Begå självmord pga att man har asperger?

Ja denna tråd cirkulerar kring ett mörkt ämne som ni förstår. Jag har börjat fundera på om självmord är enda vägen ut.

Jag är en ung kille på 21 år. Jag har i princip under hela mitt liv haft det svårt med det sociala samspelet. Inte på det viset att jag beter mig konstigt, utan mer att jag är osocial, har nästan aldrig något att säga under konversationer.

Jag har dock varit socialt inkompetent under en tid av mitt liv, vilket jag senare blev medveten om och kunde ändra på, så idag skulle nog de flesta se mig som normal, om än lite tråkig och okarismatisk.
Det jag kunde göra då var att prata om konstiga saker med folk och bete mig märkligt och opassande vid vissa sammanhang.

Hur som helst, under hela mitt liv har jag dock haft svårt för att få vänner. När jag läste på gymnasiet så blev alla i klassen polare med varandra under första veckan, medan jag var lite av en outsider, passade inte in i något gäng alls, ingen märkte av mig, ingen frågade mig hur jag mådde. Medan alla andra började träffas mer utanför skolan och skapa minnen tillsammans så satt jag hemma och var deprimerad, och tänkte på hur mitt liv kunde ha varit egentligen. Men nu var det som det var, gick inte att ändra.

Men det värsta av allt, är att jag under hela mitt liv har strävat efter att få en flickvän. En vacker flickvän som jag kunde mysa med och göra roliga saker med och bara få större självförtroende.
Men den dagen kom aldrig.
Trodde jag skulle hitta någon på högstadiet. Nix, ingen tjej där var intresserad. Tänkte då att jag hittar säkert nån på gymnasiet. Men nej, samma sak där. Nu läser jag på universitetet i en annan stad och inte ens här visar tjejerna det minsta intresse. Folk i min klass ignorerar mig totalt, säger inte ens hej när de ser mig utanför skolan.

Tinder har jag testat utan framgång. Lägger upp mina bästa bilder, men jag får bara 1 matchning varannan vecka ungefär, trots att jag swipar aktivt och att jag swipar höger på tjejer med gemensamma intressen. Några få dejter har jag dock lyckats bestämma från de matchningar jag fått, men tjejerna gav bara ursäkter till att inte ses igen (=dissad).
Jag får ofta höra att jag ser bra ut också. Kortklippt stylat hår, fina kläder osv. Men jag duger tydligen ändå inte.

Jag blev diagnotiserad med asperger när jag var 10 år, och har levt med det sedan dess.
Då jag växte upp i småstad så började alla märka att jag hade asperger. Jag kände mig därför obekväm att bara gå ut ur huset.
Min asperger är skyldigheten till att människor har tagit avstånd och rådissat mig genom åren.
Jag har därmed planer på att begå självmord. Efter 21 års olycka så blir man ju inte optimist direkt. Men det skulle såra mina föräldrar djupt. De säger att de älskar mig mer än allt annat.
Jag mår dock inte så bra. Jag trivs inte i mig själv. Jag har i princip bara dåliga minnen från hela ungdomen. Ska jag jobba, äta och sova resten av livet, och tänka tillbaka på mina tråkiga minnen och på hur mitt liv egentligen kunde ha varit? Jag vill inte uppleva detta, då dör jag hellre.
Mina föräldrar har redan börjat prata om barnbarn osv. vilket inte känns så bra när man är i min sits.

Diskussionsunderlaget står i rubriken.

Tinder är nog hopplöst pröva ett tag till kvinnor får lite lättare napp så att säga.Pröva ett besök i tjeckien el ungern.

Allt blir bättre när man blir äldre eftersom man ser saker på ett annorlunda sätt.

Tråkigt och tragiskt liv jag kan verkligen förstå dig hur jobbigt det måste vara,
Dina föräldrar ja visst det är klart dom älskar dig men vem kan säga annat om sina barn tror du.
Jobbar du är du sjukskriven för din diagnos??
Jag tror tyvärr detta liv kommer att fortgå om du inte gör något radikalt.
Jag skulle ge dig rådet flytta till asien där finner du lycka ganska enkelt och ditt liv får ett annat perspektiv än vad det är idag.
Svenska folket är faktiskt 100% verkligen dömande.Här där jag befinner mig accepterar folk en som man är.jag är visserligen helt normal och har inga konstiga ideer eller funderingar men jag ser många socialt
missanpassade folk som trots allt det har vänner.

För att enbart svara på frågan så är ju svaret nej men samtidigt har inte jag asperger och känner ingen som har asperger så det är svårt för mig att sätta mig i din sits. Dock så tror jag att desto längre du fortsätter se din asperger som anledningen till att allt inte går som du vill så blir det svårt att gå vidare i livet. Desto mer du påminner dig själv om att du har en diagnos som begränsar ditt sätt att leva kommer det alltid att finnas i ditt bakhuvud och kritisera dina handlingar.

Jag är också 21 och har aldrig haft flickvän. Jag har inte asperger men har alltid tyckt att det är fel på mig även om jag vet att det inte är sant. Jag vet att det kan vara svårt och inte känna sig älskad, men skit i att tänka på flickvänner och sånt. Fokusera enbart på dig själv och den du vill bli så kommer det lösa sig till slut.

Nu är du den du är och du har två alternativ; dö och glömmas bort eller leva och göra det bästa utav situationen.

Du ska dö som en vinnare.

Hej!

Jag har själv Asperger och har haft/har likadana tankar som dig. För mig kom det som en chock när gymnasiet tog slut och man blev i princip helt isolerad. Asperger är en riktigt stor belastning när det gäller att träffa och behålla vänner och få kontakt med tjejer. Jag hade aldrig funderat över dessa problem innan gymnasiet tog slut eftersom jag ständigt var omgiven av folk. Men sen blev jag djupt deprimerad över oförmågan att ha kontakt med människor och fick nästan panikkänslor under långa perioder. På senare tid har jag dock lugnat ner mig rejält, även om jag fortfarande kan känna en viss bitterhet och undrar över hur mitt liv ska bli.

Det man kan säga är att det går att leva ett liv med bra livskvalitet utan en massa vänner omkring sig så länge man är trygg i sig själv och gör saker som man mår bra av. Man kan lätt få en bild av att alla människor fungerar likadant och är ute och festar osv. Men det finns många originella personer i världen som också lever ett bra liv. Sen går det även att få en kontaktperson genom LSS om man vill ha det.

Men BEGÅ INTE SJÄLVMORD! Det är att kasta bort det enda liv du har. Din framtida lycka är inte beroende av att leva det perfekta ideallivet med många vänner och flickvän osv. Du kommer kanske också träffa någon och bilda familj med i framtiden. Men senare i livet kommer du att förstå att din livskvalitet inte beror på vad andra människor tycker om dig eller att leva enligt normen. Den beror på om du är trygg i dig själv, gör saker som du tycker om och hittar ett jobb som du tycker är spännande. Sex är definitivt inte heller meningen med livet, att tro det är bara trams. Acceptera dig själv, det är den enda möjlighet du har och du kommer att må mycket bättre.

Jag har gått/ går igenom exakt samma tankar som du i samma ålder och hade också självmordstankar ett tag. Men sakta men säkert kommer du att börja må bättre som du har gjort tidigare i livet. Det här är bara en tillfällig livskris, det lovar jag dig.

Ta hand om dig!

Lyssna inte heller på personer som säger att det enda som kan få dig att må bättre är om du uppnår alla dina mål och lever enligt idealet. Inte heller att du ska bli en "vinnare" eller flytta utomlands. Hur tänker ni som ser livet som något man kan bli en vinnare i? Ska framgångar och snabba kickar skänka er lycka! Livet fungerar inte så utan bygger på en långsiktig stabil grund av trygghet.

Har man Asperger fungerar man per definition annorlunda än andra människor och därför vore det märkligt om det bästa får någon med Asperger vore att leva efter idealet.

Sök hjälp nu medan du är ung. Själv väntade jag så pass mycket att jag missade många år i vuxenlivet..

Har haft liknande tankar som dig angående flickvänner och så och det kom aldrig och över 30 nu. Bara jag gör det så ordnar sig allt med vänner och flickvänner, bara jag gör det så ordnar sig allt med vänner och flickvänner har gått på repeat i skallen. Men en sak är att jag aldrig slutar drömma och kämpa. Hittills tycker jag det varit värt det utan en stor vänskapskrets och flickvänner eftersom jag börjar bli riktigt bra på mina specialintressen vilket kan lea mig till ett bra liv om några år.

Jag hoppas du kan se något ljus i det jag skrev och väcker något litet hopp för dig. Världen är tamefan vacker och man kan lära sig något nytt varje dag. Åk ut och res. Byt rutiner. Skaffa någon annan njutning i vardagen, ett fint café, en fin plats eller någon rolig hobby du blir som besatt av.

Jag har också haft självmordstankar och har dessa än idag men jag tänker att om jag överlever ett år till och gör något så att min vardag blir lite enklare och lite mer harmoniskt nästa år så är det värt alla dystra stunder. Om jag bara blir en lite bättre människa nästa år än vad jag är idag så är det värt det.

Du kan testa se något fint i människor i vardagen. T.ex om någon är vänlig, om någon skrattar, om någon säger något fint, om någon har en fin utstrålning. Bara betrakta som där små sakerna. Du behöver inte säga något men jag tror att det hjälpa dig i längden att betrakta fina mänskliga drag och på så sätt kanske du kan ta något positivt och testa ta lite positiva drag och lägga in i in personlighet och öva på att ta fram dessa i vardagen. T.ex le i kassan, le åt en främling du får ögonkontakt med. Äldre kan vara lite enklare att le åt. Men ju mer du tränar på att vara en hygglig person och vara medveten om att du är det så kan det ge modet att även kanske prata mer med tjejer och ha tålamod. Det behöver inte funka på en gång men se allt som en process och även misslyckanden kan vara en vinst till slut.

Jag tänker så här om min situation men tjejer att det får ta sin tid. Jag tänker mer på min karriär nu och att jag ska överleva och att det är det jag måste göra. Någon dag kanske jag träffar den där men jag har släppt lite på jakten och drömmarna om kvinnor och det inte längre som att jag måste hitta någon utan tar saker mer med ro, att allt har sin tid. Ibland tänker jag på vilken typ av tjej som skulle passa mig men tanke på att jag har väldigt lite erfarenhet så vet jag ju inte. Men man får ju drömma och tänka liksom... En dag kanske drömmarna slår in.

Lite reflektioner bara. Hoppas du lever ett år till och att du mår lite bättre framöver.

Känner igen mig mycket i det du skriver, men tro mig, även om det inte känns så nu blir det bättre. Vet inte hur länge det dröjer, men det finns alltid något annat man kan göra åt situationen.

För övrigt kommer dina föräldrar få ett rent jävla helvete om du gör det.

Jag antar att du syftar på mitt inlägg eftersom jag skrev "vinnare". En vinnare blir man när man gör det som är bäst för en själv och skiter i vad folk har att säga om det. Att leva enligt idealet behöver inte betyda att man vunnit i livet, snarare tvärtom. Dom människorna har också drömmar, vissa av dom försökte och lyckades, vissa försökte och misslyckades, och vissa försökte aldrig och sitter nu och funderar över vad som hade hänt om dom försökt.

Tänk inte på hur andra lever sina liv, skit i alla, gör det du vill och det som känns bäst för dig.

Hur är det när det gäller att umgås med andra som också har asperger?

Jag är också aspergare och jag förstår dina bekymmer, men du har gott om tid på dig att träna på det sociala, utveckla dina hobbies m.m. Och när du minst anar det så träffar du den där tjejen som du klickar bra med. Det svåra är bara att ha tålamodet och våga göra misstag längs vägen för att lära sig av dem.