Syftar på etniska svenskar födda -00 och senare. Alla klagar på nya generationer, men finns det inte anledning att vara orolig på riktigt i det här fallet?
Mitt ex är lärare på gymnasiet, bl.a i svenska språket. En dag fick jag för mig att läsa några uppsatser som hon hade tagit med sig hem för rättning på den tiden då vi var tillsammans. Och jag tittade då på vad de svenska ungdomarna hade skrivit, alltså Liam, Axel, Sara, Nova, vanliga svenskar helt enkelt. Men fan vad dom skrev illa. Stavfel, syftningsfel, fel i meningsbyggnad etc.
Jag tänkte inte mer på det, antog att dagens nya generation kanske är mer känslomässigt kompetenta, har större kontaktnät osv. Vad spelar stavfel för roll om man är en skön människa som trivs med livet, men det var nog mer av ett försvar från min sida. För uppsatsernas innehåll var allt annat än djup, komplexitet och känslomässig mognad.
I samma veva hörde jag om en svensk hockeyspelare som kommit till min stad för ett ettårskontrakt, men som snart ville bryta sitt kontrakt då han kände att han inte trivdes med "värdegrunden" som några av hans medspelare hade, han formulerade sig visserligen annorlunda, men det var kontentan. Han kunde omöjligt stanna kvar i laget menade han.
Min mamma som också är involverad i skolan berättade för mig att många svenska ungdomar inte går till skolan, alltså svenska ungdomar, de är s.k "hemmasittare" som skolan kallar det. Är det inte sjukt att det finns en etikett, en term för beteendet? Nästan som att det blir accepterat då, normaliserat liksom.
Kan det vara så att när man blandar kulturer och bakgrunder där svenskar många gånger utgör minoritet i sina egna klasser, så kan de omöjligt få den stimulans som de skulle behöva?
De har liksom inte möjlighet att realisera sin potential. De verkar inte ens ha intellektuell hunger och vilja att utveckla empati, bildning etcetera.
När jag gick i skolan så fanns det några enstaka "färgade". Alla vi svenskar var hungriga på livet. Vi konsumerade kultur med hög verkshöjd, intresserade oss för vetenskap(riktig vetenskap, inte genustrams), idrottade med karaktär osv.
Det värsta med mångkulturen är kanske den indirekta effekten, d.v.s att det påverkar unga svenskar? Ungefär som man blandar två ingredienser till en lösning. Det blir ett språng i mena-kulturen, då de tar till sig lite västerländskt kulturgods, de kanske blir inspirerade till lite mer frihet, bejakande av livet. Medan för svenskar blir det en tillbakagång jämfört med generationen innan. De blir lite mindre bildade, lite mindre hänsynsfulla, får lite kortare "attention span"
Spekulerar bara, jag kan ha fel, vad tror ni? Om det är så att jag spårar någon typ av sanning här, så beror det inte enbart på mångkulturen såklart. Den kulturmarxistiska hjärntvätten gör nog sitt till också.
Mitt ex är lärare på gymnasiet, bl.a i svenska språket. En dag fick jag för mig att läsa några uppsatser som hon hade tagit med sig hem för rättning på den tiden då vi var tillsammans. Och jag tittade då på vad de svenska ungdomarna hade skrivit, alltså Liam, Axel, Sara, Nova, vanliga svenskar helt enkelt. Men fan vad dom skrev illa. Stavfel, syftningsfel, fel i meningsbyggnad etc.
Jag tänkte inte mer på det, antog att dagens nya generation kanske är mer känslomässigt kompetenta, har större kontaktnät osv. Vad spelar stavfel för roll om man är en skön människa som trivs med livet, men det var nog mer av ett försvar från min sida. För uppsatsernas innehåll var allt annat än djup, komplexitet och känslomässig mognad.
I samma veva hörde jag om en svensk hockeyspelare som kommit till min stad för ett ettårskontrakt, men som snart ville bryta sitt kontrakt då han kände att han inte trivdes med "värdegrunden" som några av hans medspelare hade, han formulerade sig visserligen annorlunda, men det var kontentan. Han kunde omöjligt stanna kvar i laget menade han.
Min mamma som också är involverad i skolan berättade för mig att många svenska ungdomar inte går till skolan, alltså svenska ungdomar, de är s.k "hemmasittare" som skolan kallar det. Är det inte sjukt att det finns en etikett, en term för beteendet? Nästan som att det blir accepterat då, normaliserat liksom.
Kan det vara så att när man blandar kulturer och bakgrunder där svenskar många gånger utgör minoritet i sina egna klasser, så kan de omöjligt få den stimulans som de skulle behöva?
De har liksom inte möjlighet att realisera sin potential. De verkar inte ens ha intellektuell hunger och vilja att utveckla empati, bildning etcetera.
När jag gick i skolan så fanns det några enstaka "färgade". Alla vi svenskar var hungriga på livet. Vi konsumerade kultur med hög verkshöjd, intresserade oss för vetenskap(riktig vetenskap, inte genustrams), idrottade med karaktär osv.
Det värsta med mångkulturen är kanske den indirekta effekten, d.v.s att det påverkar unga svenskar? Ungefär som man blandar två ingredienser till en lösning. Det blir ett språng i mena-kulturen, då de tar till sig lite västerländskt kulturgods, de kanske blir inspirerade till lite mer frihet, bejakande av livet. Medan för svenskar blir det en tillbakagång jämfört med generationen innan. De blir lite mindre bildade, lite mindre hänsynsfulla, får lite kortare "attention span"
Spekulerar bara, jag kan ha fel, vad tror ni? Om det är så att jag spårar någon typ av sanning här, så beror det inte enbart på mångkulturen såklart. Den kulturmarxistiska hjärntvätten gör nog sitt till också.
__________________
Senast redigerad av Belavia 2018-03-22 kl. 18:48.
Senast redigerad av Belavia 2018-03-22 kl. 18:48.
