Hej!
Jag har problem med att få grepp om en basal princip inom deduktiv logik, och önskar att någon kunde förklara det för mig.
Ett enkelt exempel:
Alla runda ting är gjort av ost.
Månen är ett runt ting.
Alltså, månen är gjort av ost.
Att slutsatsen följer logiskt ur de båda premisserna ser jag med enkelhet, men att premisserna i någon bemärkelse skulle vara sanna ser jag däremot inte.
Logisk giltighet rör hela argumentet, och inte de enskilda satserna inom argumentet. Logisk sanning bekommer enbart de enskilda satserna, och inte argumentet i helhet. Men ändå menar man att ett giltig argument är var "om premisserna är sanna, så följer det med nödvändighet att slutsatsen också är sann", men premisserna är ju uppenbarligen inte sanna, så hur kan hela argumentet bli giltigt?
Och vidare - man säger (som nämnt ovan) att slutsatsen följer med nödvändighet om premisserna är sanna, men samtidigt säger man att ett argument är ogiltigt om premisserna är sanna och slutsatsen falsk. Om nu slutsatsen följer med nödvändighet om båda premisserna är sanna, hur kan det då samtidigt vara så att slutsatsen inte följer av premisserna?
Pratar man om två olika typer av sanning, en för den "riktiga världen" och en den "logiska världen"? Om det nu vore en semantisk fråga, snälla förklara detta för mig, och förklara på ett sådant sätt som vore jag dum, för det är precis så jag känner mig just nu.
Tack på förhand!
Jag har problem med att få grepp om en basal princip inom deduktiv logik, och önskar att någon kunde förklara det för mig.
Ett enkelt exempel:
Alla runda ting är gjort av ost.
Månen är ett runt ting.
Alltså, månen är gjort av ost.
Att slutsatsen följer logiskt ur de båda premisserna ser jag med enkelhet, men att premisserna i någon bemärkelse skulle vara sanna ser jag däremot inte.
Logisk giltighet rör hela argumentet, och inte de enskilda satserna inom argumentet. Logisk sanning bekommer enbart de enskilda satserna, och inte argumentet i helhet. Men ändå menar man att ett giltig argument är var "om premisserna är sanna, så följer det med nödvändighet att slutsatsen också är sann", men premisserna är ju uppenbarligen inte sanna, så hur kan hela argumentet bli giltigt?
Och vidare - man säger (som nämnt ovan) att slutsatsen följer med nödvändighet om premisserna är sanna, men samtidigt säger man att ett argument är ogiltigt om premisserna är sanna och slutsatsen falsk. Om nu slutsatsen följer med nödvändighet om båda premisserna är sanna, hur kan det då samtidigt vara så att slutsatsen inte följer av premisserna?
Pratar man om två olika typer av sanning, en för den "riktiga världen" och en den "logiska världen"? Om det nu vore en semantisk fråga, snälla förklara detta för mig, och förklara på ett sådant sätt som vore jag dum, för det är precis så jag känner mig just nu.
Tack på förhand!
