Hypotes om svamp

Att som barn, mitt uppe i adolescensen, testa narkotika – inte minst psykedelisk sådan – är, utan undantag, ett otroligt riskfyllt beslut. Den största faran med att använda psykedeliska droger är inte deras fysiska verkningar. En psykedelisk drog är sällan särskilt farlig på ett fysiskt plan, även om undantag finns. Däremot kan dessa substanser förorsaka kraftiga förvrängningar av varseblivningen och förnimmelsen vilka de fem sinnena jobbar med.

När varseblivningen och förnimmelsen förvrängs i den utsträckning som psykedeliska droger framkallar, är risken stor för att komplikationer ska uppstå. De förväntade effekterna kanske uteblir; i stället uppkommer känslor av paranoia, rädslor, panikattacker och inte sällan total skräck. Utgången blir ingalunda särskilt trevlig vid dessa tillfällen. En ökad risk för psykisk ohälsa uppstår, återhämningen kan därtill bli smärtsam och utdragen. Den olycksdrabbade – som upplever en snedtripp – kan därför få svårt med att komma tillbaka igen, om det vill sig illa.

Samtidigt ska man ha i åtanke att en snedtripp inte i sig innebär världens undergång. Det som uppstår under en tripp – oberoende av ifall den är positiv eller negativ – är alltid utan något som helst undantag saker som döljer sig inom din egen ram av fantasi. Vad du ser eller hör är inga rosa elefanter eller jultomtar som inte finns. Du blir inte psykotisk av en psykedelisk drog, såvida du inte hamnar i en direkt psykos. Under ett psykedeliskt rus skruvas hjärnans tolkningsförmåga om, din hjärna bearbetar information och sinnesintryck annorlunda; hålrum uppstår och förändringar sker, hjärnan måste följaktligen fylla i med information för att skapa en komplett uppfattning av rum och tid, och gör det ofrånkomligen i en något förvrängd form jämfört med hurdant denna process sker i nyktert tillstånd.

Resultatet av ovanstående förändring i hjärnan leder till vad som innebär det psykedeliska ruset. Väggar andas, energier kan beskådas, färger förvrängs, lampor rör på sig, marken gungar, jorden skakar, händerna töjs ut om du drar dem framför dig, bokstäver på datorn hoppar, konkreta mönster uppenbarar sig framför dig (både vid stängda och öppna ögonlock) och så vidare. Alla effekter kan sammanlänkas till hjärnans sätt att producera nya intryck, för att försöka att föreställa sig på vilket sätt någonting ska vara och för att anstränga sig för fylla upp de delar av verkligheten som saknas. Allt är en illusion. Hallucinationerna är ett direkt resultat av hjärnans förmåga att fylla i tomrum, vilket för den ovane kan bli en skrämmande upplevelse.

Vad beträffar de psykiska effekterna är det mer problematiskt att med ärliga ord förklara dem. Tankarna och intensiteten vad avser hjärnans förmåga att arbeta förändras kort och gott radikalt. När vi tänker har vi utarbetade mönster för vårt tänkande, vilket innebär att vi tänker ungefär likadant i alla lägen, emellertid med utgångspunkt i olika kunskapsbanker; särskilt talar den kognitiva beteendeteorin för det här: hjärnan arbetar utifrån ett kognitivt schema.

Det bör poängteras att jag talar ur ett individperspektiv, och att jag sålunda generaliserar. Mitt tänkande sker på ett sätt, ditt på ett annat. Dessa mönster för tänkande är samma oavsett vilken situation vi ställs inför. Det som förändrar vårt tänkande är insamlandet av ny kunskap; plötsligt lär vi oss något, vilket sedermera leder till att vi inser att en tankeförändring krävs, att ett nytt perspektiv måste tillämpas som innebär större framgång och bättre resultat inom valfritt område – en form av det naturliga urvalet inom oss själva. Därutöver genomgår vi alla en mognadsprocess – en process som leder till att tankefunktionen och den direkta kognitionen varierar över längre tid, och detta till följd av att hjärnan är formbar och därigenom anpassar sig till omständigheterna och av den anledningen förändras liksom förädlas.

Under påverkan av en psykedelisk drog tycks många nya nervbanor och vägar för tankarna öppnas. Det kan närmst liknas vid att hjärnan har ett antal korridorer av möjligheter att använda sig av, där varje korridor är fylld med ett visst antal perspektiv och sätt att tänka på i nyktert tillstånd.
När sedan en psykedelisk drog äntrar kroppen och når hjärnan, slängs dörrarna till dessa dolda korridorer upp, efter vilket hjärnans receptorer och nervtrådar samt -banor bygger nya järnvägsnätverk som bildligt talat för medvetandet till upplysningens länder. Effekten av det här blir att kognitionen förvrängs fullständigt, att nya såväl perspektiv att tänka ur som nya förmågor att använda yttrar sig.

En annan liknelse kan sägas vara att hjärnan är en låda med ett lås på sig, där lådan ständigt flyter runt i ett astronomiskt rum av möjligheter och synsätt, funderingar och reflektioner, infallsvinklar och perspektiv – oavsett vilket ämne som avses att tänka på. Inne i själva lådan sker en mönsterhantering av information på ett specifikt och förutbestämt sätt. Ingen storskalig förändring sker, mer än att lådan emellanåt får tillskott av ny kunskap, skrotar gammal och således genomgår ackumulerade förbättring vid de tillfällen som det behövs.

Slutligen tillsätts ett ämne i den kringflytande rymden – den psykedeliska drogen – och tränger sig in och igenom låset som håller ihop lådan. På bara några minuter öppnas låset. Hjärnan, eller lådan, får bekanta sig med alla dessa hutlösa mängder med nya sätt att tänka på, nämligen alla de som döljer sig utanför lådan i den oändliga rymden. Hjärnan chockeras och reagerar med att fullskaligt tänka i annorlunda och tidigare okända banor än vad den någonsin har kunnat göra tidigare. Förmågan att tänka obeskrivligt stort blir i stället för en omöjlighet plötsligt en möjlighet. Framför ett undantag, blir det en regel.

De psykiska effekterna som psykedeliska droger inducerar kan jämföras med ovanstående beskrivningar. När en psykedelisk drog administreras förändras såväl hjärnans visuella intryck som alla de andra – varmed både lukt-, känsel-, smak- och hörselförmågan förändras tillsammans med kognitionen och synen. Det är de här förändringarna, hjärnans reaktion på bindningar hos bland annat serotonin- och dopaminreceptorer, som utgör drogernas effekt. Inget mer, inget mindre.

Men en fråga dyker emellertid upp i samband med att man ser framför sig att intag av psykoaktiva växter utmynnar i spektakulära effekter. Ta svampar som exempel, eller en planta. Varför ger dessa ting de effekter som de gör på hjärnan? Om man jämför med andra växter eller svampar, sådana som är nyttiga och ger oss viktiga, essentiella ämnen för vår överlevnad – då talar man om att det är föda för den mänskliga arten eller andra djur.

Å ena sidan är det fördelaktigt för oss, att vi kan äta oss mätta och få i oss det vi behöver. Å andra sidan finns det också svampar och växter som naturen har utvecklat gifter hos för att skydda sig mot att bli uppätna. Det gäller exempelvis svampar och växter som vid intag ger oss antingen direkta eller indirekta sjukdomar och därmed leder till tillstånd där vi riskerar att dö. Tänk röd flugsvamp eller dylika, biologiska svamp- eller växtarter. I det sistnämnda fallet är det rimligen en form av försvarsstrategi för att skydda och bevara sin egen överlevnad. Vilken kategori tillhör då psykoaktiva växter och deras molekyler? Koka- [kokain], kat- [katinon], ayahuasca- [N,N-dimetyltryptamin], cannabis- [tetrahydrocannabinol och cannabidiol], tobaksplantan [nikotin], peyotekaktusen [meskalin], svampar av olika slag [psilocybin, psilocin med flera]? Eller opiumvallmo [morfin tillsammans med andra alkaloider] för den delen? Vi kan dra det så långt och nämna guaranaplantan eller kaffebönor [koffein]?

Är deras molekyler direkta gifter och neurotoxiner? Eller är det molekyler som, i likhet med vitaminer och mineraler, har ett syfte och som naturen har utvecklat för att vi människor till syvende och sist ska nyttja dem? Kan man säga att de är nycklar till högre vetande? Varför existerar det växter och svampar, vars kemikalier de bär på, direkt passar i människors och djurs hjärnors receptorer?
Varför i hela friden har naturen utvecklat ämnen som passar på olika platser i våra hjärnor om syftet inte är att använda dem över huvud taget? Om man motsätter sig intaget av psykoaktiva växter, skulle detsamma lika väl kunna gälla också andra växter, nötter, frön och svampar med nyttoämnen.

Av den här anledningen torde man kunna dela in växtriket, i förhållande till faunan och människan, i tre delar: a) fysiskt fördelaktiga växter och svampar – de som gynnar våra kroppar genom att innehålla mineraler, vitaminer och näringsämnen, b) psykologiskt fördelaktiga växter och svampar – de som gynnar våra psyken och får oss att ifrågasätta vår existens, naturens roll i våra liv och vår hela historia, c) giftiga växter och svampar – sådana vi gör bäst i att låta bli att äta, om inte njursvikt och organkollaps är någonting som vi njuter av.