Min nuvarande, visserligen ofullständiga, men förhoppningsvis något belysande, synpunkt är att Aristoteles tar vid var Platon slutar. Platons ålderdomsverk heter
lagarna och är ett fullständigt horribelt arbete. Det är som om han på något sätt
drivs till detta totalitära tänkande. Hos Aristoteles finner vi plötsligt "känslan", det är som om han gjorde filosofi av "upplevelserna" i grottan ( se grottallegorin bok 7, Platon, Staten ). Länge uppfattade jag Aristoteles som nonsens, men jag tror att han är viktig. Jag syftar huvudsakligen på verket "Metafysiken", men jag tror också att han kan förefalla obegriplig - om man inte är dogmatiskt lagd d v s
- om man inte kan sin Platon, eller har tänkt igenom Platon...
Men det är klart man kan ju räkna upp skillanderna som en idiot också. Då blir det väl något typ, Platon formerna "däruppe", ARistoteles formerna i materien...etc, etc, etc, men det ger inget. Utantilläxor, värdelöst.