar självständig existens. Einstein däremot verkar ha betraktat tiden som lika verklig som de rumsliga dimensionerna.

Oavsett hur man än vrider och vänder på det, så är tiden alltid i "plural" eller hur man nu ska uttrycka det. Vilket innebär, att även om vår värld skulle gå under, så kommer en annan tid att fortsätta parallellt. Jag uttrycker mig säkert som en idiot, men jag hoppas du förstår vad jag fiskar efter. Bara för att vi lever år 2018, betyder inte att dinosauriernas tid eller 1200-talet är "borta". Allt ligger som en ström parallellt. Vår nutid är inte mer verklig än "dåtiden" eller "framtiden". Allt beror på var man befinner sig i "vattenströmmen" (tiden). Det är så som jag har förstått det. Rätta mig väldigt gärna.

Jag vill se en teori som hävdar att det endast finns EN tid som vi alla intuitivt antog som barn, och gärna i samma veva en övertygande teori att det endast finns ett universum. Mitt största problem är just tiden. Jag har inte alls svårt att föreställa mig endast ett universum (jag är dock en lekman) men jag kan inte föreställa mig efter relativitetsteorin att tiden inte skulle vara relativ. Skulle vara lite lugnande om detta var det enda universumet, och den enda tiden... så när Big Chill (eller vad som händer mot slutet) sätter igång så blir det en evig och mörk vila. En tanke som skrämde mig som barn, men nu låter det attraktivt. Sedan är det ju klart att jag inte alltid känner såhär, utan kan skifta fram och tillbaka.

Jag är böjd att hålla med, faktum är att det bästa som kan hända är att mänskligheten utplånas. Sett ur ett kosmiskt perspektiv förändras absolut ingenting öht om vi alla dör, och sett ur ett globalt perspektiv för planeten jorden och alla andra arter som lever här, så förändras allting till det bättre....