Växtskådare, varför?

Växtskådare, varför?
En sann episod

Grannfrun står ute på sin altan och ser mig packa in ryggsäck och stövlar i bilen:
Ska du ut och titta på blommor nu igen?

Ja, nu börjar allt knoppas ute i markerna, svarar jag. Blåsippan och hästhoven har redan kommit där borta i Tomtsättern. Snart är vitsippan på gång. Kanske har jag turen att se desmeknopp och smånunneört.

Har du betalt för detta?

Nej, det är helt och hållet för mitt eget nöjes skull.

Vet du vad du ser? Måste man kunna allt? Jag kan tycka att det är fint där ute i naturen ändå. Utan att jag vet vad allt heter.

Nej, jag vet långtifrån vad allt heter. Och som du säger, alla kan vi njuta av naturen utan att känna till namnet på blommor, fåglar och allt vad där finns. Men för mig får skogen, ängen, bergen, älvarna och sjöarna en annan dimension när jag hjälpligt känner till namnet på de invånare som lever och frodas där. Örterna får en identitet. Det känns på något vis som att de blir mina vänner. De nästan talar till mig. Den framstående botanisten Örjan Nilsson beskrev detta vid en av sina exkursioner så här: ”Om du vet något om det du ser får den gröna tapeten liv, med medaljonger och mönster”.
Så finns det ytterligare en liten orsak. Det måste jag erkänna. Alla vi växtskådare bär inom oss en liten artjägare; och då måste man veta vad man ser. Att upptäcka en ny art på en växtlokal ger en extra adrenalinkick. Så är det.

Du nämnde blåsippa och hästhov. De där två andra som du kanske kan få se om du har tur. Vad är de för några?

Du menar desmeknopp och smånunneört. De är mycket sällsynta här i Värmland.

Är de vackra?

Nej, de är små och oansenliga. Det krävs ett vant öga för att över huvud taget upptäcka dem, även om de finns där. De ligger, oaktat detta, högt på växtskådarnas rankingskala.

Vad då, rankingskala?

I många botanikers medvetande, de vet knappt om det, finns en rankinglista, där ovanliga eller speciella arter står högt. De två ovannämnda återfinns högt upp i listan, för att de är så sällsynta. Där hittar vi också våra vildväxande orkidéer. De är ju vår floras aristokrater, speciella och vackra att se på och nästan utan undantag sällsynta. Att träffa på de här arterna ger en extra kick, det ska erkännas.
I botten på listan finns de arter som vi något oförskyllt brukar kalla ogräs. Hit hör även ruderatväxterna, som vi hittar på gamla industriområden och liknande skräpmarker. De har nog i många fall fått sin låga rang från de fula och ogästvänliga platser de växer på.

Jaha, jag förstår inte mycket av det där du talar om. Ta det i alla fall försiktigt där borta i Tomtsättern, eller vad nu platsen hette.

Det har nog alla biologer råkat ut för någon gång, vare sig det gäller växter fåglar, insekter eller andra organismgrupper. Vi ses ibland som rätt skumma typer med bisarra intressen.

Det där med naturupplevelsen tycker jag dock är ett av de mer irriterande handikappen med att vara biolog. Själv har jag svårt att njuta renodlat av vacker natur i sig, det smyger sig alltid in undermedvetet vilka arter det är som står för det vackra. Det ger ju en annan dimension till det och för det mesta är det positivt men det där att bara ligga i en grässlänt och vara njuta blir inte riktigt som för "vanligt folk", eftersom stream-of-conciousness-medvetandet inte går att koppla bort (inte för mig i alla fall9 och det blir typ:

"Mmmmm, vad härligt. Vilken dag. Så gott här är i solen med fågelsången och allt, oj, en rödstjärt som sjunger. Och där en svartvit flugsnappare. Kolla, det är nog darrgräs där borta, bredvid humleblomstern. Och där fladdrar en aurora-fjäril. Hmm, en Aeschna-trollslända, vilken art är det månntro, grön eller blågrön förmodligen, vad är det nu för karaktärer som skiljer dom...?

Det går liksom inte att koppla bort. På samma sätt som det inte går att koppla bort betydelsen av texten när man lyssnar på en låt på ett språk man förstår.

Hej!
Det du skriver är mitt i prick! Så där känner också jag ibland. Allt som oftast, på mina promenader, funderar jag på vad den och den eller det och det är för art. Frustrerande. Men, oaktat den känslan njuter jag ändå i stora drag av naturen. Den ger mig vederkvickelse; jag kan ladda mina batterier.

Ähm ... inte för att vara den ... men när du skriver att du alltså Inte "betalar för att gå i skogen och se på blommor", men Ändå så nonchalant bara råkar "name droppa" botanikern Örjan - som du tydligen Gått på "Exkursion" med - så motsäger du ju dig själv en aning ... =)

Tycker du inte ???

---

Men i vilket fall som helst, det du skriver om att du fruktar att naturens trolldom ska försvinna ju större detaljkunskaper du har, det vet jag inte om det alltid stämmer.
Jag skulle nog istället vilja påstå att du får en helt annan "blick" för naturen, att du lär dig "se" på ett djupare sett.
Det är kanske något i stil med hur konstnären efterhand lär sig att ta in naturen och dess skönhet först efter att han lärt sig känna igen den stora helheten - och vad i delarna som ger denna helhet.
För att se det stora krävs det att man känner också det lilla.

I början kan det vara lätt att bli överfylld av alla intryck man får, men bara med erfarenhet och kunskap kan man lära sig att se bortom ytan.

"Situational Awareness" kallas det bland militärerna, en överblick som baseras på många olika källor, från så många olika perspektiv som möjligt.
Bara den som ser allt kan få den stora överblicken, och från det Se "den bästa vägen."


Så jag tror inte att någon förlorar något av sin naturupplevelse pga ökade detaljkunskaper.


För de allra flesta verkar "naturen" mest vara en slags "kuliss", en bakgrund som de passerar förbi.
Det är så mycket som pockar på uppmärksamhet att det blir överbelastning helt enkelt.
De varken "ser" eller "förstår."
Eftersom alla intryck överbelastar deras sinnen så stänger de av, och återgår till den vanliga inre dialogen istället.

Jag var redan tidigt i åldern intresserad av konst och måleri, så jag lärde mig att "se" tidigt också.
Och att det tydligen är något som inte är vanligt har jag lärt mig med åren.
Människor som jag tex går med i natur eller stad lägger helt enkelt inte märke till det jag gör, och de blir ofta överraskade av vad jag visar dem.


Men jag kan på sätt och vis Förstå dem, för jag har själv urusla kunskaper om tex fåglarnas läten.
Jag startade en tråd för några dagar sedan om just det, att jag ville försöka lära mig att känna igen lite fler fågelläten.
Dvs för mig är det som just "en kuliss". Alla olika fåglars ljud och oljud blandas i mina öron.
Just pga att jag inte känner igen det, inte har de detaljkunskaper jag hade behövt för att kunna skilja de olika lätena från varandra.
Därför är min naturupplevelse, i det fallet, handikappad.
Jag hade fått mera ut av naturupplevelsen om jag hade kunnat Känna igen fler fåglar på sången.


Det Är alltså bara bra med detaljkunskaper, och själva upplevelsen blir Större.
Ju större kunskaper, ju större upplevelse och ju större upplevelse ju större samhörighet.
Det är väl det man är ute efter, samhörighet med naturen ... =

Eller?

Det är samma för nördar inom alla områden. Filmexperter som fokuserar på kameravinklar och scenväxlingar, litteraturexperter som fixerar sig på eleganta formuleringar snarare än handling osv. Man vinner en del men som du säger förlorar man också något av den naiva charmen.

Själv tycker jag det överlag har fördelar att kunna lite arter även om jag sannerligen inte är någon expert. Det är lättare och fokusera på och minnas sådant som har ett namn snarare än bara är "fågelkvitter". För att inte tala om alla som nuförtiden går omkring med hörlurar och vare sig ser eller hör någonting. Ganska kul också här i Stockholm att när man ser ett rådjur som står i buskarna bredvid vägen notera hur få som ser dem, och då är det ju inga små djur.

Just Stockholmares tondövhet eller blindhet när det gäller natur har jag fascinerats över många gånger. De är klart speciella om man jämför med andra städer i världen där folket verkar ha mycket mer koll på att det faktiskt finns vilda djur och växter i staden. Det är rätt festligt när man pratar med kompisar från Stockholm som säger att det inte finns något vilt där och när man sedan hälsar på och är ute och promenerar tillsammans med dessa kompisar i stan så har man efter 15 min promenad från Centralen sett pilgrimsfalk, rådjur, ekorre, sjungande svart rödstjärt, m.m. och de är helt förbluffade över vilken tur vi har haft just när jag är med

Jag reser mycket och som artnörd frågar jag alltid kreti och pleti på plats (taxi-chaffisar, café-personal osv) över vilka roliga arter man kan tänkas se i stan, och överallt så har folk koll på åtminstone några. Inte just i Stockholm dock av någon anledning.

Hej Ambelain!
Inledningsvis i ditt svar antyder du att jag skulle ha betalat Örjan Nilsson för deltagande i någon av hans exkursioner. Så är inte fallet. I min artikel nämner jag Örjan i ett annat sammanhang, nämligen hans träffsäkra uttalande: ” Om du vet något om det du ser får den gröna tapeten liv, med medaljonger och mönster”.
Det jag egentligen säger i min artikel är att jag själv inte får, eller har fått, betalt för mitt växtskådande. Men vänta! Jag fick visst en ryggsäck en gång av en exkursionsdeltagare, och en annan gång ett litet kamerastativ. Örjan, däremot, har nog inhöstat en hel del slantar på sitt exkursionsledarskap och på sina botaniska artiklar och böcker.
Det du fortsättningsvis skriver i ditt svar håller jag obetingat med dig om. Känner man till de små detaljerna i det stora blir behållningen av, till exempel, en vandring i naturen mycket större. Samma sak gäller ju förstås inom litteratur, konst, musik etc.

Ja det kan nog stämma i de flesta fall.

Men ... som du säkert vet så finns det ju såna som går med block och penna i skog och mark.
Som bara letar efter det att kryssa för, och när de kryssat för, då hastas det omedelbart vidare.

Frågan är om de får ut så mycket mer än bara kryssandet ... ?
Jag vet inte eftersom jag inte är en sån själv (eller ens känner någon sådan).
Men det är iaf vad jag Tror ...

Det Verkar iaf - för mig - som att de "inte ser skogen för alla träd".
Talesättet tycks passa för dem som handen i handske.


Lite som såna där amerikanska "professionella tävlingsfiskare" kanske.
Om du vet vad det är?
Såna som fiskar med spö och rulle, fast som är sponsrade av stora företag, och de tävlar i TV-sända mästerskap där de är ute med ekan i nån sjö och ska fånga flest fiskar på tid ...

Inte är de några fiskare som "njuter av naturupplevelsen" precis ...