Jag har börjat gå hos en psykoterapeut för att få ordning på lite personliga olater. Vi kom under ett av våra samtal in på ämnet sex. Ämnet är något jag tänkt på rätt mycket sedan jag förlorade svendomen för ett par år sedan. Tyckte inte att det var särskilt kul eller trevligt med kopulerandets ädla konst och gav väl mest med mig för att hon tvärtemot mig hade ett omättligt sexbehov. Hon tyckte uppenbarligen att jag var tråkig och saken som ännu ej hunnit utvecklas till något regelrätt förhållande rann så ut i sanden.
Efter detta äventyr har jag utforskat ämnet lite mer med ett par andra kvinnor för att se om jag kunde finna något som helst nöje i det hela. Men nej, ingen av de sexpartners jag idkat älskog med har gjort det för mig. Jag uppskattar det inte alls och vill väl mest att det ska vara över så snabbt som möjligt.
Min psykoterapeut föreslog att jag var asexuell. Tanken är inte helt dum och har slagit mig tidigare.
Här kommer vi till problemet. Av vad jag lärt mig om kvinnor de senaste två åren så är de föga intresserade av enbart socialt sällskap. Kvinnor kräver generellt sett sex av sin partner. De senaste två gångerna jag varit ut på klubb har jag fått nåt fruntimmer efter mig, som jag sedan varit tvungen att rymma ifrån för att jag inte har någon lust att behöva förklara att jag inte tänker ha sex med dem. Jag är inte redo att komma ut som asexuell inför världen riktigt ännu. Som man är det en ganska pinsam sak att medge. En av kvinnorna fattade dessutom inte vinken och kom och knackade på sent på natten. Vi delade säng. Vi somnade. Hon dröjde sig kvar hela söndagen, förmodligen i något form av hopp om att jag någon jävla gång skulle släppa till. Men det gjorde jag inte, så hon gick hem, antagligen djupt besviken över att hon inte fick smaka stock. Jag har inte hört något av henne sedan dess.
Samtidigt vill jag nog inte leva ensam resten av livet. Dels vill jag gärna att någon ska finna mig hyfsat fort när jag en gång lämnar jordelivet, så att jag slipper ligga kvar och ruttna i månader här i lägenheten. Städjobbet efter en sådan hädangång är inte särskilt trevligt att utföra, att döma av bilder jag sett. Dels vill jag ju precis som de flesta andra ha någon form av sällskap, någon att komma hem till. Någon att utbyta tankar och idéer med och någon att dela ett glas vin med över ett djupt samtal om livets vedermödor.
Jag borde därför se till att skaffa mig någon form av stadigt sällskap. En kvinna som kan överleva mig och som kan se till att min kropp hamnar på bårhuset i rimlig tid och en kvinna som vill lyssna på mina tankar om världen. Men var finner man kvinnan som är beredd att dela sitt liv med mig, men inte sitt underliv? Finns de ens?
Inte ens Hare Krishna-rörelsen ger upp tanken på ett liv utan sex. De kan leva ett helt liv utan sex, men så fort de gift sig kopuleras det vilt. Visserligen enbart i avlingssyfte, men ändå. Jag hävdar att det inte finns en vettig kvinna som kan tänka sig att leva med sin man utan sex.
Efter detta äventyr har jag utforskat ämnet lite mer med ett par andra kvinnor för att se om jag kunde finna något som helst nöje i det hela. Men nej, ingen av de sexpartners jag idkat älskog med har gjort det för mig. Jag uppskattar det inte alls och vill väl mest att det ska vara över så snabbt som möjligt.
Min psykoterapeut föreslog att jag var asexuell. Tanken är inte helt dum och har slagit mig tidigare.
Här kommer vi till problemet. Av vad jag lärt mig om kvinnor de senaste två åren så är de föga intresserade av enbart socialt sällskap. Kvinnor kräver generellt sett sex av sin partner. De senaste två gångerna jag varit ut på klubb har jag fått nåt fruntimmer efter mig, som jag sedan varit tvungen att rymma ifrån för att jag inte har någon lust att behöva förklara att jag inte tänker ha sex med dem. Jag är inte redo att komma ut som asexuell inför världen riktigt ännu. Som man är det en ganska pinsam sak att medge. En av kvinnorna fattade dessutom inte vinken och kom och knackade på sent på natten. Vi delade säng. Vi somnade. Hon dröjde sig kvar hela söndagen, förmodligen i något form av hopp om att jag någon jävla gång skulle släppa till. Men det gjorde jag inte, så hon gick hem, antagligen djupt besviken över att hon inte fick smaka stock. Jag har inte hört något av henne sedan dess.
Samtidigt vill jag nog inte leva ensam resten av livet. Dels vill jag gärna att någon ska finna mig hyfsat fort när jag en gång lämnar jordelivet, så att jag slipper ligga kvar och ruttna i månader här i lägenheten. Städjobbet efter en sådan hädangång är inte särskilt trevligt att utföra, att döma av bilder jag sett. Dels vill jag ju precis som de flesta andra ha någon form av sällskap, någon att komma hem till. Någon att utbyta tankar och idéer med och någon att dela ett glas vin med över ett djupt samtal om livets vedermödor.
Jag borde därför se till att skaffa mig någon form av stadigt sällskap. En kvinna som kan överleva mig och som kan se till att min kropp hamnar på bårhuset i rimlig tid och en kvinna som vill lyssna på mina tankar om världen. Men var finner man kvinnan som är beredd att dela sitt liv med mig, men inte sitt underliv? Finns de ens?
Inte ens Hare Krishna-rörelsen ger upp tanken på ett liv utan sex. De kan leva ett helt liv utan sex, men så fort de gift sig kopuleras det vilt. Visserligen enbart i avlingssyfte, men ändå. Jag hävdar att det inte finns en vettig kvinna som kan tänka sig att leva med sin man utan sex.
__________________
Senast redigerad av Humbug 2018-04-12 kl. 20:05.
Senast redigerad av Humbug 2018-04-12 kl. 20:05.
