Helt fast i det förflutna

Mitt liv präglas i långa perioder av det förflutna. Vi snackarr 10-15 år bakåt. Saker jag gjort och sagt, betet mig som en jävla idiot och varpå folk som hatat mig därefter, blivit arga eller undvek mig osv (dvs sådant som händer i många trasiga unga människors liv) Jag kan vara HELT förlamad i dagar för att något minne dykt upp (tex triggats av ett namn eller plats i facebookflödet). Detta går utöver familjen och jobb då jag blir mer eller mindre paralyserad,

Förstår att det är sjukligt att älta på det sättet. Speciellt efter så lång tid. Även om man var en idiot som 25 åring så är man ju inte den samme idag.

Läser massor av texter som beskriver hur viktigt det är att släppa taget. Osv. Men jag förstår inte konkret. Hur gör man?? Greppet känns nästan fysiskt som en jävla klo som håller en i ryggen.

Någon som har liknande erfarnheter?

(Edit: om någon undrar var jag almänt dum i huvudet och jobbig. Jag varken slogs, våldtog eller stal men gjorde många illa).

Undrar om inte du skulle studera vad den kristna förlåtelsen innebär. Den ger dig insikter om att man just kan gå vidare och släppa taget. Du behöver inte bli troende om du inte är det, men jag tror att i förlåtelsen, och förstå vad den innebär, så har du lösningen hur du kommer vidare. Alla har vi begått dumheter men du är inte dömd för evigt att släpa på din skuld.

Har levt hela mitt liv i det förflutna, mitt största problem är kanske inte ens det utan det faktum att jag vägrar lära mig utan går i ena minfältet efter det andra.

Jag är fast i en tankeloop som bygger på att jag kanske bara lever mitt första liv , eller kanske är i en tidig evolution i livets kretslopp. Det är jobbigt om man måste återfödas och fortsätta att lära sig, den tanken skrämmer mig.

Jag är inte troende men har inga principiella problem att använda mig av ”kristen filosofi” eller tankegods. Men vad ska jag göra konkret anser du? Vad innebär kristen förlåtelse?

I grunden handlar det om att medge det du gjort fel. Är det en person som du felat mot kan du be den om förlåtelse och berätta vad du gjort fel. Du behöver samtidigt förlika dig med att du gjort fel, att du känner ånger och gå vidare. Jag uppfattar det dock som att du är klar över att du gjort fel och att du känner ånger, så det är bara sista steget "komma vidare" som återstår.

Man kan inte ställa tillrätta allt som man gjort fel men man kan inse sina misstag, känna ånger och be om förlåtelse. Du kan tala med en präst/diakon om det du gjort fel, men det kan likaväl vara en vän som du talar ut med det som tynger. Är det människor du inte kan komma i kontakt med t.ex personer som är döda eller som du inte vet var de är, kan du skriva brev till den eller de som du gjort fel mot men du behöver alltså inte skicka brevet. Det är skrivandet, din ånger och att du medger ditt fel som är nyckeln till att komma vidare. Bäst är förstås att tala med människor öga mot öga och inte be om förlåtelse på distans, om en personlig förlåtelse är möjlig. Man ska dock vara klar över att motparten inte har någon skyldighet att förlåta dig. Men oavsett kan du komma vidare.

Och så behöver du förlika dig med att alla människor har begått ungefär samma fel som du. Långt ifrån alla medger det dock, så att du resonerar om det nu är ett mycket bra steg för att komma vidare. Kan du medge dina fel och brister kan du också förlåta din ofullkomlighet, om din ånger är uppriktig och sann mot din medmänniska.

Varför skulle man släppa det förflutna? Det var ju då allt viktigt hände, både bra och dåligt. Så känns det för mig iaf, alla viktiga relationer och upplevelser hade jag under barndomen och tonåren. Efter kanske 22 är allt ett enda grått töcken. Men det är klart om man ska vara en effektiv arbetande robot är det väl bra om man raderar det förflutna.