Keklands kåserier

Alltet

Det är rätt lustigt, nu när jag tänker på det. Hela våra liv kretsar kring det. Jag tror inte att det finns ett ord för det. Det bara är där, man känner det, man kan se det. ”Vi är våra egna”, det tar vi alla för givet. Friheten är en söt smak som alla känner. När allt kommer omkring är det dock en bitterljuv smak. Vi är alla produkter, något annat än vad vi känner och tror. Min identitet är en stor fet lögn. Alla kan se den, men inte för vad den är. Det är ett täcke som gömmer ett rutten lik. Inte ens stanken når fram. Men ändå finns den där, en hemsk odör.

Det är svårt att inte känna ett krypande äckel inför denna tanke, att inte vara sig själv. Om man inte är sin egna, vem är man då? Ingen alls. Högst oroväckande och totalt nedbrytande. Jag som har erkänt min egna patetiska existens har dock funnit ett slags paradoxalt ljus i de mörkaste av rummets alla hörn. Det är först då vi står på botten som vi verkligen kan uppskatta skyarna. Det är där som resan tar sin början. För vissa ter sig resan vara allt för lång, speciellt då man inte vet vart den ska ta slut. Därmed blir det allt för lätt att avsluta resan innan den ens börjat. Jag valde dock att börja klättra, ett steg i taget.

Finns det någon plattform, där vi likt gudar kan stå och blicka ner på alla de människor som likt myror vandrar efter varandra? Hur tar vi oss dit? Kommer jag någonsin att komma dit? Frågor likt dessa rev upp min själ tills den bad om avslut. Idag är det annorlunda, för jag vet att det hela handlar helt enkelt om referenser. Allt är referenser! Vi ser och tänker på allt utifrån ett givet ramverk. Nej, ramverket är inte givet, det finns där men vi kan inte se det. Ramverket är vår eviga referens, för det är inom dess gränser som vi kan tolka vår omvärld, och framför allt oss själva. Sanningen är den att det är först då vi står på botten som vi kan se ramverkets funktioner, och därmed få en större förhållning till det jag nu vill kalla Alltet. Det är först då vi genomskådar Alltet som vi kan börja vår vandring mot skyarna. Det är först då vi nått skyarna som vi kan blicka ner på alla de som likt får rör sig i de givna strukturer som ramverket erbjuder.

Återigen till referenserna, som är en stor del av Alltet. På sätt och vis är referenser det som bygger upp Alltet. Bara Gud, som skapade världen utifrån ingenting, var obunden till Alltet. Vad som kännetecknar dig, mig och alla andra, är helt klart bara godtyckliga tillfälligheter. Du är den du är tack vare alla de influenser du har fått inom Alltets ramverk. Dina referenser, som du förhåller dig till, och som bestämmer dig. Alltet. Du är en tok, en narr, om du förnekar detta. Ditt blod betyder inget, du föds inte med några egenskaper. Du förvärvarar dem. Självfallet stämmer detta inte till fullo. Det finns människor som föds till idioter. Men allt fler gör sig själva till idioter. Det är inte helt och hållet deras egna fel, för alla är vi blanka blad som besudlas av Alltet. Det bästa vi kan göra är att genomskåda det hela, sänka oss ner i fördärvet som är vår olyckliga tillvaro, och sedan börja klättra.

Vem är då jag? Jag är som alla andra, som vill tro att jag är mig själv. Trots min starka tro på att snart nått upp gudarnas plattform, kan jag inte förneka att jag fortfarande känner mig lurad. Lurad av mig själv, men framför allt av Alltet. Jag vet att min resa, likt alla andras, aldrig når ett riktigt avslut. För att avsluta något måste man ha en plan, en större tanke. Denna tanke utgör den process som ska nå ett avslut, men de flesta av oss saknar en tanke. Vi bara är, vi bara gör. Det måste ändå vara ett härligt liv, att bara få vara. Ständigt sig själv för Alltet, ett offer utan perspektiv på förtryckaren. Jag var en sådan innan jag nådde botten. När botten en gång är nådd finns det ingen återvändo till detta härliga och enkla liv. En strävan tillbaka är en säker strävan till att dö under förnekelsens tunga täcke.

Draubelius

När jag stod framför min fars grav kunde jag inte känna något annat än äckel. Jag visste mycket väl vad som förväntades av mig. Med rak rygg och sorgsen min skulle jag ta farväl av honom, vars namn stod i stora guldbokstäver på ett vitt band över kistan. Gustaf Emil Draubelius. Trots att kyrkan var fullsatt var min moders sorgsna gnäll det ända som hördes. Det var oerhört jobbigt, faktiskt pinsamt, att stå där vid kistan med allas blickar på mig. Många dömde mig, det visste jag. Det var övertydligt då jag vid min ankomst granskade blickarna hos släktingar och vänner till min far. Jag tvingade fram en halvdyster, men ändå allvarlig min. Med den vänstra lade jag ner en röd ros och sade tyst ”vila i frid”. Det lät nästan som att jag menade det. Jag gick därefter åter till min plats bredvid mor. Hon famnade min arm då jag satte mig och fortsatte sitt gråtande. Ceremonin fortgick.

Prästen sa ett par inövade ord, förklarade därefter spektaklet avklarat varpå församlingen reste sig och begav sig mot utgången. Jag försökte undvika så många människor som jag kunde på min väg ut ur kyrkan. Många ville beklaga min fars bortgång med forcerade handskakningar och genomskinliga sympatier. Jag spelade med och avtackade dem. Väl ute såg jag att farbror Lauritz stod ute i vinterkylan i sin fina rock av kamelhår. Han bar samma barska drag som far, med mörka ögon och allvarlig min. Han väntade på mig. ”Brorsson” sade han med blicken fäst på mig och med en röst kyligare en vinden. ”Farbror”, svarade jag torrt. En stunds tystnad uppstod varpå jag fick tid att tända en cigarett. ”Din far skulle inte ha gillat att du rökte”, sa han. ”Min far har inte längre någon talan”. ”Du gör hans minne orättvist”. Jag drog ett djupt bloss. ”Må så hända, men denna familj har inte varit min på ett långt tag nu, så det angår mig inte”.

I min farbrors blick såg jag en blandning av vad som såg ut som ilska och sorgsenhet. Med sin handskbeklädda hand drog han ut ett brev från rockens innerficka. Han sträckte det fram mot mig. ”Här, det är till dig”. Jag synade hans blick och drog ett till bloss. Det började snöa lätt. Lauritz sträckte fram brevet ännu närmre. Jag tog emot det och noterade min faders sigill som slöt brevet innan jag stoppade det i rockfickan. ”Jag måste gå nu”, sade jag. Min farbror nickade lätt och begav sig iväg till min mor. Hon torkade ännu sina tårar då han omfamnade henne. Jag fimpade cigaretten och gick min väg ner för kyrkbacken. Snön tilltog ännu mer och solen var på väg ner över horisonten. Min chaufför väntade på mig vid backens slut. Han öppnade bildörren, jag satte mig och vi for iväg.

Jag måste erkänna att jag kände ett inre vemod. Det hade varit svårt att se mor efter alla dessa år, speciellt under dessa omständigheter. Hon sade att hon förlät mig, trots att jag inte sökte hennes förlåtelse. Hon sade att jag var välkommen tillbaka, men jag ville inte tillbaka. Det var aldrig min tanke att bestraffa henne, hon som alltid hade varit god mot mig. Hade hon vetat det jag visste hade det varit annorlunda, men vissa sanningar kan helt enkelt inte berättas. Ibland är lögner lättare att svälja och leva med. Jag kände en påträngande trötthet, varpå jag slöt mina ögon och somnade med en känsla av vilsenhet och sorg.

Fortsättning följer...