Varför är det viktigt att se dig själv som en andlig varelse?

Om du börjar se dig själv som en andlig varelse, så tror jag att dina mänskliga problem börjar att försvinna, eftersom när du ser dig själv som en andlig varelse, och inte som en människovarelse, så kan de problem som förknippas med din mänskliga identitet försvinna, när din mänskliga identitet inte längre uppehålls av ditt medvetande.

Att genom andlig insikt uppnå ett så högt medvetandetillstånd att vad du än tänker blir. Att separationen mellan dig och tanken försvinner, så att det du tänker om dig själv, är vad du blir.

Möjligt? Varför inte?

Ersätt dina mänskliga trosuppfattningar med andlig sanning om vem du är.

När du föddes till en människovarelse så glömde du bort din andliga identitet och började tro att du är en människovarelse. Så tror du förmodligen fortfarande, utan att kunna bevisa det.

Människovarelsen kan t.o.m göra det stora misstaget att undermedvetet identifiera sig själv med saker som får dem att känna sig större ju mer saker dem, så att säga, äger, och känna sig mindre ju mindre saker dem, så att säga, äger. Detta inkluderar också själva människovarelsen som dem som medvetande besitter.

Du är en evig andlig varelse i en tillfällig människokropp. Det finns inget bevis på att du är din människokropp. Du har den.

Överkom problem genom att ersätta den faktor som skapade problemen. Den faktorn är en miss-identifikation om vem du är. Det är glömskan om att du är en andevarelse.

Tankar?

Risken är ju stor att jag (eller något annan för den delen) inte är en andlig varelse. Så även fast jag gärna vill tänka och känna i dessa banor, så kommer jag alltid på mig själv med att känna mig smått idiotisk när det logiska tvivlet kommer ikapp mig.

Det är därför jag anser mig vara en rasta. Vara vaken, nöja sig med minimalism, ha känsla för äkta vs komersiell konst. Respektera naturen och alla varelser oavsett vilken härkomst, väg de följer eller religion. Equal rights and justice. Lägga beslag på sin djuriska sinnlighet och försöka leva så naturnära det går, och känna att Jah / Gud leder dig mot ljuset utan att du blir hjärntvättad andra på vägen. Lyssna på Bob Marley eller annan reggae som upplyfter en i Babylons förvridna värld.

Konst är värdslig, den har ingen betydelse när man har blivit en andlig varelse.


Naturen är tillfällig. Ett villospår skapat av Gud som straff för syndafallet.


Rättvisa i den här världen är ointressant, eftersom den är dömd att gå under.


Du behöver inte lyssna på musik, Gud kan befria dig från det om du ber till honom med ett öppet hjärta.

Du gjorde ju denna tråden så det säger ju emot.

"Inte ens gud kan stoppa mig ifrån att skriva korkade saker på Flashba". Gud kan nog stoppa dig, men Han gör inte det därför att Han respekterar din fria vilja som Han har givit dig.

Typiskt självförhärligande pretton att ställa villkor för vad som utgör/definierar en andlig varelse.

Lämna mig i fred.

Vad är ens en andlig varelse?
Har du några exempel?

Hur ska man sluta identifiera sig med sin kropp?

Om du nu ska diskutera min signatur istället för att bemöta mitt nlägg så kan du väl åtminstone haja poängen med texten... gud stoppade mig ju från att skriva färdigt signaturen.

Låter som en god väg till att få:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Dissoc...t%C3%B6rningar

Nej, känn dig själv. Acceptera dig själv. Både det smickrande och det mindre smickrande.
Inte lika spännande kanske, men betydligt sundare på sikt.

Korrekt.

Nja, vi är, oavsett vad tankarna säger. Tankarna skapar identitet och det är ju den vi vill lämna.
Tanken "jag är en andlig varelse" är fortfarande bara en tanke.

Men denna sanningen går inte att tänka sig fram till, tankarna står snarare i vägen för upptäckten av det bakomliggande självet.

Finns inga direkt objektiva bevis på motsatsen heller.

Tips på hur man bär sig åt? Det går inte att tänka sig fram till det, det blir som att släcka eld med bensin.