SD och den seriösa framtoningen 2018, kommer det att funka?

SD har gjort sej av med de mer besvärande, taggiga elementen så som Kent Ekerot, och ett gäng utbrytare har startat nåt nytt mer extremt parti, missnöjda med den allmänna förslappningen. SD ses i tv företrädas av vettiga kvinnor (!) och även de nya manliga representanterna man ser i tv är mer slipade med "riktiga, pålitliga politiker"-utstrålning. Numer är det väl mest bara Mattias Karlsson som ser ut som en hitman på droger.

Man har fått mer resurser, och ett parti som finns i Riksdagen drar förstås till sej de mer karriärsmässiga personerna, på bekostnad av idealisterna.

Vad tror ni, kommer SD att vinna i antal röster på detta? Eller kommer väljarna att tycka att de är en del av etablissemanget nu, och att man då lika gärna kan rösta på något av de andra Riksdagspartierna? Eller på något av mikropartierna?

Det är väl bara att kolla på mätningar så ser du att Sverigedemokraterna har 21-23% vid ett val idag. Det säger väl det mesta om utvecklingen från valen 2010 med 5,7% och 2014 med 12,9%. Självklart kommer det in nya politiker och folk från andra partier när man växer kraftigt. Erfarenhet och särskild kompetens på olika områden är viktigt att ha i alla partier, även i Sverigedemokraterna.

Har man gått från 15.000 medlemmar senaste valet år 2014 till en bra bit över 30.000 medlemmar vid valet i september 2018 så har man mycket mer att välja bland, både på lokal nivå och på nationell nivå gällande kandidater. Folk måste ju komma någonstans ifrån, man kan inte bara värva folk som aldrig röstat på något annat, dessa antal finns inte, så det är väl självklart att dom flesta tillskott har en bakgrund i andra partier.

Processen bort från det döda partiet SD har redan startat.Det är därför som ledartrojkan skiter i byxan så fort de får höra talas om Kasselstrand.
Titta på Åkesson,vilken fjant han har utvecklats till.
SD är mest intresserade av att slicka Moderatröv.De har förslösat hela mandatperioden på att tiga still och utesluta den nödvändiga interna kritik som ALLTID behövs för att en parti inte skall stagnera.
SD kommer att göra sitt bästa valresultat 2018.Det är också början till slutet.
Du vet egentligen om det eftersom du någonstans känner det iom din trådstart.
Processen är redan igång.Du kan bara luta dig tillbaka och titta på såsom Jomshof,Åkesson och Karlsson också kan.
At the end of the day blev dom som dom andra och de räckte inte till.

SD kommer gå bra i valet och med en fortsatt seriös framtoning så kommer de till slut accepteras i ännu högre grad. De andra partiernas framgångar senaste åren bygger till största delen på att de har plankat delar av SD:s politik och gjort den icke-rasistisk och rumsren. Ta t ex tiggarfrågan, där SD pekade ut problemen tydligt för flera år sedan och övriga politiker har kommit till insikt nu och därmed är det okej att tycka att tiggeri ska förbjudas.

Sossarnas utspel om att förbjuda dieselbilar i diverse zoner i städerna kommer reta upp många väljare som köpt en "miljödiesel" för 3-400.000 kr och vars andrahandsvärde sjunker som en sten.

SD kommer förhoppningsvis få 18-25% av rösterna om de sköter sin valkampanj bra. Högerpartierna kommer bli större än den rödgröna röran och vi får en ny ännu svagare minoritetsregering.

Politiska partier brukar startas av ett gäng optimistiska idealister. Oftast läggs partiet ner efter några år då de tröttnat på allt ideellt arbete, ibland blir de också osams om politiken. Men några få växer sig stora. I dessa har de ofta slagit sig ihop med andra småpartier och tvingats kompromissa. Succesivt blir partiet mer och mer mainstream och fler och fler pragmatiska personer söker sig dit. Och andra sidan behövs också dessa pragmatiska personer då de "vet hur en slipsten skall dras" tillskillnad från de ursprungliga hardcore-medlemmarna som oftast var alldeles för oflexibla idealister. Ju mer de kompromissar bort det ursprungliga hardcore-budskapet till ett mjukare, desto surare blir de ursprungliga medlemmarna som oftast lämnar frivilligt, eller kastas ut ur partiet då de ses som alltför hårdförda galningar. Sedan börjar de rena karriaristerna att söka sig dit. Den ursprungliga politiken blir allt mer urvattnad tills det en dag inte återstår något alls av de idéer det bildades runt. Partiet försöker finna nya frågor de tror väljarna kommer att gilla. Några väljare fortsätter att rösta på dem av gamla vana och för att de tror att de företräder en politik de sedan länge lämnat bakom sig. Men vid detta skede brukar partiet, som inte har ett smack gemensamt med de idéer det de gång grundades på, allt mer börja att tappa väljare och medlemmar och rasa samman för att tillslut förvinna och ingen av de nya ledarna kan för sitt liv förstå varför...

SD är mycket långt ifrån detta än, men som alla rörelser går de i denna riktning långsamt och säkert. Kolla hur många av de ursprungliga medlemmarna som finns kvar i partiledningen idag. Jag vet inte, men jag gissar att det inte finns en enda kvar. Och andra sidan hade nog SD aldrig varit i närheten av Riksdagen om de vore kvar.

Möjligt att SD kommer tappa ett fåtal till små, radikala partier. Dvs, partier som aldrig kommer få en plats i maktens korridorer.
Men, ju fler rötägg som åker ut ju fler seriösa personer får de in o med det så får de även nya sympatisörer.
SDs resa är beundransvärd.
De har gått från ren rasism (Att förneka detta är bara löjligt) till att närma sig ett regeringsalternativ.
När de började i kommunvalen så trodde jag att detta var vägs ände för dem då jag är gammal nog att minnas Ny Demokrati.
Det partiet kom in i riksdagen enbart för att de hade Ian o Bert. När dessa två lade av så rasade partiet fullständigt då det bara var maktkåta rötägg kvar.

Jag betvivlar att Åkesson har allt för många år kvar då han har ett av landets jävligaste jobb. Egentligen är det otroligt att han orkat hänga kvar så länge han gjort.
Fördelen här är att han kommer lämna över ett välskött o fungerande parti vilket Ian o Bert, misslyckades med.

Frågan är vad som blir kvar när allt detta nya blod kommer in? Ett högerparti till. Konservativt, fast utan religion. Som är emot feminism (ett sätt som de kan sticka ut på fortsatt iaf). Varför rösta på SD och inte på nåt annat högerparti lika gärna då?

Ja, väljarna som följt SD resan kommer nog att se till detta blir det bästa valet för SD, sedan kommer de tyna bort, ty de kommer att vara precis som de andra högerpartierna, eller hur? Men de andra är mer erfarna och stabila.

Du verkar kunnig i hur det fungerar i partipolitiken, men hur det är ställt med SD är det skralt.
Det ja tycker ger partiet genuinitet är att de ursprungliga finns kvar. D.v.s sedan Åkesson tog över som ordf efter Mikael Jansson 2005 och gjorde SD till vad det är i dag. Rent från rasism.
Med sig hade han Björn Söder, Mattias Karlsson och Rickard Jomshov bl.a. Kent Ekeroth var väl också med tidigt. Tyvärr har han gjort sitt, men de andra finns än.
För att följa med i tiden kom kvinnor in i styret. Så din gissning att inte en enda finns kvar är fel.
På Google finns historik.

Ett extremparti har ingen framtid i Sverige. SD är i dag ett moget parti o det visar sig i oppinionssiffrorna. Går de tillbaka till mer hardcore så flyr väljarna.

Tackar för komplemangen att jag verkar kunnig om partipolitiken! Och jag är helt riktigt ingen expert på SDs historia. Nu var inlägget jag skrev på gränsen till off-topic och avsåg snarare politiska partier i allmänhet, snarare än specifikt SD, även om jag nog tycker att det stämmer rätt väl in på dem också i många avseenden.

Vad jag avsåg var de politiska partiernas (och andra rörelsers) utveckling under en mycket lång tidsperiod, typ 100 år. Med ursprungliga medlemmar i ett parti avses de 5-10 personerna som ursprungligen möts i någon av medlemmarnas kök och bildar ett parti. Dessa finns sällan kvar i ett parti som blir framgångsrikt. De kan oftast inte ens vara kvar om de skall ha en chans till framgång. Och som jag också skrev är dessa partier ofta flera småpartier som slagits ihop och därför tvingats kompromissa från början.

Så för att applicera detta på SD så motsvaras således de ursprungliga medlemmarn av medlemmarna från de småpartier som slogs ihop och bildade SD och ej av de som gick med några år senare. Jag betvivlar att många av dessa medlemmar från 80-talet fortfarande är kvar och de få som är det innehar nog inga av de högsta befattningarna i SD.

Enl. Wikipedia gick Mikael Jansson med SD 1993 och Jimmie Åkesson 1995. M.J. förändrade ju SD just mot ett mindre hårdfört parti som sannolikt annars skulle ha svårt att nå de framgångar de har. Ett arbete J.Å fortsatt med. Men just M.J. och J.Å. är väl bra exempel på personer som kom in senare och som tvingat de mer hårdförda att lämna partiet och förändrat SD till vad det är idag, eller?

Jag vet förståss inte hur/om SD kommer att förändras under resten av detta århundrade. Men om de följer samma mönster som andra partier oftast gör, kommer de att utvecklas allt längre ifrån de ursprungliga kärnfrågorna, till en allt mer "mainstream-politik", med fler och fler karriarister som har allt mindre gemensamt med den mer "hardcore-politik" som grundarna hade. För att tillslut läggas ner då de inte längre har något unikt kvar i sin politik.

Om igen, jag vet naturligtvis inte vad som kommer att ske med SD på så lång sikt. Men hitintills har de nog följt mallen rätt väl tycker jag.