Växtskådare, varför?
En sann episod
Grannfrun står ute på sin altan och ser mig packa in ryggsäck och stövlar i bilen:
Ska du ut och titta på blommor nu igen?
Ja, nu börjar allt knoppas ute i markerna, svarar jag. Blåsippan och hästhoven har redan kommit där borta i Tomtsättern. Snart är vitsippan på gång. Kanske har jag turen att se desmeknopp och smånunneört.
Har du betalt för detta?
Nej, det är helt och hållet för mitt eget nöjes skull.
Vet du vad du ser? Måste man kunna allt? Jag kan tycka att det är fint där ute i naturen ändå. Utan att jag vet vad allt heter.
Nej, jag vet långtifrån vad allt heter. Och som du säger, alla kan vi njuta av naturen utan att känna till namnet på blommor, fåglar och allt vad där finns. Men för mig får skogen, ängen, bergen, älvarna och sjöarna en annan dimension när jag hjälpligt känner till namnet på de invånare som lever och frodas där. Örterna får en identitet. Det känns på något vis som att de blir mina vänner. De nästan talar till mig. Den framstående botanisten Örjan Nilsson beskrev detta vid en av sina exkursioner så här: ”Om du vet något om det du ser får den gröna tapeten liv, med medaljonger och mönster”.
Så finns det ytterligare en liten orsak. Det måste jag erkänna. Alla vi växtskådare bär inom oss en liten artjägare; och då måste man veta vad man ser. Att upptäcka en ny art på en växtlokal ger en extra adrenalinkick. Så är det.
Du nämnde blåsippa och hästhov. De där två andra som du kanske kan få se om du har tur. Vad är de för några?
Du menar desmeknopp och smånunneört. De är mycket sällsynta här i Värmland.
Är de vackra?
Nej, de är små och oansenliga. Det krävs ett vant öga för att över huvud taget upptäcka dem, även om de finns där. De ligger, oaktat detta, högt på växtskådarnas rankingskala.
Vad då, rankingskala?
I många botanikers medvetande, de vet knappt om det, finns en rankinglista, där ovanliga eller speciella arter står högt. De två ovannämnda återfinns högt upp i listan, för att de är så sällsynta. Där hittar vi också våra vildväxande orkidéer. De är ju vår floras aristokrater, speciella och vackra att se på och nästan utan undantag sällsynta. Att träffa på de här arterna ger en extra kick, det ska erkännas.
I botten på listan finns de arter som vi något oförskyllt brukar kalla ogräs. Hit hör även ruderatväxterna, som vi hittar på gamla industriområden och liknande skräpmarker. De har nog i många fall fått sin låga rang från de fula och ogästvänliga platser de växer på.
Jaha, jag förstår inte mycket av det där du talar om. Ta det i alla fall försiktigt där borta i Tomtsättern, eller vad nu platsen hette.
En sann episod
Grannfrun står ute på sin altan och ser mig packa in ryggsäck och stövlar i bilen:
Ska du ut och titta på blommor nu igen?
Ja, nu börjar allt knoppas ute i markerna, svarar jag. Blåsippan och hästhoven har redan kommit där borta i Tomtsättern. Snart är vitsippan på gång. Kanske har jag turen att se desmeknopp och smånunneört.
Har du betalt för detta?
Nej, det är helt och hållet för mitt eget nöjes skull.
Vet du vad du ser? Måste man kunna allt? Jag kan tycka att det är fint där ute i naturen ändå. Utan att jag vet vad allt heter.
Nej, jag vet långtifrån vad allt heter. Och som du säger, alla kan vi njuta av naturen utan att känna till namnet på blommor, fåglar och allt vad där finns. Men för mig får skogen, ängen, bergen, älvarna och sjöarna en annan dimension när jag hjälpligt känner till namnet på de invånare som lever och frodas där. Örterna får en identitet. Det känns på något vis som att de blir mina vänner. De nästan talar till mig. Den framstående botanisten Örjan Nilsson beskrev detta vid en av sina exkursioner så här: ”Om du vet något om det du ser får den gröna tapeten liv, med medaljonger och mönster”.
Så finns det ytterligare en liten orsak. Det måste jag erkänna. Alla vi växtskådare bär inom oss en liten artjägare; och då måste man veta vad man ser. Att upptäcka en ny art på en växtlokal ger en extra adrenalinkick. Så är det.
Du nämnde blåsippa och hästhov. De där två andra som du kanske kan få se om du har tur. Vad är de för några?
Du menar desmeknopp och smånunneört. De är mycket sällsynta här i Värmland.
Är de vackra?
Nej, de är små och oansenliga. Det krävs ett vant öga för att över huvud taget upptäcka dem, även om de finns där. De ligger, oaktat detta, högt på växtskådarnas rankingskala.
Vad då, rankingskala?
I många botanikers medvetande, de vet knappt om det, finns en rankinglista, där ovanliga eller speciella arter står högt. De två ovannämnda återfinns högt upp i listan, för att de är så sällsynta. Där hittar vi också våra vildväxande orkidéer. De är ju vår floras aristokrater, speciella och vackra att se på och nästan utan undantag sällsynta. Att träffa på de här arterna ger en extra kick, det ska erkännas.
I botten på listan finns de arter som vi något oförskyllt brukar kalla ogräs. Hit hör även ruderatväxterna, som vi hittar på gamla industriområden och liknande skräpmarker. De har nog i många fall fått sin låga rang från de fula och ogästvänliga platser de växer på.
Jaha, jag förstår inte mycket av det där du talar om. Ta det i alla fall försiktigt där borta i Tomtsättern, eller vad nu platsen hette.