Vinnaren i pepparkakshustävlingen!
2018-04-15, 01:02
  #1
Medlem
underarbrons avatar
Jag vet inte var jag ska börja. Jag kan lista upp en massa saker som potentiellt gör att jag mår dåligt. Min tillvaro suger tills jag fixat alla dessa problem, tror jag, men jag vet inte för det känns som att livet fortsätter att suga efter. Varför mår jag egentligen dåligt? 45 år är jag och "sommarjobbar" fortfarande när jag orkar, annars är det bidrag.

1. Jag är så trött och mår dåligt hela tiden. Kroppen är hängig och i dåligt skick. Nedstämd.

2. Ingen disciplin. Jag mår dåligt av disciplin. Jag är dålig på att planera, så hård disciplin blir lätt att jag går all-in på att t.ex. bara äta morötter en vecka för att spara pengar och sedan inser: vad fan håller jag på med? Därför är jag rädd för disciplin. Jag kan gå hardcore-rambo bara för att borsta tänderna och sedan inse: jag spänner mig och varvar upp mig och koncenterar mig hela dagen på en sak bara för att borsta tänderna. Jag försvinner ofta, dagdrömmer 90% av dagen, svårt att skilja på vad som är bra och dåligt tänk. Fastnar gång på gång på youtube och aftonbladet. Jag vet inte ens vad jag ska vara disciplinerad mot och om det är bra eller dåligt.

3. Känner mig ensam hela tiden. Ensam och utanför. Tyst och awkward. Svårt att bilda kontakter. Svårt att upprätthålla relationer. Har svårt att föra samtal. Är ganska omogen och har svårt att utvecklas. Klär mig i mina gamla tom och jerry kläder, har inte råd att köpa nytt. Ofta har jag svårt att se de sociala konsekvenserna av saker. Har genom hela mitt liv ofta gjort bort mig, så som att komma klädd med tom och jerry t-shirt och plastkasse i handen för att jag tagit förbi en sväng på ICA att äta senare, till ett dop eller så.

4. Inget att vara stolt över. Inte ens medelmåtta svensson, inte ens det. Min mentala kapacitet och utveckling är begränsad och det suger jävligt mycket röv, det förstår ni nog. Jag pratar som en robot, jag låter som en robot. En gång var min ambition att bli DJ, då var jag 39.. laddade ner något program, insåg efter några månader att jag i flera månader dag efter dag bara suttit med trum-verktyget och att det fortfarande lät skit. Min plan var att bli en avicii. Jag skäms för den jag är och det tycker jag har rätt att göra.

5. Sover dåligt. Huvudvärk. Ont i kroppen. Spänd bröstkorg och ångest. Depersonaliserad. Verkligheten känns som en suddig hackig film på en mörk skärm. Kroppsdelar domnar bort då och då. Jag skulle kunna ha 5 strippor på mig och ändå känna att: "var fan är jag.. drömmer jag eller är det här verkligheten? Aj, min mage gör ont. Var är mina armar?". Jag har sprungit fram och tillbaka till läkare, inga sjukdomar funna.

6. Tankarna går och går och går, diffusa märkliga tankar. Bilder som bara swishar förbi i skallen av alla skräpfilmer och skräpserier jag sett under dagen. Fragment av slow-motion scener, biljakter, varelser som kastar spjut på varandra... stor del av alla mina tankar är av detta totala nonsens. Jag är inte förmögen till mycket mer heller.

7. Ånger ånger ånger. Jag försöker bara att titta framåt, men många tåg har åkt. Hade jag fått börja om så hade jag blivit snickarlärling eller något direkt efter gymnasiet och skaffat mig en flickvän. Alla mina drömmar om att öppna ett zoo, bilverkstad och restaurang som jag har haft tills jag fyllt 40 har visat sig vara totalt vansinniga vanföreställningar, jag har aldrig varit realistisk.

8. Jämför mig själv med de få jag känner. Grannar, bekanta, gamla vänner osv. Bil, jobb, utbildningar, hälsa, livslust, hem (mitt består av en sunkig subventionerad etta med en gammal säng i en förort), besparingar (jag har inget jag kan spara per månad och då konsumerar jag bara det mest nödvändiga och lever på budget) och familjer. Jag skäms av att existera.

9. Alla omkring mig är besvikna. Jag är det ensamma barnet och föräldrarna har haft drömmar om barnbarn och karriär och .. men hela livet har varit stök och pinsamheter och besvikelser. Jag har varit både arrogant och oförmögen. Båda blir nu fattigpensionärer snart vid 65 (ja, uppenbarligen har de inte världens bästa gener och karriärer direkt) och de har genom hela mitt liv försörjt mig och hjälpt mig, i 45 år.. med mat och hyra.. då jag haft svårt ibland att klara mig. Detta känner jag stark ånger kring. De kommer att ha ett ännu värre helvete nu än vad de haft innan och med dem stryker också jag, men det värsta är att jag inte kan försörja dem snart när de behöver. Hela släkten vet vem jag är: den mystiska förloraren.

10. Så fort jag tänker på någonting som bör eller måste göras känner jag direkt en rejäl ångest: hur ska jag göra det, är det rätt val, men det är ju så mycket annat jag också måste hinna med, var ska jag börja osv. Detta blir inte bättre för att jag startar upp (eller rättare sagt tänker på att starta upp) 100 olika projekt samtidigt. Det verkar som att jag behöver skriva ner mål, nåbara mål och bara följa dem innan jag gör någonting annat. Hur gör normala människor här? för jag tror inte att normala människor sitter och matar på önskedröm efter önskedröm utan att göra något, men jag tror inte heller att noramal människor sitter tom i tanken och är utan idéer.

11. Minne efter minne av pinsamheter, misslyckanden och förvirringar ploppar upp i hjärnan. Jag är alltid förvirrad och osäker.

12. Väldigt osäker på mig själv. Vet inte hur jag ska hantera mina känslomässiga problem, sociala problem osv. Vet inte hur jag bygger upp någonting gott för mig själv. Ser inte konsekvenserna av olika livsval.. jag hade aldrig kunna föreställa mig för 25 år sedan att det skulle bli så här om jag inte gick totalt all-in redan då medan jag orkade och skaffade mig en bättre start i livet. Jag vet t.ex. inte varför jag mår dåligt, om de är dessa saker eller beror på någonting annat.

Kan ni se något mönster? Vad tror ni jag ska fokusera på mest?
__________________
Senast redigerad av underarbron 2018-04-15 kl. 01:31.
Citera
2018-04-15, 01:07
  #2
Medlem
Peyzs avatar
Är du i kontakt med öppen psyk?
Citera
2018-04-15, 01:13
  #3
Medlem
underarbrons avatar
Citat:
Ursprungligen postat av Peyz
Är du i kontakt med öppen psyk?

Autism. Tjat och tjat på att jag skulle lära mig laga mat och koncentrera mig på att söka jobb som jag klarar av (autistjobb) och sluta dagdrömma fullständigt orealistiska sjuka drömmar om att bli attackdykare osv i flera år tills jag tröttnade och insåg att jag aldrig kommer bli frisk och drog från psyk. Ingen terapi botar autism och hjälpen för mig har varit ytterst marginell. Jag är ganska säker på att chris chan har haft att göra med en jävla massa psykologer i sitt liv, ingen psykolog i hela världen hade kunnat rädda den gossen och inte kommer någon numera korrupt psykiatriskt privatbolag med framtida näringsförbud kunna göra det heller.
Citera
2018-04-15, 01:38
  #4
Medlem
Peyzs avatar
Citat:
Ursprungligen postat av underarbron
Autism. Tjat och tjat på att jag skulle lära mig laga mat och koncentrera mig på att söka jobb som jag klarar av (autistjobb) och sluta dagdrömma fullständigt orealistiska sjuka drömmar om att bli attackdykare osv i flera år tills jag tröttnade och insåg att jag aldrig kommer bli frisk och drog från psyk. Ingen terapi botar autism och hjälpen för mig har varit ytterst marginell. Jag är ganska säker på att chris chan har haft att göra med en jävla massa psykologer i sitt liv, ingen psykolog i hela världen hade kunnat rädda den gossen och inte kommer någon numera korrupt psykiatriskt privatbolag med framtida näringsförbud kunna göra det heller.

Meningen med psyk är ju inte att bota dig utan att försöka minska biverkningar.
Risken är ju att det bir värre om du vänder psyk ryggen.. Dom är ju ett stöd för dig.
Citera
2018-04-15, 06:09
  #5
Medlem
Pungsvings avatar
Du behöver nödvändigtvis inte vara autistisk. Psykvården tycker om att göra "nytta" och placera sjukdomar på svenskar som egentligen bara, eller delvis, mår dåligt för att de bor i sosseSverige.

Du lider förmodligen bara av tvångstankar. De kan vara ett försvar mot känslor av sorg eller ilska som ligger och pyr inombords. Genom att göra dig upptagen av att följa minsta vink från tvångstankarna så slipper du konfrontera dig med dina inre känslor, och slipper förstå och bearbeta dem.

Ett sätt för dig att komma ur detta är att tillåta tvångstankarna att poppa upp, men förhåll dig skeptisk till dem. Vänta på att en annan tanke ska dyka upp till som motvikt, så att du får två synsätt att värdera. Invänta att en tanke dyker upp som verkar rationell, icke tillgjord eller panikaktig. Lär dig säga "Jag har inte bestämt mig än."

När du befinner dig i en situation som du inte gillar så tvinga dig inte att gilla läget, eller alternativt bli deprimmerad för att du inte kan gilla läget. Säg istället till dig "Jag måste inte gilla detta." Det är något jag säger till mig själv tex när det kör förbi en bil med för hög musik så det vibrerar i omgivningen. Plus, när jag ser korkade typer på stan som får mig att känna mig otrygg.

Du kan lära dig nya saker om du ger dig tid att lära dig. Stanna i texten flera gånger. Läs om. Försök göra informationen till din egen, inte bara att den ska tillhöra boken. När något är jättesvårt så acceptera att det är svårt. Återkom om några dagar. Nöt in informationen. Jag har övat på basgitarr i 1 år ca 15 minuter om dagen. Det tar tid att göra framsteg. Jag slappnar av och tillåter mig att göra fel. Jag försöker förstå varför jag gör fel. Jag provar olika hållningar med kroppen och olika spänningslägen i händerna.

Det tar tid att må bättre. Börja skriva dagbok och låt tankarna bara flöda fritt ner på pappret. Du behöver inte ha någon plan med skriviandet. Bara låt dina känslor få finnas. Lär dig slappna av och bli mindre fientlig mot dina egna känslor.

Lycka till. Inse att socialism är gift för själen.
Citera
2018-04-15, 07:54
  #6
Medlem
Vad äter du för mat? Kanske är så att du behöver se över ditt födointag?

Motionerar du?
Citera
2018-04-15, 11:46
  #7
Medlem
Handlar det inte mer om att du inte fått möjlighet att processera dina känslor genom t ex ett förhållande? Låter ju mer som om du fastnat och inte kommit vidare. Hur det ser ut med träning, mat osv?

Du var ju väldigt bra på att analysera dig själv och dina tillkortakommanden så någon form av självinsikt har du ju, även om du kanske är lite onödigt hård mot dig själv.
Citera

Stöd Flashback

Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!

Stöd Flashback