Citat:
Ursprungligen postat av
tremolosy
Hade problem med dålig självkänsla som ung pga att jag var retad i skolan, och minns att jag rodnade redan när jag gick på lågstadiet. Har sedan dess till och från haft problem med rodnad, men hade under flertalet år ett "uppehåll" då jag helt slapp det. De senaste åren har jag däremot haft extrema problem med detta, så till den grad att det är ett hinder för mig både privat och i arbetslivet.
Började på ett nytt jobb för ett par år sedan och i början gick det bra, men efter ett tag började jag mer och mer att rodna. Jag minns att jag pratade med en kollega på lunchen och jag blev medveten om att hon just nu tittar på mig. Då började jag rodna, och sedan när jag insåg att jag var på väg att rodna blev det bara värre och värre och jag blev ILLRÖD i ansiktet. Givetvis förbannat pinsamt men jag fortsatte prata och efter ett tag försvann det och vi fortsatte prata. Dock har det bara blivit värre. När jag håller möten rodnar jag, när jag pratar med chefen rodnar jag, kollegor (även dom jag känner mig trygg med).
Detta gör att jag numera ofta undviker att äta lunch med kollegor och "går ut och lunchar med en kompis". Jag vet att undvikande är fel väg att gå, men nu har det gått nästan två år och jag har verkligen exponerats och det har snarare blivit värre. Nu kan det ske när jag pratar med kassörskan på snabbköpet, busschauffören och ibland bästa vännen. Det har liksom blivit en ond cirkel som jag inte kan bryta och det är otroligt jobbigt. Får väldigt sällan kommentarer om det men självklart ser folk detta. Har till och med provat hudfärgat smink men det lyser igenom i alla fall. Kan tillägga att om jag är ute på krogen och har druckit några öl händer det aldrig.
Vissa dagar kan jag dock slippa detta helt, och det är då en otroligt befriande känsla att kunna prata med mina kollegor och vänner obehindrat. Som person är jag nämligen ironiskt nog social och har lätt att prata med andra. Jag vet att jag är omtyckt på jobbet och folk har väl accepterat mig som den som rodnar, men för mig är det fortfarande förbannat jobbigt och handikappande.
Jag får ofta höra att jag ser bra ut och får komplimanger för både det ena och det andra (t ex att jag är intelligent). Ändå drabbas jag av detta, och det tär något otroligt på självkänslan. Så, vad ska jag göra?
Jag har själv haft vissa nervösitetsgrejer samt något touretteskit som blinkar turbo ifall jag koncentrerar mig, är upspelt eller stressat. Jag fixar det genom att säga rakt ut att om.jag gör si och så så beror det på att jag automatiskt får den reaktionen om.blablabla.
Typ bara ge en disclaimer. Om jag blir röd i ansiktet ska ni inte ringa en ambulans - jag rodnar extremt ifall jag koncentrerar mig, är generat eller framför saker för publik.
Grejen är att om du bara sätter ord på rakt ut så tar det bort en del av stressen och sen om det händer blir det lättare att hantera. Med tiden kan du bli av med det. Jag har blitt helt av med min blyghet, fast touretten sitter kvar. Så jag brukar nu bara säga att om jag gör störiga ljud eller miner så är det inte med flit och att folk kan säga till mig så jag upptäcker det och kan försöka hållaigen.
